Varför har DU häst?

[Oknytt]

Har funderat på detta några dagar nu. Varför har jag egentligen en häst? Ett känsligt djur som kräver så enormt mkt pengar, tid och emotionellt engagemang.

Det enkla svaret är ju för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv utan en häst. Just nu har jag en riktig "skogsmullehäst" och jag kunde faktiskt inte vara lyckligare även fast jag alltid sett mig själv som en dressyrtant ända in i själen som drömt om att komma ut på dressyrtävlingar med blingpannband och kandar och alltihopa- ja ni fattar grejen och så går jag och skaffar.... en kallblodstravare.

Men min lilla övervuxna skogsmulleponny, han går fram överallt, är helcool oavsett vad vi möter i skogen och har en tydlig broms samtidigt som han inte bangar en redig snabbt galopp ifall andan faller på, men han är så långt ifrån en välstammad dressyrhäst och ändå är jag så...genuint lycklig?! Vafalls!? Jag kanske inte alls är en dressyrtant utan en stolt skogsmulle som äntligen hittat en lämplig häst för ändamålet!?

Svammel, svammel...

Varför har DU en häst?

 

[nightcrawler]

Ja ibland undrar jag faktiskt varför. Det kostar tid, pengar och ibland tålamod. Men å andra sidan, vad skulle jag annars lägga tid och pengar på? Antagligen nått mindre bra. Jag mår bättre av att ha häst. Jag älskar livet med häst även om det inte alltid blir som jag önskar.

Jag tävlar för att det är kul men jag kan lika gärna bara skogmulla. 99% av min ridning sker i skogen. Det sker sällan på ridbana. 1gång i veckan på sin höjd när jag är ihärdig. Max 2 och då är det oftast inför tävling. Fick byta inriktning med min häst. Från att ha varit hoppryttare till att bli dressyrtant. Det svider eftersom det är hoppning jag ville hålla på med men jag och hästen synkar inte riktigt på tävling. Träning går bra men inte tävling. Då ballar mina nerver ur. Har alltid varit en lite småfeg ryttare men det funkade med förra hästen då hon tog saken i egna händer. Den här hästen kräver att man stöttar hela vägen om hon ska ställa upp. Hon hjälper inte mej. Den andra däremot stöttade mej när jag inte vågade och då fick jag lite mer självförtroende och vågade mer. Så hoppningen är numera bara på kul och vi går all in på dressyr istället. Vilket har visat sig vara skitkul.

Att ha häst gör för mej så otroligt mycket för mitt mående. Jag mår nästan konstant dåligt psykiskt och mina djur (häst och hund) gör att jag orkar. Jag har något som engagerar mej, annars skiter jag bokstavligen i allt. Men jag älskar mina djur och behöver dom och dom behöver ju mej.

 

[iNHALE]

Jag är uppväxt med hästar och har det i blodet. Det är något med hästar och ridning som gör mig lycklig i själen, jag mår bra (bättre) när jag är i stallet och pysslar, oavsett om jag rider eller bara mockar och fixar. Det är svårt att sätta fingret på vad det är dock. Jag har precis köpt häst igen efter 10 års uppehåll där både avsaknad av tid och ekonomi har gjort det svårt och bitvis omöjligt att ha häst, men nu finns möjligheten igen. Jag har kommit till insikt om att ja, det kostar pengar, det kostar tid och ibland kostar det psykiskt, men jag blir inte lyckligare av att spara de pengarna jag lägger på hästen, jag blir inte lyckligare av den extra tiden jag har om jag inte har häst. Jag har fått inse det efter att ha försökt ljuga för mig själv om det i många år. Tiden går så oerhört fort och man vet aldrig vad som kommer hända i ens liv så man måste ta chanserna att göra det man vill göra medan man har möjligheterna.

 

[MiniLi]

För att det är roligt och gör mitt liv bättre!
Jag har varit borta från hästarna i ett gäng år som ung vuxen, när jag började igen så kändes det som att komma hem. Hur mkt tråkigheter jag än haft med min häst (skadad mer än hon varit frisk känns det som) så tycker jag att det är jätteroligt.

 

[Kiwifrukt]

Jag har alltid haft hästar i mitt liv, och minns inte tiden innan jag red och höll på med hästar. Har haft egen häst sen år 2000 så för mig har det blivit mer av en livsstil än en hobby. Stora delar av de åren har jag dessutom haft fler än en häst, det var de två första åren och ett par år mellan att jag tog bort min gamla ponny hösten 2013 tills jag flyttade till eget stall januari 2017 som jag bara hade en.

Ja, det kostar både tid och pengar. Men det ger så otroligt mycket tillbaka. Bara en sån grej som att bryta av arbetsdagen för att rida på lunchen, det ger sån livskvalitet och så mycket mer energi för att ta tag i eftermiddagen sen.

Har i perioder tävlat mer eller mindre aktivt men det är inte det som är huvudgrejen även om det också är väldigt roligt och stimulerande.

 

[tuaphua]

Har funderat på detta några dagar nu. Varför har jag egentligen en häst? Ett känsligt djur som kräver så enormt mkt pengar, tid och emotionellt engagemang.

Det enkla svaret är ju för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv utan en häst. Just nu har jag en riktig "skogsmullehäst" och jag kunde faktiskt inte vara lyckligare även fast jag alltid sett mig själv som en dressyrtant ända in i själen som drömt om att komma ut på dressyrtävlingar med blingpannband och kandar och alltihopa- ja ni fattar grejen och så går jag och skaffar.... en kallblodstravare.

Men min lilla övervuxna skogsmulleponny, han går fram överallt, är helcool oavsett vad vi möter i skogen och har en tydlig broms samtidigt som han inte bangar en redig snabbt galopp ifall andan faller på, men han är så långt ifrån en välstammad dressyrhäst och ändå är jag så...genuint lycklig?! Vafalls!? Jag kanske inte alls är en dressyrtant utan en stolt skogsmulle som äntligen hittat en lämplig häst för ändamålet!?

Svammel, svammel...

Varför har DU en häst?

Främst för att det gör mig glad! Men också för att jag har en himla trasig kropp som mår bra av ridningen.

Och för att jag jobbar med det. Visst kan jag rida andras hästar. Men man kan utvecklas mer och utveckla hästen mer än om man rider någon annans häst där fler är delaktiga eller man har hästen en begränsad tid. Jag tycker just utbildningen är så himla rolig. Jag tycker jag behöver hålla igång och utvecklas själv för att vara en bra tränare. Och jag vill alltid bli bättre.

Min första ponny jag fick i tonåren var utdömd för lynnesfel och hade kass exteriör för dressyr/hopp etc. Så det föll sig väl naturligt att jag mest red i skogen utan ambitioner. Jag fastnade med för det psykologiska och nördade mkt med frihetsdressyr etc. Med åren har jobb med problemhästar lett till rehabjobb som sedan också ledde till dressyr iom att det ju hänger ihop väldigt väl.

Nu har jag dressyrhäst som har väldigt lätt för samling, vilket jag tycker är intressant. Vi jobbar med saker jag aldrig trott jag skulle klara, tex levad. Jag tycker det är så intressant att nörda ner mig teoretiskt ihop med fysiskt utförande. Är fortfarande intresserad av frihetsdressyr, trick och det psykologiska. Så jag gör sådant med och även där gör jag saker jag aldrig skulle drömt om, tex läggningar etc. Jag vill liksom lära mig. Massor! Tur min häst typ är som en border collie mentalt.
Och det är så himla härligt när man förstår varann, när man kan prata med små signaler åt båda håll och när hästen är stolt över vad den kan. Jag älskar när han känner sig mallig! Det gör mig mallig!

Min häst är också min kompis. Han var den där missförstådda, stökiga som när man hittat rätt är väldigt tillgiven sin människa. Han som med hals och huvud föser in en mot bogen och står och kramas så.
Han är också snabb som vinden och det är en sådan frihetskänsla att bara fräsa på i full galopp och nästan flyga.

Idag vore det inte rätt med hästliv så som jag hade förut med min ponny. Jag behöll honom länge efter jag börjat bli intresserad och satsade på dressyren. Men han var min bästis och jag red andra också tills jag fick råd med två hästar. Så jag kunde underhålla och utveckla min ridning på annat håll.
Nu vill jag inte ha en häst som har så svårt för samling etc. Jag tycker fortfarande mycket om att rida ut i rejäl terräng. Men jag vill mer.

 

[Fabian In Memoria]

Jag har ställt mig den frågan ett antal gånger det senaste halvåret. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag kanske inte ska ha häst? Har gjort två felköp på kort tid, alltför ivrig efter att ha återupptagit ridningen på äldre dagar. Häst nr 2 står just nu skadad hos beridare som skulle hjälpa mig att få honom i bra form (för dyra pengar) inför försäljning eftersom jag inte vågar rida honom längre. Jag har inte haft honom på två månader nu. Jag saknar förstås att åka till stallet varje dag och pyssla om honom. Det är inte i första hand ridningen jag saknar, utan att få komma ifrån till den stresslösa tillvaron i stallet. Om två veckor åker han vidare till annat stall (dels för att kontraktet med beridaren går ut och hon behöver platsen och dels för att jag måste få hjälp med rehab, igångsättning och försäljningen). Detta även om hältan inte är utläkt. Då får det bli hjälp med fortsatt rehab och igångsättning inför försäljning när/om det blir aktuellt. Han skulle ju kunna få komma hem och jag kunde rehabba och sätta igång från marken, men så fort det ska till ridning och försäljning behöver jag ju hjälp. Har landat i att han har det bättre med en flytt mindre. Så i praktiken har jag ingen häst, bara enorma kostnader och jag vet inte för hur länge.

 

[Oknytt]

Jag har ställt mig den frågan ett antal gånger det senaste halvåret. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag kanske inte ska ha häst? Har gjort två felköp på kort tid, alltför ivrig efter att ha återupptagit ridningen på äldre dagar. Häst nr 2 står just nu skadad hos beridare som skulle hjälpa mig att få honom i bra form (för dyra pengar) inför försäljning eftersom jag inte vågar rida honom längre. Jag har inte haft honom på två månader nu. Jag saknar förstås att åka till stallet varje dag och pyssla om honom. Det är inte i första hand ridningen jag saknar, utan att få komma ifrån till den stresslösa tillvaron i stallet. Om två veckor åker han vidare till annat stall (dels för att kontraktet med beridaren går ut och hon behöver platsen och dels för att jag måste få hjälp med rehab, igångsättning och försäljningen). Detta även om hältan inte är utläkt. Då får det bli hjälp med fortsatt rehab och igångsättning inför försäljning när/om det blir aktuellt. Han skulle ju kunna få komma hem och jag kunde rehabba och sätta igång från marken, men så fort det ska till ridning och försäljning behöver jag ju hjälp. Har landat i att han har det bättre med en flytt mindre. Så i praktiken har jag ingen häst, bara enorma kostnader och jag vet inte för hur länge.

Ibland blir det tokigt. Jag har tre hästar i bagaget som det inte blev som det var tänkt med pga diverse anledningar. Hoppas det löser sig för dig och du hittar en du klickar med på alla plan

 

[Fabian In Memoria]

Ibland blir det tokigt. Jag har tre hästar i bagaget som det inte blev som det var tänkt med pga diverse anledningar. Hoppas det löser sig för dig och du hittar en du klickar med på alla plan

Helt ärligt vet jag inte om jag ska försöka. Har förlorat och kommer att förlora alltför mycket pengar på detta.

 

[Nepenthe]

För jag mår fysiskt och psykiskt bättre av att vara runt hästar

 

[__sofia__]

Jag har också funderat lite fram och tillbaka den här våren över om jag ska ha en ridhäst eller inte, eller om jag kanske egentligen skulle nöja mig med att rida ridskolehästar någon gång i veckan och istället ha två shettisar - eller sälja även shettisen och köpa får/kor?

Jag har dock alltid älskat djur, och framförallt hästar och hundar och att träna med djuren - samarbeta för att bli bättre. Jag har alltid velat rida, enligt föräldrarna i princip från att jag kunde tala (vilket inte var så populärt eftersom ingen av dem var hästintresserade ). Hästarna (och hundarna, som inte heller precis är billiga...) är också något som gör att jag kommer ut varje dag, att jag inte bara kan fastna i en bok/film/dataspel hela dygnet. De hjälper till med att se till så att jag har något att göra - jag har svårt för att inte ha något att göra och trivs bättre med en jättelång lista, även om jag aldrig hinner med allt. Jag mår också så mycket bättre av att faktiskt vara ute och röra på mig, framförallt med tanke på att jag annars på jobbet bara sitter framför en dator. Shettisen jag har är också kanonbra sällskap vid jogging/löpträning/promenader, och planen är ju även att hon ska kunna hjälpa till mer hemma i framtiden. Jag har märkt att är jag iväg på resa med jobbet klarar jag inte en enda dag utan att smita iväg och gå en runda i någon park/natur, och när jag bodde någon vecka i lägenhet gick jag till hundrastgården varje dag - jag vet inte hur jag skulle klara av att hantera det om jag inte skulle bo på landet och ha djur.

Att rida hjälper också till att ge mig ett speciellt lugn, att tömma huvudet och stressa ner (inte för att jag normalt sett brukar vara så stressad, men det kanske också beror på att jag faktiskt är ute och håller på med djuren så mycket). Det funkar inte att tänka på en massa annat när jag rider, jag måste vara närvarande i nuet (framförallt med min nuvarande fegishäst som hoppar till för allt ). Och det får mig att bli glad - jag kan le och skratta av känslan att rida. En häst jag provred i tonåren var ganska pigg och lite okontrollerad - definitivt inte min mammas favorit, i och med att hon är hästrädd och helst vill att jag skulle ha en häst som inte rörde sig snabbare än skritt Men hon gick med på att köpa den just eftersom jag, när jag red den, log med hela ansiktet och skrattade högt åt känslan att rida henne

Så det jag kommit fram till den här våren är väl att jag fortsätter att ha en häst så länge jag har ekonomi som tillåter det och tillräckligt med tid/lust/möjlighet för att hålla igång hästarna hyfsat.

 

[Kilauea]

För att min kärlek (ponnyn) sen 10 år plötsligt fanns till salu och visade sig bo bara nån mil härifrån. Jag hade sen det jag var medryttare på honom drömt om att få äga honom och ge honom en bra ålderdom. Och det är precis vad jag gör nu. Han är nu 26 år och jag hinner inte med att rida honom själv mer än sporadiskt, men pussar på honom varje dag i stort sett och har världens bästa medryttare.

Närheten, doften och pysslandet med dom gör att jag mår bra.

 

[_Taggis_]

Varför har DU en häst?

Jag har nog trådens tråkigaste svar: För att det är min identitet

Jag vet inte vad man gör utan att ha häst. Ska försöka föda upp ett föl nu nästa år, och på så vis känns det spännande och lite nytt, men jag har tappat ambitionerna med ridningen. Tyvärr.

 

[Görel]

Jag träffade min stora fyrbenta kärlek när jag hade återupptagit hästeriet efter 14 års paus. Efter något år insåg jag att jag inte ville vara utan henne och fick till min stora glädje köpa henne Jag köpte ju inte en häst, jag köpte just henne. Under de 15 år jag fick med henne stannade jag till varje gång jag såg henne i hagen och blev varm i hjärtat. Jag var glad varenda dag jag fick med henne. Hon tog förstås både tid och pengar men hon gav så oerhört mycket och fick mig alltid att må bra.
Hösten -18 fick hon vandra vidare, och hade hon inte lämnat efter sig en dotter som kunde fylla hennes plats hade jag inte köpt någon annan häst.

 

[Human]

Jag utvecklade ett enormt hästintresse när jag var runt 10 år. Jag hade inga hästar omkring mig utan det kom innifrån. Läste alla hästböcker jag hittade, lekte häst varje dag, målade hästar på varenda liten papperslapp... efter några år av detta gav mamma upp och lät mig börja rida. Sen blev det egen häst och det har jag haft sen dess, ca 20 år nu.

Jag har häst för att det är mitt största intresse, och jag hade inte kunnat utöva det på det sätt jag vill utan egen. För mig handlar livet om att få ägna så mycket tid som möjligt åt saker som gör mig glad och ger mitt liv mening. Jag kanske inte är glad varje sekund jag ägnar åt hästarna (november...) men jag känner alltid att det är meningsfullt. Uteritt i skogen bland vårblommor, träningspass med glad häst som känner sig duktig, tävlingsdag med vännerna... Vad hade kunnat ersätta allt det, om jag inte hade haft häst?

 

[svea]

Nu har jag häst eftersom han är en kär familjemedlem och det känns självklart att ge honom ett schysst liv tills det är dags att ta farväl.

Det som kommer att kännas konstigast när han är borta blir att inte ha samma plats i stallgemenskapen längre. Jag kommer alltid att vara välkommen men det kommer inte att vara mitt andra hem.

 

[Andromedae]

De är mitt livs stora kärlek, både som art i stort och mina egna hästar som individer.

Mina föräldrar gillar att berätta historien om hur jag som två år gammal hade två "hästar" som jag tog hand om, borstade och red på - soffans armstöd. Och det har aldrig riktigt gått över.

Ser jag en häst så blir jag glad. Det bara klipper till i mitt inre. Jag hade ett uppehåll på några år i vuxen ålder, men helt ärligt var det något som saknades då. Jag började rida på ridskola igen, och efter ett par år så räckte det inte längre. Jag ville ha mer häst i mitt liv.

Min första häst var kärlek vid första ögonkastet. Jag såg på henne och visste att vi hörde ihop.
Min andra häst var trygghet. Hon la sitt huvud i min famn och säljaren konstaterade att hon accepterat mig. Det har tagit betydligt längre tid med henne än häst nummer ett att verkligen smälta ihop, men idag är vår relation så djup att jag får ut mer av den än vad jag får i många mänskliga relationer.
Min shettis smög sig på mig. Hon var tänkt att vara en barnponny som bara skulle finnas där en period för att barnet skulle få rida en häst i sin storlek, men hon blev så himla mycket mer.

Mina hästar är min familj. Det kanske låter klyschigt, men det är så det känns. Varje dag innan jag åker till jobbet så ser jag till att gå ut och säga hej till dem där de står i hagen, och varje dag när jag kommer hem så går jag ut och säger hej igen. De ger mig så himla mycket och jag är tacksam för dem.

 

[Myzan87]

Har funderat på detta några dagar nu. Varför har jag egentligen en häst? Ett känsligt djur som kräver så enormt mkt pengar, tid och emotionellt engagemang.

Det enkla svaret är ju för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv utan en häst. Just nu har jag en riktig "skogsmullehäst" och jag kunde faktiskt inte vara lyckligare även fast jag alltid sett mig själv som en dressyrtant ända in i själen som drömt om att komma ut på dressyrtävlingar med blingpannband och kandar och alltihopa- ja ni fattar grejen och så går jag och skaffar.... en kallblodstravare.

Men min lilla övervuxna skogsmulleponny, han går fram överallt, är helcool oavsett vad vi möter i skogen och har en tydlig broms samtidigt som han inte bangar en redig snabbt galopp ifall andan faller på, men han är så långt ifrån en välstammad dressyrhäst och ändå är jag så...genuint lycklig?! Vafalls!? Jag kanske inte alls är en dressyrtant utan en stolt skogsmulle som äntligen hittat en lämplig häst för ändamålet!?

Svammel, svammel...

Varför har DU en häst?

För mej är det väldigt enkelt - de ger mej ett lugn och det finns inga krav på prestation när jag är där.

Mitt jobb är väldigt stressigt och man måste prestera. Det är fokus på ekonomi, tid osv. Hästarna är motvikten som ger balansen i vardagslivet.

Jag har en gammal tävlingsponny på 27år som går kvar så länge hon önskar. En dponny som inte är direkt utbildad men som jag gärna rider ut med i skogen. Och sist och den jag klickar bäst med är welsh cob stoet på två med enligt mej både superfin stam OCH superfint lynne. Många tycker kanske att det är slöseri med en så fin häst att bara gå och ”skrota” i skogen men jag vill bara ha roligt och njuta av henne

 

[Andromedae]

Många tycker kanske att det är slöseri med en så fin häst att bara gå och ”skrota” i skogen men jag vill bara ha roligt och njuta av henne

Det här tycker jag är spännande - åt flera håll!
Det finns så himla mycket normer för att hålla på med hästar, åt olika håll. Jag var själv enormt målfokuserad där ett tag och tyckte att jag behövde "förtjäna" mina hästar genom ditt och datt. Det var inte hälsosamt för mig, utan skapade bara stress.

Nu blir det lite flummigt, men numera har jag allt mer kommit till insikten att det är så viktigt att skilja på vad jag som individ vill, och vad som faktiskt är hästens vilja och behov.

En häst kan älska att komma ut på tävlingsbanorna, till exempel. Men det är ju knappast så att den förstår eller ser konceptet av vinst och förlust - den bara uppskattar stämning och aktiviteten. Och visst är det en fin sak om en människa och en häst gemensamt kan göra något som båda tycker om - även om anledningen till att de tycker om att göra det inte är samma.

 

[Ullmerkott]

Jag skulle egentligen inte alls skaffa häst med flera år kvar på universitetet, när ägarna till hästen jag red inte längre hade möjlighet att ha kvar honom. Eftersom han var rätt knepig och hade omfattande skadehistorik (men även var alldeles, alldeles underbar ) var det till mig eller till himlen han skulle, så då blev jag med häst.
När han gick bort var det självklart med en ny. Få saker går upp mot "sväva på moln-känslan" efter ett bra dressyrpass eller en härlig skogsgalopp. Eller när man hittar det där perfekta klistället och hästen blir överlycklig. Tycker även att stallgemenskap är ett alldeles lagom sätt att umgås med folk på..