När jag var mindre och hängde i stallet så har jag för mig att det var populärt att ha galoscher på sina ridstövlar. Nu hade jag inte fina läderridstövlar på den tiden för jag hade helt enkelt inte råd, så själv hade jag inget att skydda. Men jag minns att dom som hade riktiga läderridstövlar ofta hade galoscher på dom.
Nu var det visserligen kanske sisådär 30 år sedan, men galoscherna verkar ha försvunnit någonstans på vägen.
Och jag måste säga att jag inte riktigt förstår varför. OK, det kanske är att dom inte är så snygga. Själv tillhör jag definitivt den sämre klädda skaran av ryttare, med gamla lappade lagade och billigaste möjliga klädesplagg (och alltid tygskodda ridbyxor, som ju egentligen mest ser ut som långkalsonger, men jag vill att ridbyxorna ska vara hala så att jag tvingas till bättre balans i mig själv
). Men även om galoscherna kanske inte är det snyggaste plagget på jorden, så är dom ju så himla praktiska! Man trär på dom på ridstövlarna innan man går till stallet, och drar av dom när man kommer hem. Sköljer av den värsta skiten från galoscherna, och vips är allting rent och fint. :-) Och ridstövlarna skyddas från skit och urin i den känsliga skarven mellan sula och läder. Så himla bra.
Så varför är det bara jag som använder galoscher?....
Nåja, det var dags för ridlektion igen, och är det inte konstigt men alltid är det ju något! Jag låg totaldäckad i förkylning hela helgen, och har bara varit så pass OK att jag med nöd och näppe har kunnat släpa mig till jobbet nu i början av veckan. Rosslig, snorig, svettig och trött. Man ska väl egentligen inte pressa kroppen då. Men på dagen hade det varit full fart på jobbet med ett event som jag riggade praktiskt, och korkat nog hade jag valt fel skor för dagen och hade fått typ fyra extra tår, eller nej det var visst gigantiska vätskefyllda skavsårsblåsor
, på fötterna. Och direkt efter det var det dags för ridlektion. Tjoho. Lev hårt dö ung. (fast det sista är ju ändå försent för mig
)
Så jag hade inte så höga förväntningar på min möjlighet att prestera på lektionen, men det var markarbete och det ville jag bara inte missa, eftersom det här med bommar är min abonnemangshäst ”den omöjlige”s starka sida. Och roligt var det! Den omöjlige var taggad och på, det var en hel del galopparbeten och han låg på och jobbade med iver och engagemang i hela kroppen. Och det märks så tydligt när han kommer igång på det viset. För även om han springer runt med skallen i vädret och det kanske inte är jättesnyggt och vi inte riktigt får till övningarna, så använder han hela kroppen, och i slutet på lektionen satt jag på nästan en helt annan häst. Han arbetade genom hela kroppen, kom fram i bägge händerna på mig och sökte sig jämnt framåt/nedåt. Till och med ridläraren kommenterade att han såg ovanligt rak och stadig ut.
Och det är ju den där energin i kroppen som jag som ryttare vill åt! SÅ härlig energi att arbeta med!
Så det var skoj. Men jag har faktiskt lämnat in en uppsägning av min plats på ridskolan. Jag får inte till känslan. Jag kommer inte tillbaks till den ryttarkänsla jag vet att jag har haft förut. Jag antar att jag måste göra nånting annorlunda – kanske rida privatlektioner, rida flera gånger i veckan, eller nånting annat, för att hitta tillbaks igen. Och jag har inte det utrymmet i mitt liv för tillfället. Det här med att rida en gång i veckan var ju faktiskt ett försök, för att se om min kropp höll. Och det verkar den faktiskt göra. Men om jag vill göra nånting vill jag göra det ordentligt, och det känns inte ordentligt nu. Jag blir bara frustrerad. Jag hittar inte tillbaks till min ridning, jag känner ju det. Som att titta på en brakmiddag från utsidan av ett fönster. Jag vet vad jag vill men jag når inte fram. Och då blir det inte riktigt roligt.
Nu har jag ju fått testa att få rida en och samma häst hela tiden, och det har varit jätteroligt att få den möjligheten. Det har också varit intressant, för det har jag ju inte fått testa förut på någon ridskola. Jag hade kanske lite andra förväntningar på det än vad som faktiskt blev, t.ex. att jag skulle fått en bättre kontakt med hästen eller hittat fler knappar än jag har gjort. Så det var spännande att få prova. Och det har också gett mig ännu fler ledtrådar till hur jag ska lägga upp det framöver, för att kunna få ut det jag vill av ridningen. För var så säker - jag kommer att försöka igen, när jag inte är lika upptagen av andra projekt och utbildningar på fritiden. Jag skulle nog vilja rida lite mer än en gång i veckan, ta privatlektioner, och ha lite större möjlighet att rida efter eget huvud för att kunna slipa på dom detaljer som inte funkar. Den möjligheten finns inte riktigt på lektion. Visst jag kan rida lite självständigt, men om det är galoppövningar och jag helst skulle vilja slipa på nånting i skritt (eller tvärtom) så funkar det ju inte.
Så så är läget för närvarande.
Nu var det visserligen kanske sisådär 30 år sedan, men galoscherna verkar ha försvunnit någonstans på vägen.
Och jag måste säga att jag inte riktigt förstår varför. OK, det kanske är att dom inte är så snygga. Själv tillhör jag definitivt den sämre klädda skaran av ryttare, med gamla lappade lagade och billigaste möjliga klädesplagg (och alltid tygskodda ridbyxor, som ju egentligen mest ser ut som långkalsonger, men jag vill att ridbyxorna ska vara hala så att jag tvingas till bättre balans i mig själv
). Men även om galoscherna kanske inte är det snyggaste plagget på jorden, så är dom ju så himla praktiska! Man trär på dom på ridstövlarna innan man går till stallet, och drar av dom när man kommer hem. Sköljer av den värsta skiten från galoscherna, och vips är allting rent och fint. :-) Och ridstövlarna skyddas från skit och urin i den känsliga skarven mellan sula och läder. Så himla bra.Så varför är det bara jag som använder galoscher?....
Nåja, det var dags för ridlektion igen, och är det inte konstigt men alltid är det ju något! Jag låg totaldäckad i förkylning hela helgen, och har bara varit så pass OK att jag med nöd och näppe har kunnat släpa mig till jobbet nu i början av veckan. Rosslig, snorig, svettig och trött. Man ska väl egentligen inte pressa kroppen då. Men på dagen hade det varit full fart på jobbet med ett event som jag riggade praktiskt, och korkat nog hade jag valt fel skor för dagen och hade fått typ fyra extra tår, eller nej det var visst gigantiska vätskefyllda skavsårsblåsor
Så jag hade inte så höga förväntningar på min möjlighet att prestera på lektionen, men det var markarbete och det ville jag bara inte missa, eftersom det här med bommar är min abonnemangshäst ”den omöjlige”s starka sida. Och roligt var det! Den omöjlige var taggad och på, det var en hel del galopparbeten och han låg på och jobbade med iver och engagemang i hela kroppen. Och det märks så tydligt när han kommer igång på det viset. För även om han springer runt med skallen i vädret och det kanske inte är jättesnyggt och vi inte riktigt får till övningarna, så använder han hela kroppen, och i slutet på lektionen satt jag på nästan en helt annan häst. Han arbetade genom hela kroppen, kom fram i bägge händerna på mig och sökte sig jämnt framåt/nedåt. Till och med ridläraren kommenterade att han såg ovanligt rak och stadig ut.
Och det är ju den där energin i kroppen som jag som ryttare vill åt! SÅ härlig energi att arbeta med!
Så det var skoj. Men jag har faktiskt lämnat in en uppsägning av min plats på ridskolan. Jag får inte till känslan. Jag kommer inte tillbaks till den ryttarkänsla jag vet att jag har haft förut. Jag antar att jag måste göra nånting annorlunda – kanske rida privatlektioner, rida flera gånger i veckan, eller nånting annat, för att hitta tillbaks igen. Och jag har inte det utrymmet i mitt liv för tillfället. Det här med att rida en gång i veckan var ju faktiskt ett försök, för att se om min kropp höll. Och det verkar den faktiskt göra. Men om jag vill göra nånting vill jag göra det ordentligt, och det känns inte ordentligt nu. Jag blir bara frustrerad. Jag hittar inte tillbaks till min ridning, jag känner ju det. Som att titta på en brakmiddag från utsidan av ett fönster. Jag vet vad jag vill men jag når inte fram. Och då blir det inte riktigt roligt.
Nu har jag ju fått testa att få rida en och samma häst hela tiden, och det har varit jätteroligt att få den möjligheten. Det har också varit intressant, för det har jag ju inte fått testa förut på någon ridskola. Jag hade kanske lite andra förväntningar på det än vad som faktiskt blev, t.ex. att jag skulle fått en bättre kontakt med hästen eller hittat fler knappar än jag har gjort. Så det var spännande att få prova. Och det har också gett mig ännu fler ledtrådar till hur jag ska lägga upp det framöver, för att kunna få ut det jag vill av ridningen. För var så säker - jag kommer att försöka igen, när jag inte är lika upptagen av andra projekt och utbildningar på fritiden. Jag skulle nog vilja rida lite mer än en gång i veckan, ta privatlektioner, och ha lite större möjlighet att rida efter eget huvud för att kunna slipa på dom detaljer som inte funkar. Den möjligheten finns inte riktigt på lektion. Visst jag kan rida lite självständigt, men om det är galoppövningar och jag helst skulle vilja slipa på nånting i skritt (eller tvärtom) så funkar det ju inte.
Så så är läget för närvarande.
