Nja att det är trångt och stressigt i lokaltraffiken i Stockholm (och fö nästan överallt i innerstan) det tar jag för givet och att man springer som en galning till tunnelbanan fast nästa kommer om två minuter och sedan klämmer sig in förtvivlat det är vardagen. Personal space är liksom inte det samma i en storstad som på en mindre ort. Har aldrig väntat mig något annat. Hade jag tyckt att just det var jobbigt då skulle jag flyttat från Stockholm.
Även om att sitta fast på ett av de gamla pendeltågen i högsommarvärme utan a/c och, eftersom jag är ganska kort, hamna med näsan precis i höjd med någons svettiga armhålla när personen måste hålla i sig, inte precis är någon höjdare för någon av oss Särskilt inte om tåget står stilla i en timme eftersom det är vagn/ban/signal/växel/ fel.
Men, vad jag reagerar mot är att man inte ser andra omkring sig. I går var det min tur, ska in i tunnelbanan och lyckades snubbla in i ett barn, hoppade tillbaka och dunkade då in i en man bakom mig. Oj! Sa jag, ber så otroligt mycket om ursäkt det var verkligen inte meningen, och log mot både barn, mamma och man. De log tillbaka och sa, inga problem. Det behövs inte mer. Jag har aldrig väntat mig att någon ska hjälpa till med väskor, kassar eller annat, det klarar jag bra själv, även om jag gärna hjälper till om jag ser att någon annan behöver det. Men ja, jag väntar mig att om någon trampar mig på fötterna så ska personen inte bara fortsätta som om jag inte fanns. Precis som när jag trampar någon på foten, har hänt eftersom jag är världens klumpigaste person, genast ber om ursäkt, frågar om det gick bra och säger att det var verkligen inte meningen.
Jaa, jag ogillar folk generellt och tänkte; jag flyttar till Stockholm. Det är ju roligare att vara otrevlig i grupp.