Varför utsätter jag mig för det här?

[Lamborghini]

Suttit och läst förlossningsberättelser i flera timmar o bara bölar! I vissa fall för att de är hemska (illa behandlade, sjuka bebisar..) o i vissa fall för att de är underbara!

Har ni inga berättelser o dela med er av?

 

[Magini]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Här är min låååånga berättelse..

Rasmus födelse 1 oktober 2008

Tisdagen den 30e september vaknar jag klockan 6 av en stark värk som tvingar upp mig från sängen. Så fort jag försöker lägga mig igen gör det ont så det är bara att sätta sig upp i soffan o ta emot värkarna som kommer väldigt oregelbundet mellan 2-14 min.
Nån gång under förmiddagen gör värkarna dock ett uppehåll på 30 minuter för att sen komma igång igen likadant som innan. Samma sak händer vid kl.15 på eftermiddagen men då blir uppehållet i 1,5 timme istället och under den tiden hinner jag tänka många gånger att det ALDRIG kommer bli någon bäbis.
Jag skickar iväg Pege som jobbar kväll till jobbet för ”det är ändå bara förvärkar”.
När han sen kommer hem från jobbet är dom så pass onda att jag får ställa mig upp när dom kommer och vagga höfterna fram och tillbaka.
Vid 22 på kvällen ringer vi förlossningen för att förvarna att det nog är riktiga värkar. Jag och barnmorskan bestämmer att jag är hemma ett tag till men att det bara är att komma in om jag känner för det. Jag är ju fortfarande är osäker på om det verkligen kan vara på riktig.

När klockan är ett på natten stannar värkarna av igen och vi lägger oss för att sova. Men vid tre vaknar jag av en OND värk som jag måste ställa mig upp för att klara av. Jag kissar och lägger mig igen och exakt 10 min senare händer precis samma sak igen. När detta händer en tredje gång bestämmer jag mig för att sätta mig uppe i soffan för det går ändå inte att sova. Sambon vaknar av mitt spring och följer med upp o halvsover bredvid mig i soffan.

Under hela den tidiga morgonen blir värkarna mer och mer intensiva och vid klockan 8 ringer vi förlossningen igen för att säga att nu kommer vi in. Jag klara inte att vara hemma längre, det gör för ont.

Vi fixar iordning här hemma, fixar katternas mat, packar det sista i BBväskan sen åker vi iväg.

Klockan 9.30 går vi in på förlossningen och jag tänker fortfarande att vi nog kommer bli hemskickade.
Vi får komma in på en förlossningssal och barnmorskorna kollar av läget. Jag är öppen 6 cm och dom konstaterar att det nog blir bäbis idag!

Jag vill fortsätta att kämpa med värkarna utan smärtlindring och får ett gåbord att hänga på och det funkar jättebra. Vid 11.30 börjar det göra för ont igen så barnmorskan sätter akupunkturnålar i nedre delen av magen och dom hjälper en hel det. Hon visar även Pege lite pressurpunkter bla vid svanskotan som är underbara när värkarna kommer. Jag hänger fortfarande på gåbordet och när värkarna kommer vaggar jag höfterna i sidled vilket hjälper mig att ta värkarna jättebra.

Lite senare börjar det göra för ont igen och jag ber sambon säga till att jag vill ha smärtlindring. Jag vill prova lustgas och barnmorskorna vill samtidigt se hur mycke jag öppnat mig så jag får lägga mig i sängen.
Nu är jag öppen 8cm och det börjar kännas ordentligt så jag lägger mig på sidan. Lustgasen är helt underbar och somnar mellan värkarna och det är himmelriket. När jag vaknar till igen känner jag att det börjar trycka på ordentligt neråt och det är omöjligt att hålla emot så barnmorskorna börjar göra iordning sängen för nu är det dax att krysta.

Jag får flera rejäla krystvärkar och barnmorskan säger att jag ska trycka på om jag känner att jag vill det. I samband med en värk går vattnet och det känns som det sprutar rakt ut.
Jag ligger kvar på sidan och dom sätter upp ett stöd som jag får lägga upp ena benet på. När dom har fixat iordning allt börjar jag krysta ordentligt och dom tillsammans med sambon tipsar och hjälper mig hur jag ska andas och krysta rätt.
Efter endel värkar i den ställningen tycker barnmorskorna att jag ska prova att lägga mig på rygg istället och jag får handtag att hålla mig i. Då hittar jag en bättre teknik och det går fortare åt rätt håll. När huvudet börjar komma ut frågar barnmorskan om jag vill känns hur mycke hår han har och det vill jag ju såklart!!
Några krystningar till sen säger barnmorskorna att han kommer på nästa värk. MEN där huvudet är som störst stannar värken av och han blir kvar där. Det gör något fruktansvärt ont och jag vill inget hellre än att nästa värk ska komma. Det känns som det tar lååång tid innan den kommer men till sist är det dax att ta i igen och klockan 14.50 kommer han ut och barnmorskan lägger honom på min mage. En helt sjuk känsla!! :-) Han va helt blå när han kom ut och barnmorskan fick daska honom i rumpan några gånger innan han tar sitt första andetag.

Moderkakan vill inte riktigt komma ut på en gång utan jag får hjälpa till lite o krysta ut den.
Sen är det dax att sy några stygn och det var nästan värre än själva förlossningen.

Efter förlossningen kände jag mig väldigt pigg och när brickan kom va jag så fruktansvärt hungrig. Hade ju inte kunnat ätit något sen kvällen innan.

Sen va det skönt med en dusch medans sambon och en barnmorska vägde och mätte honom. 4570 gram och 54 lång va han. Huvudomfång 36cm.

Vår underbara son!

 

[Piffelina]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Jag gillar också att läsa om andras upplevelser

Här kommer min;

Jag vaknade kl 6 på morgonen av att slemproppen släppte. Men eftersom jag inte hade några värkar gick jag och la mig. En timme senare vaknade jag av värkar och började med TENS. Den funkade inte alls så jag ställde mig i duschen. Sambon låg och sov. Jag väckte honom inte för jag tänkte han behövde sova som precis vart sjuk. När jag stått i duschen en stund (japp jag upplevde det som en stund fast det var igentligen nästan 2 timmar) tänkte jag att jag bör nog klocka värkarna. Så naken knallar jag ut för att hämta mobilen. Men jag hade inte riktigt tid att leta mig fram till stoppuret i mobilen så jag kollade endast på klockan och fick det ungefär till 2 min emellan. Fast jag litade inte på mig själv så jag väckte sambon som tog tiden. Då var det nere på 1,29 !! Sambon ringde förlossningen som sa att vi skulle åka NU. Väskan var packad nu skulle bara jag få på mig kläder. Det var inte så lång tid vi hade på oss mellan värkarna men byxor, tröja och skor hade jag på mig. Bh och strumporna följde med i handväskan
Utanför huset sätter sambon mig på bänken för att hämta bilen som står 100 meter bort. Under tiden ringer jag mamma för att säga att vi åker in. Vilken utskällning jag började få av henne för att vi inte åkt in innan. När jag ser sambon komma säger jag bara hejdå och lägger på. Stackars min mamma

I bilen så frågar jag sambon om hur han tror det går i fotbollsmatchen som ska spelas samma kväll. Den blicken jag fick av honom gjorde att jag höll tyst resten av vägen.

Utanför förlossningen ber sambon mig sätta mig på en bänk medans han parkerar bilen. Men jag ska minsan knalla upp själv. Jag har ju inte tid att vänta på honom

Inne i undersökningsrummet (kl 09.30) så stänger jag av allt runtomkrking mig och bara försöker andas i takt med värkarna. Gick på gravidyoga och fastän jag tyckte det var löjligt då så hade jag väldigt mycket hjälp av andningen. Barnmorskan frågar stackars sambon massa frågor men det enda han kan säga är att jag sov. Stackarn, han kände sig jättedum. Men det var jag som valde att inte väcka honom.

Vi blir flyttade till ett förlossningsrum och jag ligger i badet och andas lustgas När jag sedan ber om EDA så är det redan försent. Jag är helt öppen. Strax efter säger jag till om att det känns som det kommer därbak Barnmorskan hängde aldrig riktigt med eftersom enligt dem gick det snabbt för att vara förstföderska. Hon ber mig då krysta. Jag frågar henne om hon menar som om barnet ska ut? De skrattade gott åt detta. Kul att kunna roa någon! Inför sista krystvärken så släpper undersköterskan mitt ben vilket gör att jag väser till dem; Håll i benet för helvete. Ser du inte att jag är upptagen med annat?

Dottern föds kl 15.15 och mår bara bra.

Vi får sedan ligga kvar på förlossningen eftersom min livmoder inte drar ihop sig av sig själv och jag förlorar en del blod. Svimmar när jag sätter mig upp. Efter 3 dygn på BB väljer vi att åka hem, trots deras protester. Men vi klarade oss fint och idag är dottern snart 8 månader

 

[nevin]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Min då:


2/9
Storstädning av huset, vi städade 173 kvadrat från golv till tak. Mamma, syster, sambo och så jag på ett litet hörn. Inga tecken på att något var på gång, lite sammandragningar bara, men det hade jag regelbundet sedan mitten av grav så det brydde jag mig inte om.

På kvällen åkte vi ner till huset för att kolla på ett hästben, hon som köpte huset av mig har ett varmblod som trampat ner i nåt hål och skurit av sig senorna i ena bak... Kröp runt på stallgolvet vid 20tiden, kollade hästben och pratade med ägaren.

Hämtade sonen i byn, åkte mot Örebro, och strax innan 21 när vi åkte av motorvägen gick vattnet. Första värken kl 21, jag kastade mig in här på BUke och skrev att jag nu skulle föda barn (vilket jag hoppas hinna den här gången med), in i duschen för att tvätta håret, raka benen och under armarna. Tänkte måla tånaglarna medn nådde inte dit och sambon kan inte så det fick vara.....

När jag var klar med det satt jag här en stund till, och vi åkte väl till förlossningen straxt innan 23. Väl där tog det ganska bra fart, värkarna var regelbundna och ganska täta, kanske var 3 minut. Provade lustgas, men tyckte att den hjälpte lika mycket som att andas i min egen hand så den slängde jag i väggen efter ett tag. Ingen annan bedövning förutom att andas.

Själva förlossningen gick ganska smärtfritt ändå, ont gjorde det ju men inte oöverkomligt. Krystvärkarna satte igång 01.20 ungefär, och lillemannen kom ut 01.51 . Han fick själv leta efter bröstet, det tog kanske två timmar innan första amningen, sen sov vi till morgonkvisten (eller, sambo och barn sov medan jag försökte övertyga barnmorskan om att jag var pigg nog att få ta en dusch...)

förlorade nästan en liter blod, men var fruktansvärt pigg direkt efteråt. Nästan lite manisk kan man nog säga, jag ville duscha och åka hem på en gång jag! Tyvärr blev jag kvar på BB till dagen efter då läkaren inte hann titta på oss på måndagen...


Allt som allt tog det knappt 5 timmar från första värken till D var ute, inga komplikationer alls och vi mådde jättebra allihopa! Ändå är jag så jäkla nervös nu, om 13 dagar ska jag enligt BF föda barn igen..... Förhoppningsvis går det fort den här gången med, och den här gången ska vi definitivt åka hem fortare om det inte finns medicinska hinder.

 

[tolvis]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Här är min berättelse!

Jag hade ju regelbundna sammandragningar från 3.30 söndagen 23/11 och åkte in till förlossningen när det började krypa ned mot 3 minuter mellan värkarna, jag hade dock inte speciellt ont.. Det kom en del slem och blod men inget vatten. Var öppen 1 cm och hade 2 cm kvar av modermunnen.. kändes lagom kul. Det drog dock igång lite mer efter att BM hade undersökt mig så värkarna blev intensivare under kvällen och natten.

Enda sättet att hantera värkarna var bäddvärmaren på för fullt och att stå upp och gunga under värkarna, så det blev ju inte mycket sovit om jag säger så... Testade TENS'en som jag brukar använda för ryggen men den kändes bara obehaglig. Testade även bad men jag ville helst bara ställa mig upp under värkarna, och det kanske inte är så bra i ett halt badkar. Jag såg även till att ta smärtstillande tabletter var 6:e timme, för när de frågade på förlossningen känns det bra att kunna svara "ja" på den frågan (om man har prövat med alvedon, precis som att det skulle hjälpa)

Åkte in på morgonkvisten igen för det var fortfarande regelbundet och jag ville kolla. Var fortfarande öppen 1 cm men 1,5 cm kvar av modermunnen så lite hade ju hänt iaf... Fick sömntablett med mig (det diskuterades även om sovdos petidin, men jag valde tablett och åka hem istället) Tog tabletten och sov oroligt i kanske 2 timmar en stund på förmiddagen. Under eftermiddagen tog det i mer, vi var även ute och promenerade lite för att få det att sätta igång mer. Vid 22 åkte vi in igen för då stod jag inte ut längre, var då öppen 2cm och hade utplånad modermun. Fick Petidin och Bricanyl och sov som en "klubbad säl" i 2 timmar. Vaknade förvånansvärt utsövd klockan 2 på morgonen av att värkarna satte igång igen.

Vid 8 på morgonen var jag öppen 4 cm och vid 11 var jag öppen 5 cm, då hade jag så ont så jag fick flytta in på förlossningssal och börja andas lustgas. Lite svårt att "tajma" men jag fick kläm på det till slut. Efter att jag flyttade in på förlossningssalen har jag lite svårt med tiden, känns som det tog typ 2 timmar men det tog i själva verket 8...
Vid skiftbytet (efter någon timme) pratade min "nya" barnmorska om att vi kanske skulle sätta EDA'n och det tyckte jag var en god idé, jag hade ju skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville veta innan det var för sent för EDA'n och det var väl därför hon tog upp det. Narkosläkaren kom efter typ 5 minuter kändes det som, vi pratade lite om mitt diskbråck och var överens om att det inte var något hinder för EDA'n. EDA'n sattes och det kändes "hur bra som helst". Efter en timme hade värkarna avtagit såpass att BM tog hål på hinnorna och gav värkstimulerande dropp, efter ett tag kände jag hur det gav effekt och värkarna satte igång igen.

Det började göra ont igen och jag fick börja med lustgasen igen. Låg på sidan och andades i masken, nu kunde jag verkligen "tajma" värkarna och det kändes bra. Maken höll mig i handen. Se'n mitt i en värk ändrade det karäktar och jag kände att "nu kommer barnet". Släppte masken och ropade till maken och min mamma (som också var med) att de var tvungna att komma (barnmorskan alltså). Mamma tryckte på signalknappen och in kom en barnmorska som jag dock inte hade träffat förut, för min barnmorska var på rast. Hon tittade under en värk och sa att "nej, ändtarmen buktar inte så det är inte riktigt dags än" Nähä tänkte jag och fortsatte andas lustgas och hoppades att "min" barnmorska snart skulle ha ätit färdigt och komma och hjälpa mig. De hade fortfarande inte undersökt mig vaginalt sen hon tog hål på hinnorna, och då hade jag varit jag öppen typ 5-6cm.

När min barnmorska väl kom (vilket inte tog alltför lång tid, och det är klart att de har rätt till rast, hur skulle det annars se ut?) Undersökte hon mig vaginalt för att se om jag var fullt öppen eller ej, men se, där låg det ett barn i födslokanalen, så nog var jag öppen alltid! Nu var det dags att börja krysta! Med Maken på ena sidan peppandes och klappandes och mamma på andra sidan med handen bakom min nacke som stöd tog jag i för kung och fosterland (-vatten). Efter 20 minuters aktivt krystande kom han så äntligen till världen, vår lille Mattis, 3930gr tung och 54 cm lång, klockan 19.09 tisdagen den 25/11!! Och dessutom med imponerande Apgar 10-10-10!

Hade några mindre bristningar som behövdes sys och allt annat efter har gått bra. Jag är väldigt nöjd med min förlossning som var min första. Det var otroligt bra att ha min mamma med som extra stöd. Inte så att min make inte hade klarat det själv men mamma styrde upp det och tog även lite extra hand om honom. Han är ju ändå ganska nyopererad (viktopererad 20/10). Hade inte mamma varit med så tror jag inte att han hade ätit på hela dagen...

 

[mira]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Min tredje och bästa förlossning.

Tyckte att jag hade lite ont i magen när jag stod på banken kl 13 den 5 maj.åkte hem, fick lite mer ont, men absolut ingen fara, la mig i badet vid kl tre och då började jag känna att det var nått på gång, ringde min man och sa att jag inte kunde åka till dagis för att jag hade ont i magen. min man kom hem med barnen, vid fyra och då hade jag mer ont i magen men inte så farligt men då vi skulle lämna barn hos barnvakt etc så åkte vi ändå in.

Inne klockan 17, då öppen 5 cm, satte EDA,efter två smärtsamma förlossningar utan så ville jag bara ha det den här gången.

när jag fick edan så försvinner den smärta jag hade börjat få helt, och jag och min man sitter och skrattar inne i förlossningsrummet.

kl 20.00 går vattnet i samband med det kommer krystvärkar, kl 20.03 är Isadora 3220g ute efter tre krysvärkar. sprack ingenting, allt gick bara såååå bra. Sökte bröstet på en gång.

sen gick jag hem kl 23.50, var faktiskt jätteskönt att komma hem

Jag var helt livrädd innan då jag haft två väldigt jobbiga förlossningar tidigare, satt och läste allt, var jätteirriterad på alla som hade "lätta" förlossningar, men nu känns det som om jag kan föda hur många barn som helst om alla förlossningar skulle vara som denna.

Lycka till
kram
Mira

 

[snurran]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Min lite kort:

Måndag, 4 veckor kvar till BF, bogserar skoter ur isen, bogserar de som skulle bogsera skoter ett.

Tisdag, vattnet går... Läker fram till
Torsdag, de sätter igång pinvärkar på fm. Avbryter på kvällen.
Fredag morgon, vaknar av värkar.
19-nånting kom han ut med hjälp av sugklocka.
EDU'n sattes fel och tog inte. De stängde av lustgasen då de tyckte jag pratade som chipmunkarna

Förlossningen från h-e med en bebis som inte andades och hade svag puls.

Dock underbara människor på BB. Lillen klarade sig, är 4 år nu, utvecklas normalt

Men gravid och föda ett barn till tar jag den dagen karlar kan vara gravida och föda

 

[Elinkan]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Min förlossning satte igång på natten mot den 6 april, 3 dagar över BF.

Vaknade på natten vid ca 01 av att det gör ont i magen, känns mest som kraftig mensvärk. Ligger och vrider mig i sängen och tycker väldigt synd om mig själv, sambon vaknar så klart. Går upp och lägger mig i soffan eftersom jag inte kan somna om. Vid 04 ringer jag förlossningen, de tycker jag låter för pigg och säger åt mig att ta två alvedon och gå och lägga mig. Somnar på rena förskräckelsen och sover till 09

Har värkar hela dagen men inte värre än att jag står ut, har mycket flytningar, antagligen slemproppen som går ur långsamt. Sambon och jag splar kort och har det allmänt trevligt. Vid 14 åker vi hem till min mamma och äter middag, börjar ha svårt att sitta still och vill gå och gunga när jag får värk. Runt 16,30 börjar jag blöda och smärtan tilltar, känner att nu vill jag åka in så att de iaf får undersöka, tycker det är otäckt med blod.
Åker in ca 17,30, sambo kör väääldigt lagligt och i alla hål i hela vägen, aj aj Värkarna kommer med ca 4 minuters intervall nu.

Kommer in på förlossningen vid ca 18 och blir undersökt, Öppen 9 cm Alla blev förvånade eftersom de tyckte jag verkade så lugn och opåverkad. Får komma in på förlossningsrum vid ca 19.

Allt flyter på bra, värkarna tilltar, sambo masserar ryggen vid värk och jag får akupunkturnålar i ryggen. Vid 21,30 kommer det nya barnmorskor, nu är jag väldigt smärtpåverkad och tycker det är jobbigt. Får hjälp att få lustgsen att fungera och värkstimulerande dropp så det ska gå lite fortare.

Den här tiden mellan 21,30 och fram till att hon föds 23,23 är ett töcken för mig. Är stenhög på lustgas och har ooooont! Får tidiga krystvärkar men får inte krysta eftersom hon inte ligger rätt. Jobbigt! Vid 23 säger dem åt mig att det är dags att krysta. Tydligen svara jag med "bra för den ska ut före 24" (hade tydligen bestämt mig för det, blir bättre födelsedatum då, 080406 istället för 080407, ville bara ha jämna siffror) Och sagt och gjort 23,23 tittar Tuva ut, hennes hjärtljud gick ner vid de sista värkarna så hon är lite påverkad. BM tar henne och går iväg, hör att hon kommer igång ute i korridoren, hon får lite massage och sen kommer sambo in med henne. Världens lyckligaste ögonblick

På det hela taget gick allt jättebra, fick sy några stygn. Var lite yr och höll på att svimma i duschen, mest för jag är fjantig för mitt eget blod

 

[lingonben]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Jag har nog faktiskt aldrig postat min förlossningsberättelse här, nu när jag tänker efter.

v41+0 gick slemproppen på kvällen. Inga andra tecken på att något är på gång.

v41+1 var jag nere på jobbet och lämnade lite grejer, och vid lunch får jag en förvärk/sammandragning som gör rejält ont. Jag får hugga tag i ett skåp får att hålla mig uppe. Inser att det nog är skarpt läge nu. En kompis kommer över och fikar på eftermiddagen, under tiden händer inget mer. På kvällen får jag fler smärtsamma sammandragningar, men inget regelbundet. Stoppar ner mig i ett varmt bad, men de fortsätter. Ringer förlossningen och undrar om något kan vara riktiga värkar istället för förvärkar. Pratar med en snäll och go BM som tycker att jag inte ska oroa mig för att komma in i onödan. "Gör det ohanterligt ont så kom hit oavsett vilket" säger hon. Försöker sova men det går dåligt av smärtan. Har förvirrade drömmar om att jag och bebis håller oss fast på taket av ett tyskt höghastighetståg på väg genom natten. Min bebis är en stor svart fågel, och i bakgrunden går Kents FF på repeat, för att göra det mer surrealistiskt.

Vid fyratiden på natten går jag upp och kissar. Får en värk som gör såpass ont att jag inte kan röra mig ur fläcken. Skriker "Älskling, ONT!!!" för det är det enda jag kan komma på för att väcka sambon. Pratar kort med förlossningen och åker sen in. Kopplas till CTG-övervakning och får ligga under övervakning en stund. Får välja på om jag vill åka hem eller stanna, eftersom jag bara är tre cm öppen. Vill hellre vara hemma i bekant miljö, eftersom vi inte har långt att åka heller. Det har blivit morgon nu.

v41+2. Hemma. Sambon stannar hemma och sover som uppladdning. Det borde jag ha gjort med för att samla krafter, men istället vankar jag runt för att försöka få mer regelbundet värkarbete. Hela dan går och jag har allt mellan 2 och 25 minuter mellan värkarna. Äter lite kräm och skorpor, annat funkar inte.
På kvällen har jag kraftiga sipprande flytningar så jag börjar tro att vattnet gått. Dessutom börjar jag bli trött och sliten och tanken på smärtstillande är väldigt frestande. Åker in till förlossningen igen vid niotiden.

Skrivs in, kopplas in för fosterövervakning och kollas igen. Sex cm öppen, så nu blir vi kvar tills bebis kommer. Får lustgas, den är jättekul tycker jag och försöker övertyga sambon att prova så fort BM lämnat rummet
Sen följer sex-sju timmar då jag bara öppnar mig en cm till. I efterhand tror BM att bebis står lite snett i fosterkanalen och försöker buffa sig ut genom bukväggen. Jag blir allt tröttare och har ont, och mot småtimmarna orkar jag inte resa mig upp när jag satt mig på toa. Sambon får släpa ut mig till rummet igen medan jag storgråter. BM kommer in och säger lite försiktigt att "det står i sitt förlossningsbrev att du helst vill undvika EDA. Men vi tycker att du borde överväga det nu, faktiskt". Jag hyperventilerar och är beredd att gå med på vadsomhelst vid det laget, så vid femtiden kommer narkosläkare och sätter bedövningen. Det gör ont vid isättningen, men är rena himmelriket när den börjar verka. Jag tittar på CTG-kurvan och konstaterar att där kommer en värk, det skiter jag i. Där kommer en värk till, det bryr jag mig inte heller om
Får värkstimulerande dropp också, eftersom jag på hela natten inte haft regelbundna värkar. De tuffar på som på pärlband efter det. Resterande tre centimeter öppnas på ungefär fyra timmar. Nu är det morgon igen.

v41+3. Sambon och jag går på autopilot. Eftersom han är träningsfreak har han laddat upp ett lager av sina energigeler och energidrycker till mig i förlossningsväskan. Senaste timmarna har han gått efter klockan när det är dags att mata mig med sådana. BM har erbjudit mig glass och nyponsoppa, men jag håller mig hellre till gelerna. Jag tappas på urin eftersom jag inte lyckats kissa på några timmar.

Första kvarten av krystvärkar skriker jag mest, för det är jobbigt att EDA:n inte längre tar. Sen går BM igenom exakt hur jag ska jobba med magmusklerna, och hur min sambo ska hjälpa mig med det. Är inte så medveten om vad som händer längre, tydligen är fosterljuden dåliga till och från. Det är inte förrän jag läser förlossningsjournalen som jag inser att läkaren varit inne och kollat mig.
Efter ca en timmes krystarbete, fjorton timmar efter att vi kommit till sjukhuset är bebis äntligen ute. Hen hostar till och skriker sen så det ekar i rummet, totalt opåverkad av att vi haft en lång och jobbig väg dit

Krystar ut moderkakan, bebis testar att suga med stor entusiasm och jag konstaterar att fine, nu verkar jag inte behöva jobba mer. Sambon sköter tvätt, första blöjbytet och påklädningen ihop med BM. Han går in i någon slags övertrötthets-overdrive, fotograferar, studsar runt och berättar för alla hur lik honom bebis är.

Själv ska jag bli sydd av annan BM, men hon kallar in läkare för att ta över. Lustgasen och kvarvarande EDA är fortfarande mina bästa vänner. Jag inser vagt att jag nog spruckit en hel del när läkaren glatt utbrister "Hoho, smärttålig kvinna det här!" när hon lappar ihop mig. Bebis somnar, vi får den berömda brickan och sen flyttas vi till BB. Resten av dagen minns jag faktiskt inte mycket av. Sambon åker hem en vända för att mata katterna och berätta för världen. Han köper också choklad och hästtidningar åt mig

 

[jerseyko]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Här är min:

Vårdplan
av jerseyko | Fre 28 dec 2007 13:28 Jag har inga exakta klockslag, allting gick så fort så BM fick skriva allt efteråt och det fanns inte så mycket att skriva heller.

Vattenavgång 2007-10-22 kl 05:05, klart fostervatten.

Kontaktorsak: Värkar, vattenavgång
Tidigare hälsoproblem: Väsentligen frisk
Aktuell graviditet: Normal
Beräknad förlossning enligt ul: 2007-10-28
Graviditetslängd: 39+1

Barnmorska: Anne-Marie Andersson
Undersköterska: Annica Hillfelt-Marcus

Inskrivning ca 07:15
Blodtryck: 149/95
Vikt: 62 kg

Ringer på BM ca kl 07:30
Smärta: Är smärtpåverkad men andas fint och lugnt genom värkarna.

Fosterläge: Högervänt längsläge. Föregående fosterdel huvud fixerad i bäckeningången.
Fosterljud: CTG normal som avslutas tidigare för det tar i regält, klart fostervatten rinnen.
Inre undersökning: Cx utplånad, MM öppen 8 cm, tunna kanter, ffd-huv vid spinae, klart fostervatten rinner rikligt.

Sen får jag rulla in på förlossningsrummet
Värkar: 45-60"/1-2'
Partus: 2007-10-22 08:04
Barn: Pojke
Moderkaka: Placenta avgår (inget klockslag)
Bristning: Ingen bristning att suturera
Livmoder: Väl kontraherad
Vaginal blödning: 200 ml

Efterskötning 10:05
Blodtryck: 142/84
Kroppstemperatur: 37,0 C
Elimination: Har kissat
Livmoder: Kontraherad

Ingen kommentar (Kommentera)
Pinglänk | Redigera | Ta bort

Kommentera:

Sön 11 nov 2007 13:06När Rasmus kom till världen
av jerseyko | Sön 11 nov 2007 13:06 Jag vaknar vid 01:30 av att det är full fart i magen och det sparkar hårt mellan revbenen. Går upp och kissar och reagerar på att mina ben är så svullna och får en liten skum känsla av att det nog börjar bli dags.

05:05 Jag vaknar av ljudet som någon spräcker en ballong med en nål och det är som någon öppnar världens kran och det verkligen forsar fostervatten i en våg som når ner till mina knän, jag vänder mig på sida och minsta lilla rörelse så kommer det ännu en flod. Hur mycket vatten finns det? Pickar lite försiktigt på Niclas, ingen reaktin såjag sparkar och slår på honom och säger att vattnet har gått!
Han ringer upp sin chef och skickar sms till sin mamma, jag skickar oxå iväg några sms och ligger kvar i sängen.
Vad 17 händer? Det är ju en vecka kvar.

Som tur är ligger min handduk vid sängen så jag tar den som världens blöja och går ner och sätter mig på toan, ringer till förlossningen och berättar att mitt vatten gått. Säger Niclas perssonnummer men inser ju det själv och får en tid kl 11:00 för ultraljud.

Jag kliver in i duschen och står där bra länge, känner av lite värkar men det gör inte ont.

Startar datorn medan Niclas gör i ordning lite frukost, är ju tvungen att starta en tråd på ett annat forum där vi är fler som har BF nära varandra, den tråden postas kl 06:00

Ringer till förlossningen igen, de säger att vi ska vänta och försöka äta frukost, kollar på klockan, den är 06:10 och jag har haft 4 värkar och nu får jag börja andas igenom dem.
Helt konstig, när jag har tränat att andas hemma har jag blivit skit yr, nu funkar det jätte bra.
Börjar med mackan, får i mig kanske 3-4 tuggor, sen O'boyen, knappt 1 dl.
Kollar på klockan igen och säger till Niclas att nu får vi nog faktiskt ta och åka in. Han går ut och startar bilen och jag letar reda på min journal och packar in väskan i bilen.

Det gör så ont att åka i groparna på våran väg fast Niclas kör så sakta så en snigel nog kan hinna om oss på yttervarv!

Ut på E4an, herregud finns det så här mkt gropar på E4an?

Genom Björklinge inga problem, genom rondellen och det kommer ännu mera vatten när det svänger, tur att sätet är väl inbäddat med 3 tjocka handdukar!

Närmar oss Lövstalöt och nu får jag verkligen andas och det verkligen krampar så jag tror jag ska dra loss handtaget som sitter ovanför dörren på bilen, får blunda och verkligen koncentrera mig.

Vi åker igenom Svista och nu skiter jag i alla gropar och räfflor de har på E4an och säger åt Niclas att köra om!

Vi är inne vid sjukhuset strax efter kl 07:00 och det känns som evigheter innan de öppnar dörrarna så vi får komma in på undersökningsrummet.

Kl 07:16 är vi inskrivna, jag minns inte vad mitt blodtryck låg på men 140/"nånting" så visst var det höjt! Vi tar sista bilderna på magen i väntan på en barnmorska som ska sätta CTGn.

Det kommer ingen barnmorska och nu börjar det verkligen göra ont så Niclas får ringa på klockan.

Får lägga mig ner och de ska sätta dit CTGn men jag kan inte ha den spänd över magen för det gör så himla ont då + att det gör ont att ligga på rygg. Niclas får hålla CTG-grejjerna mot magen istället. Ligger i kanske 3 minuter och barnmorskan kollar på utskriften och koller på mig och säger att vi nog ska undersöka.
Känner på magen och det är bara en bebis där inne. (BM känner allstå hela bebisen och alla kroppsdelar jätte tydligt och det finns nästan inget mer fostervatten)

Av med byxorna och skorna och barnmorskan undersöker, jag är öppen 8 cm och jag har riktigt jobbiga värkar nu och ber om epudral men sen när värken gått över så behöver jag inget, vi byter rum och ska prova lustgas.

Byter säng snabbt mellan värkarna och lägger mig på sida, så himla skönt.

Får lustgas masken och barnmorskan säger att hon har lite på för att se hur jag reagerar och då kommer en regäl värk och barnmorskan får en regäl utskällning att "den här skiten funkar ju inte". Kollar på Niclas och fäller en tår och säger att det gör jätte ont och tycker synd om honom som inte kan göra något, men han tycker mest synd om mig.
Hör hur det börjar pysa regält i masken sen när barnmorskan vrider på full lustgas och nu funkar det!
Är lite orolig över att suga för mkt lustgas så jag koncentrerar mig på att sluta så fort det slutar göra ont och hålla bort masken, funderade flera gånger på hur jag skulle veta när en värk var på gång men det fixa ju min kropp!


07:45 kommer första krystvärken och snacka om superkrafter! Jag koncentrerar mig på att verkligen slappna av och får beröm av barnmorskan samtidigt som jag tackar henne för det är så skönt när hon håller en varm handuk emot mig.

Får några regäla värkar och har riktiga "ta i vrål" i min mask
Är ändå inte mega borta av lustgasen, för under en krystvärk så tar barnmorskan tag under min fot och sambon tänkte direkt att nu får hon sig en kick men jag höll ut trots att det kittlades som f*n under foten och sa sen att jag är jätte kittlig under fötterna, det är väl ett äkta bevis nu när man reagerar på de när man är hög av lustgas och har krystvärkar!

Får sen säkert en 4-5 min vilo paus, har krystat så jag känner att huvudet är en bit ner. Ligger och garvar och säger att jag är full och inte känner mina fötter.
Frågar BM varför jag får en paus och frågar "han kryper väl inte tillbaka nu?" men hon förklarar att kroppen gör så för att jag inte ska spricka, tack tack!

Tar någon klunk saftsoppa sen börjar värkarna igen, nu håller de i sig ännu längre och jag känner hur han kommer längre och längre ner med huvudet.
Barnmorskan säger att nu ser hon en hårig skalle och frågar om jag vill känna men nej det vågar jag inte!

Sista 2 värkarna kommer och då rullar jag över på rygg, det kändes så jag vet inte varför och jag känner att huvudet är ute tar bort lustgasmasken och känner hur en hal bebis kommer ut, han skriker till och jag ser ju en pung! En Rasmus!

Känslan av att få en varm bebis, ens egen bebis, på bröstet är helt obeskrivligt!

08:04 var han ute.

Han får ligga där ett tag och får en mössa och en filt över sig, Niclas får klippa navelsträngen och sen ska ju moderkakan ut. Jag får en spruta för att sluta blöda.

Barnmorskan tror den kan ha lossnat så jag får krysta men den vill inte komma ut. Hon säger åt mig att slappna av och trycker sen på min mage ordentligt och då j*vlar gör det ont och jag tror hon ska trycka sig ut på andra sidan mig och verkligen vrålar. För det gör ju ondare än att föda och även Niclas tyckte jag skrek värst då, vrålet man fick under förlossningen var inte av smärta utan någon form av styrke-vrål

Moderkakan lossnar och ser fin ut, trodde den skulle vara större. Efter det undersöker hon mig och eftersom det gick så fort var jag bombsäker på att jag spruckigt, men jag fick bara ett litet skrapsår på ena blygläppen!

Undersköterskan trodde inte jag var förstföderska och praktikanten som var med och kollade, som jag upptäckte sen ett tag efter Rasmus var ute, förklarade även barnmorskan flera gånger för att det brukar inte vara såhär enkelt för förstföderskor, men det är jag himla glad över!
De tyckte även att det var en perfekt start på måndag morgonen.
De lämnar oss i fred, släcker ner och barnmorskan ler och säger att nu ska hon läsa mina inskrivningspapper

Vi får ligga ett tag och Rasmus börjar leta bröstet och suga lite. Vi ligger kvar i förlossningsrummet i kanske 1½-2 timmar innan undersköterskan som också var med kommer in och jag får gå upp och duscha och kissa, och det var inte skönt så det var bara å kissa i duschen så man kunde spola vatten.
400 ml blod blödde jag under förlossningen.

Samtidigt så mäts och vägs Rasmus och jag får en annan säng och får åka upp på mitt rum.

48 cm lång
3420 gram tung
32 cm i huvudomfång.

Vi funderar på att ligga kvar över natten men det är inte så lockande, under dagen så åker Niclas och köper nya bäddmadrasser och fixar lite hemma och kommer tillbaka sen och när barnläkaren undersökt Rasmus så åkte vi hem, vi var hemma vid 17:00 och då kom mormor, morfar, morbror, farmor och farmors man över och kollade på honom och mormor visade mig en massa bra om amning.

 

[Hedda_007]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

När dagen kom och det var dags att föda, hade jag haft lite känningar hela dagen. Vid 17 tiden kommer det mer intensiva värkar så jag ringer in till förlossningen. De frågar om jag har värkar när jag pratar med dem och det svarar jag att jag har. Men då är det inte dags att komma in, säger hon. Det ska kännas mer.

Lägger på luren och går ner och äter. En stund senare går vattnet. Då är vi välkomna in.

Vi kommer väl in vid 20 tiden och värkarna är ganska intensiva nu. Får bedövning i ryggen. Strax efter midnatt är han ute.

Nu fick jag ju bedövning men jag vet att när jag låg där med värkar så visst gjorde det ont, men jag tänkte ändå att det här går ju riktigt bra. Ska det inte kännas mer? Hade ju hört så många skräckhistorier innan. Men för mig gick det väldigt smidigt. Sprack visserligen en del så dagarna efteråt var inte så roliga.

Barn nr två gick över tiden 9 dagar och fick sättas igång med dropp. Låg där i min säng med dropp och värkar som bara blev värre. Till slut stod jag inte ut utan sa till min sambo att ringa på någon som kunde ge ryggbedövning. Men när de kommer in till mig är det för sent. Bara att krysta ut barnet utan bedövning den här gången. Jag kan säga att nu var jag inte lika kaxig som första gången. Det gjorde ont! Men till slut kom han ut efter ganska kort tid. Har för mig det tog ca 5 timmar totalt. Det bästa var att jag inte gick sönder något så jag kände mig helt bra mycket snart. Kunde tom börja rida efter bara en vecka.

Även om det känns att föda barn är det ju ändå en smärta som går över så fort barnet kommer ut. Den lättnaden när barnet glider ut är så skön, för värst har det ju varit precis när huvudet är halvt ute.

 

[Lupino]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Detta hände i början av 2007:

Det är torsdag eftermiddag. Jag har gått 10 dagar över och det har kommit brun kladdig flytning när jag gick på toaletten (antar att det är det som kallas slemproppen?). Jag har värkar ungefär var 30:e – var 10:e minut lite oregelbundet. I efterhand förstår jag att det är förverkar men de gör tillräckligt ont för att jag ska använda tensapparaten och andas mig igenom dem. De håller fortsatt på halva natten mot fredag och det är jobbigt att inte få sova, men helt plötsligt vaknar jag på fredag morgon och konstaterar att jag verkar ha sovit ett flertal timmar och värkarna är spårlöst borta. Har någon enstaka under fredag förmiddag och börjar misströsta (på måndagen finns tid bokad för igångsättning).

Men fredag lunch börjar det igen, först i samma utsträckning som på torsdagen men sedan ökande både i ondhet och täthet. Fredag kväll börjar det bli riktigt kämpigt men de är inte tätare än var 5:e minut. Min man hjälper mig att andas rätt, vi går och lägger oss vid 22 och fortsätter i sängen istället. Klockan 01 bestämmer vi att vi kämpar till kl 02 och ringer förlossningen sen. Ibland panikar jag av smärtan och spänner mig istället för att andas, men min man ryter åt mig att andas och jag lyder – det hjälper jättemycket!!

Kl 02 ringer jag förlossningen och säger att jag inte orkar med längre hemma utan vill komma in. Ser framför mig hur duktig jag varit och att de kommer säga att jag är typ 8 cm öppen. Kommer in kl 03 (allt tar tid när man har jobbiga värkar, vi har ändå bara 5 minuter till förlossningen!), värkarna avtar något, men de mäter mig på CTG:n en halvtimme eller så och sen kommer bm och känner hur öppen jag är: 1mm! Hon säger dock att hon med fingrarna kan vidga mig till 3cm. Snacka om besvikelse!

Vi går i korridoren en timme för att se progress. Undersökning vid ca 05: 3,5 cm. Herregud det händer ju ingenting! Jag får några tabletter och ska försöka sova lite. Bestämmer att BM kommer om ytterligare 1 timme så vi får bestämma hur vi ska gå vidare. Sover oroligt men värkarna är inte lika jobbiga nu, mannen sitter i fåtöljen bredvid och sover. När BM kommer in en timme senare kommer vi fram till att åka hem igen eftersom vi har så nära, detta verkar bli ett utdraget förlopp och kanske kan vi sova lite mer hemma och komma tillbaka piggare?

Vi är hemma vid 07 på morgonen, lägger oss men direkt hemma blir värkarna för jobbiga att härda ut igen. Provar att tappa upp vatten i badkaret säger till mannen att jag försöker klara mig själv en stund så han får lite sömn (bm har ju sagt att det ska ta så lång tid och jag behöver hans stöd längre fram tänker jag). Värkarna i badkaret är grymma, gör så jäkla ont i korsryggen så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag hör ett svagt klick i badkaret och tänker att det kan ha varit vattnet som gick.

Står inte ut i badkaret utan går upp och tänker leta efter en massagemaskin vi har (en sån som vibrerar hårt). Får tag i massagemaskinen men den funkar värdelöst på värkar, börjar få panik nu, är i vardagsrummet och vet inte vart jag ska ta vägen under värkarna och mannen ligger i sovrummet och sover. Känns nästan omöjligt att ta mig dit mellan värkarna (har ingen aning om tid emellan men säkert ganska kort). Lyckas till sist ta mig dit och säga till maken att vi måste ringa och säga att vi kommer in igen.

Han säger ”ringer du då”, men i mitt tillstånd var det inte tal om att ringa några samtal, när BM ber att få prata med mig får jag ur mig tre ord ”jätteont, kommer in”.
Kl 09.30 parkerar vi utanför förlossningen, härifrån har jag en del minnesluckor, bl.a hur jag kom in på förlossningen, men jag vet att jag helt plötsligt är på ett rum, jag känner nu en helt annan typ av värk, förstår precis att det är en krystvärk och säger i panik ”nu kommer hon” (trodde i min enfald att det var normalt att de kommer ut på en värk… ). Av med byxor och upp på sängen. BM känner ovanpå magen efter huvudet men känner istället axlarna och förstår att här kommer födas barn inom kort. Hon säger att inom 45 minuter är barnet ute (vilket hon också får rätt i).

Det är försent med allt var smärtlindring heter men det bekymrar mig inte eftersom jag vet att jag redan passerat peaken. Dottern får skalpelektrod eftersom hon ligger så långt ner och de inte får bra mätvärden med ctg:n.

Krystningen fungerar sådär, jag har svårt att känna när värkarna börjar – många vittnar ju om att det bara är att följa kroppen, men det känns diffust för mig och jag får gissa mig till när jag har en värk eller ej. Tillslut verkar de tycka det tar lite för lång tid, hennes värden har gått ner och helt plötsligt finns både chefsbarnmorskan och ett antal personer till där. Min BM säger att hon ska klippa, men chefsbarnmorskan bestämmer annat och på de närmsta två verkarna hänger två personer på min mage och hjälper till att trycka ut henne. Jag bryr mig inte och minns inte mycket från detta, kan inte heller minnas att det gjorde särskilt ont (om något), men jag antar det. Hon är ut 10.15 på lördagsmorgonen.

BM har också förvarnat om att de kanske måste springa iväg med dottern när hon kommer ut, men när kommer så ser hon finfin ut och läggs på mitt bröst.

I efterhand fick jag höra att de varit oroliga och skyndat på eftersom de inte vetat hur länge hon haft det jobbigt (eftersom jag kom in så sent). Men med tanke på hur hon mådde så var det nog bara på sluttampen. Eftersom de fick forcera lite blev jag lite söndertrasad och fick åka på operation (spinalbedövad), men det blev absolut inga bestående men (men en svullnad utan helvete… ).

Sammanfattning: långsam start och snabbt slut. Inte på något sätt traumatiskt utan en ganska bra upplevelse.

 

[vansinnet]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Jag kopierade min berättelse från min blogg.

Nikki kom till världen den 15 mars 2008 klockan 11.27. Det började med att jag först av alt hade gått över tiden 12 dagar. Nikki var nämligen beräknad att komma den 3 mars, men så blev det inte.
Natten mot lördagen den 15:e så ställde jag mig i duschen. Klockan var då ungefär 01.30. Jag var så fruktansvärt less p att vänta, så jag strök på magen och sa att nu jäklar får du komma ut!
När jag en halvtimme senare skulle kliva ut ur duchen så gick vattnet. I samma veva kom elsk in och frågade hur det gick. Jag sa att vattnet precis gått, och vi insåg båda två att vi hade glömt allt som vi lärt oss på föräldrautbildningen. Jag ringde iallafall på BB och sa att vattnet hade gått men att jag inte hade några värkar. Dom tyckte jag skulle komma in nästa morgon om värkarbetet inte kommit igång, men komma in direkt om värkarna startade. Vi har ju 12 mil till BB, så det är inte direkt läge att sega på om det väl sätter igång.

Vid klockan 3.00 någongång så började jag få värkar. Men jag tyckte att dom kändes så svaga, så jag låg och tittade på Girls of the Playboy Mansion och skickade ut elsk att köpa choklad och tanka bilen.
När klockan var 4.30 hade jag 3 minuter mellan värkarna, och elsk började bli lite orolig och ville jag skulle ringa till BB igen. Jag ringde och dom sa att vi skulle skynda oss in. Jag fattade inte riktigt varför det var så jäkla bråttom, för det gjorde inte speciellt ont, och dessutom var jag helt övertygad om att det skulle ta flera dygn för mig att föda, eftersom massor av människor hade sagt att det var så komplicerat för hästmänniskor att föda barn.
När vi hade kört två mil så hade jag bara 2 minuter mellan värkarna och då började det helt plötsligt göra hyfsat jävla ont. Jag och elsk försökte att andas som vi lärt oss, och det hjälpte väl litegrann. Jag hade iallafall något att koncentrera mig på. Jag mådde illa efter vägen och elsk fick stanna flera gånger för jag trodde att jag skulle spy.
Vi kom fram till Lycksele BB klockan 6.00 och då hade jag världens frossa, och täta värkar. Dom satte CTG på mig och jag var öppen 2 cm.
Jag tog ett bad och det var jäklig skönt fast jag började spy som en räv. Klockan 7.00 skickade jag elsk isäng, eftersom ingen av oss hade sovit under natten, och jag ville att han skulle vara pigg sen så han kunde coacha mig. Jag kopplades till CTG:n igen och då var jag öppen 4 cm.
- Dethär går fort, sa BM. Vanligtvis brukar man öppna sig ungefär en centimeter i timmen, men du tar två åt gången!

När klockan var 9.00 var jag öppen 6 cm och det var då det började kännas ordentligt. Elsk blev väckt för att komma och hjälpa mig, och ha strök på mig medan jag kämpade på. Efter en stund fick jag prova lustgas och det var skönt. Då fick jag återigen något att fokusera på. Jag var helt inställd på att inte ta någon bedövning, så jag nöjde mig med lustgasen.
Nu var det 1 minut mellan värkarna, och ibland knappt det. Dom kom tätt och var väldigt intensiva, men det gjorde inte så mycket, för då kändes det iallafall som att det hände något.

När klockan var 10.50 så var jag helt öppen och plötsligt så försvann all smärta. Jag började krysta och klockan 11.27 kom Nikki ut med en himla fart. Världens underbaraste lilla tös, på 50 cm och 3580 g.

Så gick det till, och jag kan säga att det var tusen gånger lättare än vad jag trodde att det skulle vara. Om man ska ranka smärtan på en skala 1-10 så kanske det var en 4:a när det var som värst.
Dessutom behövde jag bara sy två små pyttestygn, och jag var uppe på benen direkt efteråt. Att föda barn rockar!

 

[CindyLou]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Jag ska försöka berätta kortfattat om mina två förlossningar.

Jag väntade min första son 2002. När det var dax för förlossning så dog min lillebror blott 18 år gammal. jag gick 10 dagar över tiden och dagen innan begravningen fick jag värkar. Gick hela dagen med värkar och åkte in klockan 18 och själv tyckte jag att jag hade så himlans ont och för varje värk så fick sambon stanna bilen och jag öppnade dörren och stack ut huvudet i blåst och regn som jag tyckte hjälpte mej egenom värken. När jag kom fram till sjukhuset var jag bara öppen 2-3 cm. Lång väntan med lustgas och sedan fick jag Epidural, den maskinen krånglade och pep och dom sprang fram och tillbaka och bytte slangar och sedan apparat och under tiden så halvsåv jag. Gubben sov på en sackosäck på golvet för han hade 40 graders feber. 01.32 födde jag min första son Nathan efter att ha trott att hela min ändtarm skulle rammla ut. Han föddes med höftledsluxation och fick ligga i skena i nästan ett år. Barnmorskan fick häva sej på min mage för att få ut moderkakan,ont. Sydde 6 stygn.Fick stanna i tre långtråkiga dagar.

Morgonen den 10 juni 2006 var det dax 7 dagar för tidigt med värkar på morgonen. Vi körde äldsta sonen till min mamma och åkte till sjukhuset vid 10-tiden för att kolla läget. Jag var öppen 1cm och dom sa åk hem och lägg dej den kommer i morogn. Väl hemma så städade jag och skurade hela badrummet,fattade inte vad som fick mej att görat men så var det. Värkarna blev allt starkare,mer än vad jag minns från förra gången men jag ville verkligen inte sitta på sjukhuset och vänta så många timmar ännu en gång så jag fortsatte att greja hemma. Duschade under en längre tid med strålen på magen som hjälpte mot värkarna. Sedan lade jag mej i badkaret istället och låg där länge. Fick för mej att jag ville åka hem till min mamma för att prova hennes jacucci med bubbel,belysning och strereo men först hamnade jag naken i soffan framför Ricki Lake Jag hann inte längre än så. Mitt i programmet med snygga musklade killar så sa min kille, titta vattnet går. Äsh säger jag det har det inte alls,jon men titta det är blött överallt. Jaha??ok. Jag ringder in till sjukhuset säger han och då utbrister jag faan det känns som jag ska bajsa och han fick mer panik då han kom ihåg att det var ju exakt så jag kände förra gången. Han fick tag i en barnmorska på telefon och hon sa att detta fick vi nog klara oss själva med. Jag satt fortfarande i soffan då sambon tvingar mej halvlägga mej ner och han tvingar mej att krysta, jag säger arg till honom att stänga av tv:n för jag vill inte föda till Ricki Lake Två krystvärkar och så var Caden ute klockan 18 ca. navelträngen runt halsen men sambon tog tag och drog av den från halsen över huvudet och ränsade munnen från slem med den andra. Kamrean skriker jag du måste hämta kameran och då kom vi på den i telefonen så vi la på och han fick springa ned för alla trappor,runt lägenheten ut till parkeringen på baksidan för att hämta kameran i bb väskan som låg i bilen sedan morgonen. Tog en del kort. Och såg sedan i efterhand på alla kort att mina ragdollkatter var med under förlossningen en vid huvudändan vid mitt huvud,på ryggstödet och den andra på golvet brevid haha. Efter en evighet kom ambulansen och vi paratade lite med ambulanskillarna sedan sa en att jag kanske ville ta på mej ngt och jaa där låg jag ju helt näck med en sladdrig mage,benen uppdragna med f-ttan i vädret och stora svällande bröst och en blodig unge på magen,vilken syn det måste varit PÅ med en skjorta och jag fick ligga på en bår och bäras nerför alla trapporna och vi strögade förbi folketspark i ambulansen där det var rockabillyträff som dte var egentligen meningen att jag skulle gå på men vi åkte sakta förbi så jag fick se lite bilar iaf. Skällde och skojade en hel dle på ambulanspersonalen för att de körde i alla gupp och då gjorde det ont mellan benen. De bråkade om vem som skulle få första och mellan namnen men det blev inget av dom. Väl framme stannade vi bara över natten innan vi åkte in till MAXI på vägen hem då vi ändå var i Skövde. Jag ville nämligen ha en pojk men alla sa att jag skulle få en tjej så jag hade köpt lite tjejkläder som jag ändå tänkte passa på att byta när jag ändå var i den staden. Det roligaste var nog när en tjej kom fram och frågade hur gammal pojken var och jag svarade 11timmar gammal

 

[Javan]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Min förlossningen gick superbra - slemproppen for på tisdagmorgon. Var då i vecka 41+5 och duktigt less, hade just varit hos barnmorskan för kontroll och fått tid för ev igångsättningskontroll på fredagen dvs tre dagar senare. Kändes så lääänge dit. När jag kom hem och gick på toa på tisdagmorgon så hade min slempropp börjat fara. Ringde tillbaka till min barnmorska och hon tyckte att jag skulle försöka hålla igång så mkt som jag orkade för att skynda på lite. Sagt och gjort ut i skogen och gå med hundar och sambo. Fort gick det inte och fart satte det inte. Hade lite, lite värkar under hela tisdagen men inget märkvärdigt. Så vi kontaktade aldrig förlossningen (kändes som löjligt för inga värkar alls och en liten slempropp).

På natten mot onsdag vid två började de komma mera regelbundna värkar med ca 20 minuter emellan och ibland upp till en timme emellan så fortsatte det under hela onsdagen dvs inte mycket sömn men inte heller speciellt jobbigt, bara sådär precis så man inte kunde sova.

Vid halv nio på onsdagkväll pratade jag med förlossningen som tyckte att jag skulle komma in så de fick kika samt ev ge mig en spruta för att hejda värkarna så jag skulle kunna sova. Detta för att orka med förlossningen som borde komma. (även om jag misströstade just då). De tyckte vi skulle komma in vid 21.30 så de hade hunnit byta skift och haft skiftgenomgång. Visst vi bor dessutom bara 10 minuter från förlossningen så inga problem med att fara in en extra gång. Innan vi for velade jag om vi skulle idas ta med bb-väskan men för säkrets skull fick den åka med i bilen. När vi kom mot förlossningen funderade min sambo om han skulle köra mig till dörren och sen fara och parkera bilen en bit bort (kanske 500 meter till förlossningen från parkeringen). Men jag tyckte nog att jag kunde gå om vi inte gick så fort bara.

Promenaden från bilen till förlossningen verkade dock sätta igång förlossningen rejält! (detta trots att jag försökt röra mig hemma så mycket som möjligt för att få igång det, tittade bland annat på So you think you can dance och försökte dansa med,... det måste ha varit en syn för gudarna.)

Så fort jag kom in i undersökningsrummet började jag nämnligen få rejäla värkar med ca 5 minuters mellanrum. Barnmorskan kom in och tittade på mig medan jag fick en värk, tog oss sen till ett förlossningsrum och tittade hurpass öppen jag var. Det blev inget uppstoppande eller fara hem igen...

Då var jag öppen ca 4 cm så vi blev inskrivna. Fick ett eget rum samt lustgas men det var nog det äckligaste jag provat, förutom att jag hade rejält ont så fick jag dessutom YRSEL och ILLAMÅENDE på kuppen av lustgasen den tog inte alls av några toppar på någon smärta utan snarare drog den på extra då jag blev så illamående av den. Har ju väldigt svårt för båtar/karuseller mm också så jag är nog rätt överkänslig mot yrsel.

Vid 1.00 på natten börjar värkarna vara olidliga och jag ber om EDA och tack gode gud för den! Väl insatt (vilket inte kändes alls duktig narkosläkare) så tog det ngn minut för att första värkarna inte skulle göra alls lika ont, nästa värk var halverad i smärta och sen kändes värkarna bara som en tyngd längst ner i magen dvs de kändes knappt alls!!! Ljuvligt, sambon säger att jag blev som förbytt från aj, aj till att kunna prata och skämta.

Det bästa var att jag resten av öppningsskedet kunde småslumra och slappna av. När bebis var vid spinaltaggarna kände jag ett lätt mycket lätt illamående men det var allt. Så från cirka 1.30 till 5.00 sov jag om lätt så i alla fall slummrandes och hade det rätt skönt. Tack för den då jag sovit så lite sen natten innan var det guld värt. Från att jag fick EDA:an gjorde inte förlossningen ont alls, helt med i huvudet och inte alls påverkad som av lustgasen tycker jag den var helt underbar.

Vid 5.00 började värkarna ändra karaktär och kännas mer som en tyngd, halv sex var värkarna krystvärkar och ungefär 05.45 fick jag äntligen börja krysta. Det var nog den fysiskt tyngsta delen av förlossningen, 45 minuter tog det och 06.29 kom äntligen Isak ut. Krystningarna tog längre tid än vad jag trodde fast det kändes som jag tog i för kung och fosterland. När bebis nästan var ute så tog det som stopp och barnmorskan undrade om hon fick klippa. KLIPP tyckte jag då jag hellre har ett kontrollerat klipp och bebis ute än att måsta brista helt okontrollerat. I nästa krystvärk klippte hon två klipp (vilket inte kändes alls) sen tog det en krystvärk till och bebis Isak var ute.

Så ca 9 timmar tog förlossningen som inte kändes dramatisk på något vis. Däremot var jag helt genomsvettig och slut efteråt snacka om fysisk ansträngning.

Efter att ha läst på Familjeliv om hur viktigt det är med sen avnavling var jag på som en hök i detta skedde om att inte klampa av nagelsträngen förrän blodet slutat pulsera. Sen var det plättlätt att krysta ut moderkakan, kändes inte alls.

Att sy ihop gjorde inte heller ont, bedöving är guld värt

Tur att vi tog med bb-väskan TÄNK om vi inte gjort det och inte fått med kameran... då hade nog sambon fått åka hem igen och hämta misstänker jag. Nu fick han en extra tur till bilen för att hämta väskan som vi lämnat där när vi gick ner till förlossningen vi skulle ju hem igen ju.

 

[Mirre]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Isak föddes 2 april 08.

På natten innan vaknade jag av svaga molande värkar.
Blev inte mycket sova direkt den natten.
På morognen ringde vi förlossningen och åkte in.
De tyckte vi skulle avvakta men vi har långt att åka och ville vara säkra på att hinna.

Väl inne kollade de hur pass mycket jag öppnat mig.
Var då öppen ca 2cm. Fick en morfinspruta så jag fick sova lite, sedan skickades vi ut på promenad för att få igång värkarna igen.
Det fungerade och jag fick lägga mig i sängen igen.
Var då öppen 3 cm. Sedan var det lugnt ett tag, sambon fick en chans att åka hem och äta. Han fick dock vända nästan direkt och åka tillbaka till sjukhuset. Det hade då satt igång på allvar och jag fick lustgas när han kom.
Det räckte gott och väl som smärtstillande, vattnet gick och en timme senare var det klart.
Gick väldigt smidigt och lätt

 

[Mammadutt]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

min berättelse vill jag inte lägga här då kanske ni mår lite illa den går att leta upp på min blogg. Men adressen dit får ni lista ut själva

 

[jerseyko]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Jag måste vara blind, jag hittar inte din förlossningsberättelse...

 

[Prisma]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Jag har läst din berättelse, och det är typ sådär jag föreställer mig att min framtida förlossning kommer att se ut den dagen det är dags.
Hoppas självklart att det inte blir så, men jag skulle troligtvis reagera precis som du mentalt..

Starkt gjort tycker jag ändå. *kramar*

 

[Prisma]

Sv: Varför utsätter jag mig för det här?

Skickar pm