Varför har DU häst?

[_Taggis_]

Det här tycker jag är spännande - åt flera håll!
Det finns så himla mycket normer för att hålla på med hästar, åt olika håll. Jag var själv enormt målfokuserad där ett tag och tyckte att jag behövde "förtjäna" mina hästar genom ditt och datt. Det var inte hälsosamt för mig, utan skapade bara stress.

Nu blir det lite flummigt, men numera har jag allt mer kommit till insikten att det är så viktigt att skilja på vad jag som individ vill, och vad som faktiskt är hästens vilja och behov.

En häst kan älska att komma ut på tävlingsbanorna, till exempel. Men det är ju knappast så att den förstår eller ser konceptet av vinst och förlust - den bara uppskattar stämning och aktiviteten. Och visst är det en fin sak om en människa och en häst gemensamt kan göra något som båda tycker om - även om anledningen till att de tycker om att göra det inte är samma.

Jag har varit i samma banor, men mest i fråga om att jag tycker bra hästar behövs i sporten (för människors skull sålart, vi har ju avlat dem av en anledning). Hästen själv struntar ju om den får tävla, den är ju nöjd om den får sina behov av mat, trygghet, hästliv och aktivitet uppfyllt.
Nu när jag har ett jättefint välstammat sto känner jag att eftersom jag själv gett upp ambitionerna om ridning så sätter jag henne i avelsboxen. Hon har mkt att tillföra för framtiden, och jag slipper känna press att ta ut och prestera på tävling. Jag orkar inte. Och jag tror det nya livet kommer att passa henne utmärkt. Win-win

 

[Teilani]

Egentligen vet jag inte, hästarna är en djupt rotad del av min identitet, men varför det är så vet jag inte, det har bara alltid varit så. Sen är de individer jag har, och har haft, i mitt liv varit mig lika kära som min familj.
Att vara med dem, oavsett om vi hänger i hagen, stallet eller är ute och rider, är att vara hemma. Att se ett föl ta sina fösta stapplande steg, att få en gnäggning till hälsning så fort man kliver utanför dörren, att susa fram i full galopp är ren glädje. Jag kan inte se mitt liv utan dessa djur, även om det är tungt periodvis, med skador, lera och tom plånbok.

 

[Marita73]

Jag har en liten gård och två hästar för att trots alla pengar, svett, blod och tårar som går åt så är det hästarna som gör mig lycklig.
Jag har ingen ridbana utan rider bara ut och det markarbete som görs blir antingen på vägen eller i en hage.

Från att ha varit en halvblodsnörd och dressyrmänniska har jag nu en ridtravare och en nordsvenskkorsning. Självklart tränar jag dressyr på dessa hästar med men på en helt annan nivå. Mina underbara killar!

 

[Ramona]

Jag vet inte varför jag har häst längre. Ärligt alltså. Jag älskar hästar och jag älskar att rida. Jag vill vara ambitiös och tävla, men jag ids liksom inte. Jag vill inte träna och tävla. Jag vill mest bara rida ut i skogen på lång tygel och ta en galopp ibland på den fina gräsvägen. Jag har två hästar hemma och de kostar mig ingen förmögenhet och tar inte jättemycket tid då de går på lösdrift med fri tillgång till grovfoder i foderhäck med tak. Jag har en superfin 4-årig d-ponny som absolut förtjänar att komma ut på tävlingsbanorna och meriteras, men jag rider henne knappt ändå. Just nu betalar jag en tjej som bor i närheten att rida henne så hon underhålls i alla fall. Samtidigt håller jag på att rida in min 3-åring och det tar längre tid än vad jag tänkt eftersom han är känsligare än jag trodde. Ibland känner jag för att bara ge upp på allting, spara pengarna och resa för summan istället. Hästarna stressar mig då jag egentligen vill så mycket med dem och har så mycket planer, men samtidigt saknar jag motivation och glädje i att göra det.

Egentligen borde jag väl bara ha avelsmärrar för jag tycker att aveln när kul. Men med bebisar kommer ju inridningar och jobb ändå, så man kommer ju inte undan. Om man inte säljer alla som föl och det kan man ju inte räkna med att man gör.

 

[Reville]

Hästeriet ger mig glädje, kärlek, lugn, gemenskap, rutiner, motion, fokus, lycka, känslor, trygghet, eftertanke. Mitt jobb är rätt krävande så det är väldigt skönt att kliva in i stallet, släppa allt annat och byta fokus.

Jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan hästarna, trots att ekonomin skulle må mycket bättre och tiden skulle räcka till massa saker. Sen att livet händer och ambitionsnivån vad gäller tävla och träna inte är där den var, då får det vara så just nu.

Trots att jag är en bra bit över 30 år så utbrister jag glatt ”en häst!” varje gång vi passerar en häst när vi är ute och åker med bilen

 

[_Taggis_]

Jag vet inte varför jag har häst längre. Ärligt alltså. Jag älskar hästar och jag älskar att rida. Jag vill vara ambitiös och tävla, men jag ids liksom inte. Jag vill inte träna och tävla. Jag vill mest bara rida ut i skogen på lång tygel och ta en galopp ibland på den fina gräsvägen. Jag har två hästar hemma och de kostar mig ingen förmögenhet och tar inte jättemycket tid då de går på lösdrift med fri tillgång till grovfoder i foderhäck med tak. Jag har en superfin 4-årig d-ponny som absolut förtjänar att komma ut på tävlingsbanorna och meriteras, men jag rider henne knappt ändå. Just nu betalar jag en tjej som bor i närheten att rida henne så hon underhålls i alla fall. Samtidigt håller jag på att rida in min 3-åring och det tar längre tid än vad jag tänkt eftersom han är känsligare än jag trodde. Ibland känner jag för att bara ge upp på allting, spara pengarna och resa för summan istället. Hästarna stressar mig då jag egentligen vill så mycket med dem och har så mycket planer, men samtidigt saknar jag motivation och glädje i att göra det.

Egentligen borde jag väl bara ha avelsmärrar för jag tycker att aveln när kul. Men med bebisar kommer ju inridningar och jobb ändå, så man kommer ju inte undan. Om man inte säljer alla som föl och det kan man ju inte räkna med att man gör.

Exakt så, hade kunnat skriva exakt det där. Bortsett från att jag inte har egen gård, utan dyra stallhyror istället. Det är också anledningen till att jag inte kan satsa på avel heller i nån annan skala än ett föl. Jag kan inte ha unghästar på vänt i flera år och betala dyra hyror under tiden även om jag hade kunnat tänka mig det...

 

[Bison]

För att livet är tråkigt utan häst
Har varit utan i fem månader nu och det är hemskt
Visst, jag har massa tid och pengar över men vad ska jag med det till?
Jag vill inte resa, inte köpa något hus eller ha en fancy bil. Blir inte gladare av att lägga pengar på hög.

 

[the_connemara]

För att jag älskar hästar och jag älskar min häst. Han är min livskamrat och när han inte finns mer kommer jag att sörja, skrapa ihop min ekonomi och försöka hitta en ny livskamrat. Jag bara är en hästmänniska, finns inget självklarare än så, jag funderar aldrig på det. Precis som jag aldrig funderat över hur mycket tid, pengar och energi det kräver oavsett hur lite tid, pengar eller energi jag haft kvar.

 

[Cattis_E]

Har funderat på detta några dagar nu. Varför har jag egentligen en häst? Ett känsligt djur som kräver så enormt mkt pengar, tid och emotionellt engagemang.

Det enkla svaret är ju för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv utan en häst. Just nu har jag en riktig "skogsmullehäst" och jag kunde faktiskt inte vara lyckligare även fast jag alltid sett mig själv som en dressyrtant ända in i själen som drömt om att komma ut på dressyrtävlingar med blingpannband och kandar och alltihopa- ja ni fattar grejen och så går jag och skaffar.... en kallblodstravare.

Men min lilla övervuxna skogsmulleponny, han går fram överallt, är helcool oavsett vad vi möter i skogen och har en tydlig broms samtidigt som han inte bangar en redig snabbt galopp ifall andan faller på, men han är så långt ifrån en välstammad dressyrhäst och ändå är jag så...genuint lycklig?! Vafalls!? Jag kanske inte alls är en dressyrtant utan en stolt skogsmulle som äntligen hittat en lämplig häst för ändamålet!?

Svammel, svammel...

Varför har DU en häst?

För att jag älskar dem.
För att jag älskar att skapa en relation med så vackra och tillgivna djur.
För att jag älskar att få flyga eller flyta fram på deras rygg eller bakom i rockarden.

Bland annat..

 

[Blyger]

För att jag älskar hästar och jag älskar min häst. Han är min livskamrat och när han inte finns mer kommer jag att sörja, skrapa ihop min ekonomi och försöka hitta en ny livskamrat. Jag bara är en hästmänniska, finns inget självklarare än så, jag funderar aldrig på det. Precis som jag aldrig funderat över hur mycket tid, pengar och energi det kräver oavsett hur lite tid, pengar eller energi jag haft kvar.

Samma här. Det bara är så.
Inget att göra något åt eller försöka ändra på.

Jag rider olika mycket i olika perioder - ibland i vissa perioder är jag bara ute och visiterar och mockar typ, men det ändrar inte fakta. Jag är en hästmänniska.

 

[the_connemara]

Samma här. Det bara är så.
Inget att göra något åt eller försöka ändra på.

Jag rider olika mycket i olika perioder - ibland i vissa perioder är jag bara ute och visiterar och mockar typ, men det ändrar inte fakta. Jag är en hästmänniska.

Ja precis! Min häst fick nyligen ett skadebesked om att han nog inte kommer kunna ridas mer. Det i sig har inte påverkat mig någonting även om det var omvälvande att efter typ 10 år av dålig magkänsla fått ett definitivt svar på vad som gjort ont på honom. Det har ju öppnat jättemånga vägar för mer riktad rehab och gör det tusen gånger lättare att inte gå över skadans gränser så jag blev liksom nästan mer glad när det kändes som att jag kanske "borde" blivit ledsen. Det jag blev ledsen över är att han har lidit utan att jag hittat rätt hjälp för att veta hur han skulle sluppit detta, det är däremot svinjobbigt.

 

[Nepenthe]

Ja precis! Min häst fick nyligen ett skadebesked om att han nog inte kommer kunna ridas mer. Det i sig har inte påverkat mig någonting även om det var omvälvande att efter typ 10 år av dålig magkänsla fått ett definitivt svar på vad som gjort ont på honom. Det har ju öppnat jättemånga vägar för mer riktad rehab och gör det tusen gånger lättare att inte gå över skadans gränser så jag blev liksom nästan mer glad när det kändes som att jag kanske "borde" blivit ledsen. Det jag blev ledsen över är att han har lidit utan att jag hittat rätt hjälp för att veta hur han skulle sluppit detta, det är däremot svinjobbigt.

 

[skiesabove]

Jag brukar lite skojsamt säga att jag har dom för bajsets skull. Jag får ut kubikmeter med finfin jord år efter år på min lilla gård med en shettis och en d-ponny-mustang.

Dom är mina (utom)husdjur. Jag älskar dom, dom är en del av familjen, en del av gården och trädgårdslivet. Att bara få titta på dom ger enorm höjning av livskvalitén.

Men, jag älskar ridningen också, även om det är alltför sällan det blir av. Att få smälta samman, två blir en i ett äventyr. Jag saknar min gammelvalack jättemycket och håller alltid ett öga öppet för en sån där gammal klok en med lätthet för samling, som man kan rida samlad trav på i grimma på grusväg, medans jag jobbar vidare för att komma dit med mr. mustang.

 

[chiiliacanth]

Det ger så himla mycket att bara leva med hästarna, att dela vardagen med dem och ha relationen till dem. Jag har tappat motivationen till träning och rider inte mycket alls längre, men gör mer o mer andra saker med dem. Upplever att det ger dem lika mycket stimulans som det ger mig. Vill börja med avel. Hästarna sätter mig i nuet i denna hetsiga stressiga vardag jag annars lever i.

 

[Lavinia]

Hej!

Jag har häst för jag vet inte hur jag skulle låta bli.
Hästarna är mina psykologer, vänner, en orsak att ta mig ut varje dag och ofta skratta också. Dom motiverar mig att träna, röra på mig och bli en bättre människa. Det finns så många bra orsaker att ha häst, men vanan är också en stor orsak. Vad skulle jag göra om jag inte hade häst??

Den vita köpte jag för "vi skulle kunna ha så mycket kul ihop" och det har vi.
Den brune är inte min - men sambons. Han skulle inte ha häst egentligen men vi blev kära och brunis fick följa med hem.
Lillen kröp upp i mitt knä och adopterade mig, hur säger man nej till det? Det gör man inte .

 

[prinsessfeminist]

Var börjar man...?

Alla ni andra skriver så bra och mycket är sagt men varför just jag har häst?

Jag kommer inte på något skäl som känns som en god motivering. Det är lite som att vara kär, tror jag.

Varför?

Jag kan inte förklara.

Hästens väsen och mitt engagemang och intresse blir något närmast konstnärligt och sinnligt för mig.

 

[Happimess]

Har funderat på detta några dagar nu. Varför har jag egentligen en häst? Ett känsligt djur som kräver så enormt mkt pengar, tid och emotionellt engagemang.

Det enkla svaret är ju för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv utan en häst. Just nu har jag en riktig "skogsmullehäst" och jag kunde faktiskt inte vara lyckligare även fast jag alltid sett mig själv som en dressyrtant ända in i själen som drömt om att komma ut på dressyrtävlingar med blingpannband och kandar och alltihopa- ja ni fattar grejen och så går jag och skaffar.... en kallblodstravare.

Men min lilla övervuxna skogsmulleponny, han går fram överallt, är helcool oavsett vad vi möter i skogen och har en tydlig broms samtidigt som han inte bangar en redig snabbt galopp ifall andan faller på, men han är så långt ifrån en välstammad dressyrhäst och ändå är jag så...genuint lycklig?! Vafalls!? Jag kanske inte alls är en dressyrtant utan en stolt skogsmulle som äntligen hittat en lämplig häst för ändamålet!?

Svammel, svammel...

Varför har DU en häst?

Enbart för att jag är skyldig honom ett bra och värdigt avslut när tiden är kommen vilket den väldigt väldigt snart är. Intresset för hästliv är stendött (sen något år eller två) och det finns massor av andra saker jag vill lägga mina pengar och min tid på.
Samtidigt drar jag ofta en lättnadens suck när jag kommer till stallet (på sommarhalvåret...) och trivs med att vara där och måste hitta andra sätt att hitta det lugnet och den tillvaron när hästen inte finns längre.
Men nej, det blir verkligen ingen häst efter min nuvarande. Vi har hållt ihop i 18 år och han är grymt betydelsefull för mig, men jag ser inte mig själv forma liknande band med någon annan häst igen, helt enkelt på grund av bristande intresse.
Men, det har liksom aldrig varit ett alternativ att göra mig av med honom när intresset svalnade, dels för att han är gammal och "pensionerad" men också för att han ju är en förlängning av min egen existens.