Varför vill inte män vara föräldralediga/ vabb/ gå ner i arbetstid etc?

[stjarnhimmel]

Jag har ofta funderat över ovanstående....
Jag bryter ut denna frågan från en annan tråd då jag inte vill ta över den användarens tråd...

Jag har ofta fått höra att det är ekonomin som är hindret för ett mer jämställt uttag av föräldraledighet/ vabb/ gå ner i arbetstid etc. Men sen har jag sett undersökningar som visar att även då föräldrar tjänar rätt lika tar männen ut mindre av detta. Nu pratar jag generellt sätt och alltså inte på individnivå.

Och nu undrar jag varför? Om vi då struntar i det ekonomiska argumentet som enligt undersökningarna jag såg inte stämde.
Jag har också senaste tiden träffat på flera pappor som knappt har tagit ut något alls. Jag frågade lite om det och fick svar om att " de kände inte för det, det passade inte etc." När jag pratade om det fick jag mest känslan av att de kände en osäkerhet inför grejen med barn. Att de inte kände sig "hemma med att ta hand om ett barn".
Handlar det om könsroller?

Ett annat argument jag har hört är att män inte kan vara borta lika mkt pga att man tex är egenföretagare, har chefsjobb etc. Här tycker jag det är intressant om man då tänker hur en kvinna hade gjort i samma situation? Hon hade då fått pussla ihop en lösning som fungerar. Är det så att kvinnor är mer villiga att hitta en lösning i det läget medan det är lättare för en man att säga att det går inte?

Jag har också hört argumentet att det är kvinnorna som inte vill "släppa ifrån sig dagarna och att det är kvinnorna som bestämmer"

Jag kan tycka att det är intressant att män inte kämpar mer för att få vara föräldraledig/vab/gå ner i tid. Däremot hör jag många män som tycker det är synd om män som anses vara sämre och mindre föräldrar än kvinnor. Det tycker jag är märkligt eftersom om män inte är lika mkt föräldralediga, lika mkt vabb etc så tycker jag inte det är konstigt att män hamnar i ett läge där de är reservförälder.

Vad säger Buke?

 

[inverterad]

Männen väljer själva att bli "lekföräldrar" istället för primära vårdnadshavare. Det är just typiskt att kvinnor beskylls för att vara orsaken även till männens tillkortakommanden som föräldrar. Inte nog med att de ska vara perfekta mödrar, de ska också se till att papporna blir perfekta fäder, och glossa över eventuella brister. Så tröttsamt.

 

[AlinaT]

Det mest intressanta är varför regeringen gav kvinnliga egna företagare samma villkor som män och kvinnor med anställningar har när föräldrapenningen räknas ut, medan manliga egenföretagare räknas ut på annat sätt.
Hur ska regeringen få det jämställt när de inte efterlever det själva?!

 

[Seabaz]

Jag vet inte en enda pappa som inte vill vara hemma med sitt barn?

Däremot verkar det som om mammorna tar ut övervägande mer i början när barnet ammar men sedan brukar det jämna ut sig

 

[BernT]

Det mest intressanta är varför regeringen gav kvinnliga egna företagare samma villkor som män och kvinnor med anställningar har när föräldrapenningen räknas ut, medan manliga egenföretagare räknas ut på annat sätt.
Hur ska regeringen få det jämställt när de inte efterlever det själva?!

Aldrig hört innan? Hur skiljer det sig?

 

[Tussinussen]

Jag har ofta funderat över ovanstående....
Jag bryter ut denna frågan från en annan tråd då jag inte vill ta över den användarens tråd...

Jag har ofta fått höra att det är ekonomin som är hindret för ett mer jämställt uttag av föräldraledighet/ vabb/ gå ner i arbetstid etc. Men sen har jag sett undersökningar som visar att även då föräldrar tjänar rätt lika tar männen ut mindre av detta. Nu pratar jag generellt sätt och alltså inte på individnivå.

Och nu undrar jag varför? Om vi då struntar i det ekonomiska argumentet som enligt undersökningarna jag såg inte stämde.
Jag har också senaste tiden träffat på flera pappor som knappt har tagit ut något alls. Jag frågade lite om det och fick svar om att " de kände inte för det, det passade inte etc." När jag pratade om det fick jag mest känslan av att de kände en osäkerhet inför grejen med barn. Att de inte kände sig "hemma med att ta hand om ett barn".
Handlar det om könsroller?

Ett annat argument jag har hört är att män inte kan vara borta lika mkt pga att man tex är egenföretagare, har chefsjobb etc. Här tycker jag det är intressant om man då tänker hur en kvinna hade gjort i samma situation? Hon hade då fått pussla ihop en lösning som fungerar. Är det så att kvinnor är mer villiga att hitta en lösning i det läget medan det är lättare för en man att säga att det går inte?

Jag har också hört argumentet att det är kvinnorna som inte vill "släppa ifrån sig dagarna och att det är kvinnorna som bestämmer"

Jag kan tycka att det är intressant att män inte kämpar mer för att få vara föräldraledig/vab/gå ner i tid. Däremot hör jag många män som tycker det är synd om män som anses vara sämre och mindre föräldrar än kvinnor. Det tycker jag är märkligt eftersom om män inte är lika mkt föräldralediga, lika mkt vabb etc så tycker jag inte det är konstigt att män hamnar i ett läge där de är reservförälder.

Vad säger Buke?

När jag hade småbarn diskuterade vi detta en del i föräldrakretsen (speciellt eftersom mina barn hade en pappa som tog ut exakt 50% av dagarna) och det var en del män inom "manliga" yrken t ex hantverksyrken, jobba på sågen osv som inte tog ut för att man blev hånad på arbetsplatsen om man gjorde det. "Ja nu ska kärringen tvinga dig att vara hemma" osv. Det var inte alla som orkade sticka ut. Såna pappor gillade tanken på pappamåander, för då hade dom ursäkten att dom var tvungna att ta ut dagarna annars försvann dom, inget att göra liksom.

Men jag tycker också det är konstigt, och synd - jag är övertgad om att barn blir otroligt mer rundade individer om dom får vara med båda föräldrarna.

(Minns också när jag var gravid, jag satt o pratade med en äldre man (en f d facklig ombudsman) som sa att jag skulle se till att min man tog ut dagar och var mycket med barnen när dom var små. Han o hans fru hade haft den traditionella uppdelningen att det var hon som var hemma o han som jobbade jämt, o han pratade om hur det gjorde ont i honom när hans vuxna barn ringde - dom växlade några fraser med honom och sen sa "får jag prata med mamma" så fick hon höra allting. Det var ju hon som hade den djupa relationen med dom sen dom var små, o det ångrade han sa han. Lite tragiskt tyckte jag )

 

[Tussinussen]

Det mest intressanta är varför regeringen gav kvinnliga egna företagare samma villkor som män och kvinnor med anställningar har när föräldrapenningen räknas ut, medan manliga egenföretagare räknas ut på annat sätt.
Hur ska regeringen få det jämställt när de inte efterlever det själva?!

Kan inte alls tänka mig att det stämmer, eftersom det skulle vara ren och skär diskriminering pga kön, och därför olagligt.

 

[Lingon]

Männen väljer själva att bli "lekföräldrar" istället för primära vårdnadshavare. Det är just typiskt att kvinnor beskylls för att vara orsaken även till männens tillkortakommanden som föräldrar. Inte nog med att de ska vara perfekta mödrar, de ska också se till att papporna blir perfekta fäder, och glossa över eventuella brister. Så tröttsamt.

Det är en dålig ursäkt. Om en man vill så hade han tagit sina dagar (som har faktiskt har laglig rätt till) oavsett vad kvinnan tycker om det. Min man hade aldrig accepterat att jag tog mer än min del av föräldraledigheten.

 

[mandalaki]

Männen väljer själva att bli "lekföräldrar" istället för primära vårdnadshavare.

"Jag tycker det är roligare med barn när de blir lite större, så att man kan göra mer saker med dem. Därför tar jag ingen ledighet nu när hen är bebis"

Det är ju en himla TUR för barnen att inte mammorna resonerar på samma sätt!

 

[inverterad]

"Jag tycker det är roligare med barn när de blir lite större, så att man kan göra mer saker med dem. Därför tar jag ingen ledighet nu när hen är bebis"

Det är ju en himla TUR för barnen att inte mammorna resonerar på samma sätt!

Exakt. Klart som fan det är roligare! Barn blir allt roligare ju äldre de blir, och ju mer en kan kommunicera med dem. Det är liksom inget specifikt i vår biologi som gör att män känner så mer än kvinnor, utan en produkt av vårt samhälle som anser att män inte behöver vara riktiga föräldrar om de inte vill - de kan glida på en räkmacka och få applåder för att de är ute och gungar med sin unge ändå. Däremot att män unnar sig lyxen att välja när de vill hänga med sitt barn. DET verkar i högsta grad vara biologiskt, för väldigt få kvinnor gör så, men väldigt många män.

 

[inverterad]

Jag har en vän som väldigt gärna ville gå tillbaka till jobbet när hennes andra barn var runt 8-9 månader. Pappan vägrade. Han ville vara föräldraledig när ungen blev större, inte just då. Vad skulle hon då göra liksom? Hon fick ju vackert stanna hemma. Fy fan vad jag blir arg när jag tänker på det.

 

[Badger]

Jag har ofta funderat över ovanstående....
Jag bryter ut denna frågan från en annan tråd då jag inte vill ta över den användarens tråd...

Jag har ofta fått höra att det är ekonomin som är hindret för ett mer jämställt uttag av föräldraledighet/ vabb/ gå ner i arbetstid etc. Men sen har jag sett undersökningar som visar att även då föräldrar tjänar rätt lika tar männen ut mindre av detta. Nu pratar jag generellt sätt och alltså inte på individnivå.

Och nu undrar jag varför? Om vi då struntar i det ekonomiska argumentet som enligt undersökningarna jag såg inte stämde.
Jag har också senaste tiden träffat på flera pappor som knappt har tagit ut något alls. Jag frågade lite om det och fick svar om att " de kände inte för det, det passade inte etc." När jag pratade om det fick jag mest känslan av att de kände en osäkerhet inför grejen med barn. Att de inte kände sig "hemma med att ta hand om ett barn".
Handlar det om könsroller?

Ett annat argument jag har hört är att män inte kan vara borta lika mkt pga att man tex är egenföretagare, har chefsjobb etc. Här tycker jag det är intressant om man då tänker hur en kvinna hade gjort i samma situation? Hon hade då fått pussla ihop en lösning som fungerar. Är det så att kvinnor är mer villiga att hitta en lösning i det läget medan det är lättare för en man att säga att det går inte?

Jag har också hört argumentet att det är kvinnorna som inte vill "släppa ifrån sig dagarna och att det är kvinnorna som bestämmer"

Jag kan tycka att det är intressant att män inte kämpar mer för att få vara föräldraledig/vab/gå ner i tid. Däremot hör jag många män som tycker det är synd om män som anses vara sämre och mindre föräldrar än kvinnor. Det tycker jag är märkligt eftersom om män inte är lika mkt föräldralediga, lika mkt vabb etc så tycker jag inte det är konstigt att män hamnar i ett läge där de är reservförälder.

Vad säger Buke?

(svarar igen utan att ha läst resten av svaren.)

Tror det är kultur, -rädd att bli retad av kollegorna (min mans jobb (tyskägda) tex löste det genom att skarpt uppmuntra manliga chefer att ta ut föräldraledighet och fylla upp lite med lön för alla kön.) Tror inte alls det är en dum tanke. Jag tror på riktigt att det finns arbetsplatser, kollegor och vänner som kommer att reta (avskeda, sänka i kön till högre tjänst) män som tar ut föräldraledighet.

Gillar inte bebisar. Och det är ok för dem att inte göra det. En kvinna blir ju tvungen lite oavsett att ta hand om bebisen -kultur, om hon vill ha ett barn framöver. Det är inte ok för en kvinna/helt socialt accepterat att inte gilla bebisar/inte bli bebissugen osv.

Det finns alternativ. Det är "valfritt", ett val att göra. Dessutom ett val där normalen är att inte göra det valet. Så de behöver känna extra starkt positivt mot en sak för att göra den. Det är lättare att helt enkelt låta bli -socialt, mentalt, ekonomiskt. För kvinnan är det inte "valfritt" socialt, mentalt. Valet är barn eller inte barn. Inte barn + föräldraledighet eller barn -föräldraledighet.

En kollega hävdade att han skulle ta ut sina dagar när "barnet blivit roligt" men det hände nog inte, för hon skilde sig innan barnet blivit roligt. Förståeligt kan man tycka...

Jag tror det är sant att vissa kvinnor inte vill "släppa ifrån sig dagarna". Det finns också ett socialt tryck mot att inte "släppa dagarna". Jag fick höra av flera, kvinnor (inga män), när jag var gravid att det var fel av mig att "släppa halva tiden" för jag "förtjänade ledigt", "förtjänade att ta det lugnt", "förtjänade de "roliga" 6 månaderna när jag tagit de "tråkiga" 6 månaderna" (plötsligt var bebin tråkig före 6 månader det var den aldrig annars ). Sedan gillar jag att de tyckte det var "ledigt" och "lugnt" för det var det inte.

Sedan osäkerhet gentemot barn. Vissa särartsfeminister och kvinnliga ickefeminister hävdar högljutt i media att män är skadliga för barn. De kanske aldrig hållit i ett barn tidigare. En feminint fostrad kvinna som vill ha barn tänker då att det är biologiskt för henne att klara av det kanske trots att hon aldrig tagit i ett, medan en manligt uppfostrad man blir rädd? Dessutom blir många kvinnor som unga utsatta för barn rent aktivt, som barnvakt eller att släktingar dumpar en baby på dem och säger att den ska sövas eller bytas eller tröstas eller vad som (hände mig) i de fallen finns ju en viss vana. Tror det händer skandinaviska pojkar mer sällan (men det verkar hända för äldsta sonen i tex arabiska familjer, ren observation, ingen aning om det är så).

Dvs det finns mycket mild press mot att inte ta ledigt, mjuk och ihärdig, mot båda parter.
Det är ju inte alla som fick barn i en universitetsstad där alla manliga vänner tagit föräldraledigt och jobbet uppmuntrar det skarpt och fyller upp lön och dessutom själv älskar små bebisar.

 

[fejko]

Exakt. Klart som fan det är roligare! Barn blir allt roligare ju äldre de blir, och ju mer en kan kommunicera med dem. Det är liksom inget specifikt i vår biologi som gör att män känner så mer än kvinnor, utan en produkt av vårt samhälle som anser att män inte behöver vara riktiga föräldrar om de inte vill - de kan glida på en räkmacka och få applåder för att de är ute och gungar med sin unge ändå. Däremot att män unnar sig lyxen att välja när de vill hänga med sitt barn. DET verkar i högsta grad vara biologiskt, för väldigt få kvinnor gör så, men väldigt många män.

Men varför skaffar man barn med en sådan karl?

 

[inverterad]

Men varför skaffar man barn med en sådan karl?

Det är jag nog fel person att svara på. En tror att han ska förändras? En tycker själv att det räcker att partnern är lek-pappa? En ser inte problemet alls?

 

[Badger]

Jag kan tycka att det är intressant att män inte kämpar mer för att få vara föräldraledig/vab/gå ner i tid. Däremot hör jag många män som tycker det är synd om män som anses vara sämre och mindre föräldrar än kvinnor. Det tycker jag är märkligt eftersom om män inte är lika mkt föräldralediga, lika mkt vabb etc så tycker jag inte det är konstigt att män hamnar i ett läge där de är reservförälder.

Jag tycker Svenska manligheten är bra mystisk och konstig. De bryr sig inte ett skvatt om att det går uselt för deras söner i skolan eller att deras söner inte kan läsa osv. De vill bara att sonen ska bli Zlatan

 

[supersonic]

Jag vet en pappa som inte vill vara föräldraledig. Han och mamman tjatar jämt på varandra om vems tur det är att byta blöja/ge mat etc. Riktigt tråkigt. Mamman vill ha ett barn till medan pappan tyckte det räckte med det första.

I min familj tar jag de flesta dagarna. Jag tjänar betydligt mindre än sambon plus att han genom sitt yrke är ganska mycket hemma och får mycket tid med barnen ändå.

Jag vet ett par som äger ett företag där mannen varit hemma med barnen sen dag ett och mamman jobbar i företaget och hon har hela tiden fått försvara sin man eftersom folk tycker det är konstigt att han är hemma men inte hon.

När min pappa tog ut ledighet för 20+ år sen blev han av med jobbet. Och jag har hört från andra män, senast i min föräldragrupp, att det anses "omanligt" att vara hemma med barnen, mestadels sagt av män på mansdominerade arbetsplatser.

 

[Badger]

Däremot att män unnar sig lyxen att välja när de vill hänga med sitt barn. DET verkar i högsta grad vara biologiskt, för väldigt få kvinnor gör så, men väldigt många män.

Nej jag tror inte det är biologiskt. En kvinna har enligt samhället två alternativ,
1. Barn, ta hand om det
2. inte barn

Antingen skaffar hon barn och hänger med barnet oavsett hur tråkigt eller litet det är, eller så skaffar hon inte barn. (rent generellt sett, finns såklart undantag) Så normalkvinnan skaffar bara barn om hon är beredd att ta hand om det också.

Män har faktiskt fler val enligt samhället och ett milt tryck om vilket han ska göra. I rangordning.
1. Skaffa barn, ledig 3 månader (eller ej) och låt någon annan ta huvudansvaret, hjälp till, (högst tryck)
2. Skaffa inte barn
3. Skaffa barn och stick (märkligt accepterat) 3 1/2 skaffa en annan fru och skaffa barn med henne och låt henne ta huvudansvaret för delade barn och skit i de tidigare om hon inte förbarmar sig och tar hand om dem också, varannan vecka.
4. Skaffa barn, bli avskild för att du inte tar hand om det och ta delat ansvar=varannan vecka.
5. Skaffa barn och ta ut halva ledigheten och bli förälder. (det nya valet, som att slänga sig ut i ett icke kartlagt land. Dock där medmännen inte ser en som modig.)

Så när normalmannen tänker att han ska ha barn så faller nog inte -och ta hand om det, in som en naturlig del alla gånger. Utan han tänker i vissa fall (omedvetet/medvetet) -och låta någon annan ta hand om det...

Ok lite bitterironiskt kanske
(undrans om min gissning funkar statistiskt eller om ordningen blir annan då)

 

[lil-sis]

Min sambo har en kompis som har tre barn med tre olika mammor och han har sina barn på halvtid.

Jag tycker det är så sorgligt att jag gillar honom på grund av det. Det borde ju vara en självklarhet...

Normer. De drabbar inte bara kvinnor utan män och barn också.

(Jag applåderar alla tvångsformer regeringen tar till med föräldraledigheten. Det är ett bidrag och sådana får absolut villkoras!)

 

[Badger]

Det är jag nog fel person att svara på. En tror att han ska förändras? En tycker själv att det räcker att partnern är lek-pappa? En ser inte problemet alls?

Sedan skiljer sig en, rent statistiskt

 

[Wysiwyg]

Jag har en vän som väldigt gärna ville gå tillbaka till jobbet när hennes andra barn var runt 8-9 månader. Pappan vägrade. Han ville vara föräldraledig när ungen blev större, inte just då. Vad skulle hon då göra liksom? Hon fick ju vackert stanna hemma. Fy fan vad jag blir arg när jag tänker på det.

Hade det varit mitt förhållande hade det inte överlevt.