Ja, är det inte en riktigt provocerande trådrubrik så säg? Det här med utseende är onekligen en känslig fråga. Ändå är det något jag alltid varit lite nyfiken på (men inget man direkt går och frågar folk man möter, av lätt förklarliga skäl).
Ett tänkbart svar är ju att 'man' aldrig gör det. Det vill säga att den hundras man valt må vara en sådan som andra ofta finner mindre estetiskt tilltalande, men att man själv tycker den är supersöt. Jag tror att det ligger en hel del i det svaret, särskilt om man inkluderar kategorin 'fulsöt'.
Ett annat troligt svar är att hundägare är praktiska typer i första hand, inte några galna skönhetsdyrkare. Man går helt enkelt på hundrasens övriga egenskaper -- storlek, temperament, intelligens etc -- och försöker hitta någon som passar den livsstil och boendesituation man själv har. En staffe vinner kanske inga skönhetstävlingar, men den är intelligent, tillgiven och precis lagom stor, resonerar man kanske. För att inte tala om dem som faktiskt inte har sina hundar som sällskapshundar i första hand.
Ett tredje möjligt svar är att valet av hund handlar mycket om relationen man har till rasen, och precis som med relationen till andra omkring sig handlar det väldigt lite om utseende. Chihuahuan mormor alltid plockade upp ur sin handväska var kanske barndomens höjdpunkt, och de minnet sitter kvar när det kommer till det egna valet.
Vad tror ni?