Varför är det så laddat med mat?

[Qelina]

Jag vet att jag kanske inte framstår som en muntergök när jag skriver en del om min autism och anorexi här på buke, men jag läser dom flesta trådarna här (är en flitig besökare av buke och kikar in här varje dag, bästa forumet ever)

Men jag undrar verkligen varför hela samhället är så besatt av mat och hur många konstiga sätt att hantera mat och ätande, prata om det och fundera på det som folk gör. Det har ju blivit helt extremt.

Jag har gått i många behandlingar för anorexin och det som lärs ut som "normalt ätande", det man ska äta och vad som rekommenderas är det utifrån Livsmedelsverket men i riktiga livet vet jag väldigt få som äter så som man lär sig i behandlingen så det här med normalkost som det pratas om och som man får matscheman att följa gör en ju nästan mer udda än vad gemene man är.

Till exempel har jag en extra familj jag älskar massor och som har blivit en stor del av mitt liv, träffar dom flera dagar i veckan och dom finns alltid för mig, jag ser dom som riktiga delar av min familj. Men det är något jag tycker är jobbigt med dom, jag jobbar ju stenhårt på att ta mig ur anorexin och jag vet ju att det dom gör, säger och tänker inte är anpassat för mig, att jag inte ska ta åt mig, att vi är i helt olika situationer.

Dom pratar så dubbelt om mat och min extra syster pratar varje gång vi ses om hur jobbigt det är att vara så överviktig och vad hon äter och inte äter, jag vet att hon är väldigt överviktig men det är liksom inte hennes kropp jag är vän med utan henne som person. Men hon hoppar på och av dieter hela tiden. Hennes son är också kraftigt överviktig men jag gillar inte hur min extra syster och extra morfar hanterar hans matbeteende och jag tycker det serveras konstig och inte fullvärdig kost hos dom vilket gör att dom sen sätter i sig en massa sötsaker istället för vanlig mat, för mig utifrån sätt är det liksom uppenbart. Tycker också att en tonåring behöver ordentlig mat när han växer och ska lära sig grunder om bra och varierad kost och orka med.

Innan jag förstod att dom äter även när inte jag är med blev jag väldigt triggad när jag var med dom och dom kanske åt en eller två knäcke med sill till "lunch" eller grönsallad och en halv korv osv. Samtidigt som jag visste att jag skulle hem och äta typ fyrdubbelt det och näringsdrycker osv. Extra mormor och extra morfar går på 5-2 dieten nu och morfar har i alla år vägt sig varje dag och är stolt över hur lite han vägde när han var yngre, det pratas om att allt möjligt är farligt och att man ska hålla sig borta från det till att dom helt plötsligt sitter där och äter den där saken ändå. T.ex. fick min extra syster en diet hon skulle följa av hennes läkare som var helt uppåt väggarna galen som jag förstod redan innan skulle krascha, hon fick bara äta en avokado till frukost och sen bara bönor och så skulle hon leva resten av sitt liv

Varje gång vi ses pratas det om mat och jag tycker det är jobbigt. Dom tjatar aldrig på mig utan säger att jag ska och kan äta av allt, att mat inte är farligt, att man kan äta av allt i lagom mängd så när det gäller mig är dom ju kloka. Men jag påverkas ändå av deras sätt att prata om deras mat och kroppar.

När jag var yngre var vi ett gäng tjejer som brukade äta morots och gurkstänger till filmen eller hälla upp en skål kidneybönor och kikärtor istället för godis, det känns ju också lite konstigt att ett gäng 12 åringar inte vill ha godis eller annat en filmkväll för att det enligt oss var onyttigt Klart man kan äta godis ibland, vet inte var vi fick det ifrån. En mamma till en av tjejerna visade oss hur vi skulle göra för att undvika att få dubbelhaka osv osv.

Nu är det ju inte bara dom, gå in på valfritt forum, se på TV, läs valfri kvällstidning eller veckomagasin osv och det pratas vikt, dieter, kroppar osv

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?

 

[mandalaki]

Håller med om att samhället ofta är kropps- och dietfixerat. Mat är kost, inte mat. Men det låter som att din extrafamilj går ännu lite längre, att de är ännu mer fixerade. Vilken olycklig kombo med din anorexi!

 

[Tonto]

Jag vet att jag kanske inte framstår som en muntergök när jag skriver en del om min autism och anorexi här på buke, men jag läser dom flesta trådarna här (är en flitig besökare av buke och kikar in här varje dag, bästa forumet ever)

Men jag undrar verkligen varför hela samhället är så besatt av mat och hur många konstiga sätt att hantera mat och ätande, prata om det och fundera på det som folk gör. Det har ju blivit helt extremt.

Jag har gått i många behandlingar för anorexin och det som lärs ut som "normalt ätande", det man ska äta och vad som rekommenderas är det utifrån Livsmedelsverket men i riktiga livet vet jag väldigt få som äter så som man lär sig i behandlingen så det här med normalkost som det pratas om och som man får matscheman att följa gör en ju nästan mer udda än vad gemene man är.

Till exempel har jag en extra familj jag älskar massor och som har blivit en stor del av mitt liv, träffar dom flera dagar i veckan och dom finns alltid för mig, jag ser dom som riktiga delar av min familj. Men det är något jag tycker är jobbigt med dom, jag jobbar ju stenhårt på att ta mig ur anorexin och jag vet ju att det dom gör, säger och tänker inte är anpassat för mig, att jag inte ska ta åt mig, att vi är i helt olika situationer.

Dom pratar så dubbelt om mat och min extra syster pratar varje gång vi ses om hur jobbigt det är att vara så överviktig och vad hon äter och inte äter, jag vet att hon är väldigt överviktig men det är liksom inte hennes kropp jag är vän med utan henne som person. Men hon hoppar på och av dieter hela tiden. Hennes son är också kraftigt överviktig men jag gillar inte hur min extra syster och extra morfar hanterar hans matbeteende och jag tycker det serveras konstig och inte fullvärdig kost hos dom vilket gör att dom sen sätter i sig en massa sötsaker istället för vanlig mat, för mig utifrån sätt är det liksom uppenbart. Tycker också att en tonåring behöver ordentlig mat när han växer och ska lära sig grunder om bra och varierad kost och orka med.

Innan jag förstod att dom äter även när inte jag är med blev jag väldigt triggad när jag var med dom och dom kanske åt en eller två knäcke med sill till "lunch" eller grönsallad och en halv korv osv. Samtidigt som jag visste att jag skulle hem och äta typ fyrdubbelt det och näringsdrycker osv. Extra mormor och extra morfar går på 5-2 dieten nu och morfar har i alla år vägt sig varje dag och är stolt över hur lite han vägde när han var yngre, det pratas om att allt möjligt är farligt och att man ska hålla sig borta från det till att dom helt plötsligt sitter där och äter den där saken ändå. T.ex. fick min extra syster en diet hon skulle följa av hennes läkare som var helt uppåt väggarna galen som jag förstod redan innan skulle krascha, hon fick bara äta en avokado till frukost och sen bara bönor och så skulle hon leva resten av sitt liv

Varje gång vi ses pratas det om mat och jag tycker det är jobbigt. Dom tjatar aldrig på mig utan säger att jag ska och kan äta av allt, att mat inte är farligt, att man kan äta av allt i lagom mängd så när det gäller mig är dom ju kloka. Men jag påverkas ändå av deras sätt att prata om deras mat och kroppar.

När jag var yngre var vi ett gäng tjejer som brukade äta morots och gurkstänger till filmen eller hälla upp en skål kidneybönor och kikärtor istället för godis, det känns ju också lite konstigt att ett gäng 12 åringar inte vill ha godis eller annat en filmkväll för att det enligt oss var onyttigt Klart man kan äta godis ibland, vet inte var vi fick det ifrån. En mamma till en av tjejerna visade oss hur vi skulle göra för att undvika att få dubbelhaka osv osv.

Nu är det ju inte bara dom, gå in på valfritt forum, se på TV, läs valfri kvällstidning eller veckomagasin osv och det pratas vikt, dieter, kroppar osv

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?

Det är extremt hetsigt i min omgivning. Framförallt på jobbet.

Jag slutade äta socker för ett tag sedan och då var det stora reaktioner om hur "LIVET ÄR FÖR KORT FÖR ATT INTE NJUTA" samt "MAN MÅSTE BARA UNNA SIG" samtidigt som de klagar på att dom är tjocka och måste komma i form och sitter och trycker i massor med godis. Ändå ska de "mat-shama" min mat, jag säger aldrig något om deras mat, men ändå så ska det kommenteras om vad jag äter, att jag ska äta si och så om jag tränar.

Jag tycker dessutom att det är sjukt jobbigt att äta runt massa människor (bland annat pga av det här) och kan nästan känna att jag närmar mig en ätstörning på grund av hur folk runt omkring mig beter sig när jag undviker att käka typ choklad, fika osv. till maten. Jag hade inte för så länge sedan en period där jag i princip levde på proteinbars/måltidsersättning, som jag åt på en promenad, på våra matraster för att undvika att någon skulle kommentera vad jag äter/hur jag tränar.

 

[Problematisk]

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?

Ja herregud. Jag har inte ens läst hela ditt inlägg, vi kan börja där.

Jag är numera "frisk" men jag KAN bara inte ta den här mathetsen. Vi brukar köpa en bilaga till expressen för att det är roliga korsord i den. VARJE vecka, NOLL undantag, handlar en av rubrikerna på framsidan om hur du ska gå ner i vikt snabbt och enkelt.
Äter man bland andra är det ALLTID nån som bara måste kommentera att hen bantar/håller igen/undviker vitt bröd/whatever det må vara.
Letar man recept kan man ge sig fan på att man på köpet får en kaloriredovisning.

Alltså, JAG HATAR DET. Jag hatar allt som har med "sånt" att göra. Jag vill bara få äta det jag VILL äta utan att få veta vad jag borde/inte borde äta, hur många kalorier jag stoppar i mig eller att nån annan (som kanske är smalare än mig) bantar.

Jag vill (och gör rätt ofta tbh) bara gråta av hela den där hysterin.

 

[MiniLi]

Jag vet att jag kanske inte framstår som en muntergök när jag skriver en del om min autism och anorexi här på buke, men jag läser dom flesta trådarna här (är en flitig besökare av buke och kikar in här varje dag, bästa forumet ever)

Men jag undrar verkligen varför hela samhället är så besatt av mat och hur många konstiga sätt att hantera mat och ätande, prata om det och fundera på det som folk gör. Det har ju blivit helt extremt.

Jag har gått i många behandlingar för anorexin och det som lärs ut som "normalt ätande", det man ska äta och vad som rekommenderas är det utifrån Livsmedelsverket men i riktiga livet vet jag väldigt få som äter så som man lär sig i behandlingen så det här med normalkost som det pratas om och som man får matscheman att följa gör en ju nästan mer udda än vad gemene man är.

Till exempel har jag en extra familj jag älskar massor och som har blivit en stor del av mitt liv, träffar dom flera dagar i veckan och dom finns alltid för mig, jag ser dom som riktiga delar av min familj. Men det är något jag tycker är jobbigt med dom, jag jobbar ju stenhårt på att ta mig ur anorexin och jag vet ju att det dom gör, säger och tänker inte är anpassat för mig, att jag inte ska ta åt mig, att vi är i helt olika situationer.

Dom pratar så dubbelt om mat och min extra syster pratar varje gång vi ses om hur jobbigt det är att vara så överviktig och vad hon äter och inte äter, jag vet att hon är väldigt överviktig men det är liksom inte hennes kropp jag är vän med utan henne som person. Men hon hoppar på och av dieter hela tiden. Hennes son är också kraftigt överviktig men jag gillar inte hur min extra syster och extra morfar hanterar hans matbeteende och jag tycker det serveras konstig och inte fullvärdig kost hos dom vilket gör att dom sen sätter i sig en massa sötsaker istället för vanlig mat, för mig utifrån sätt är det liksom uppenbart. Tycker också att en tonåring behöver ordentlig mat när han växer och ska lära sig grunder om bra och varierad kost och orka med.

Innan jag förstod att dom äter även när inte jag är med blev jag väldigt triggad när jag var med dom och dom kanske åt en eller två knäcke med sill till "lunch" eller grönsallad och en halv korv osv. Samtidigt som jag visste att jag skulle hem och äta typ fyrdubbelt det och näringsdrycker osv. Extra mormor och extra morfar går på 5-2 dieten nu och morfar har i alla år vägt sig varje dag och är stolt över hur lite han vägde när han var yngre, det pratas om att allt möjligt är farligt och att man ska hålla sig borta från det till att dom helt plötsligt sitter där och äter den där saken ändå. T.ex. fick min extra syster en diet hon skulle följa av hennes läkare som var helt uppåt väggarna galen som jag förstod redan innan skulle krascha, hon fick bara äta en avokado till frukost och sen bara bönor och så skulle hon leva resten av sitt liv

Varje gång vi ses pratas det om mat och jag tycker det är jobbigt. Dom tjatar aldrig på mig utan säger att jag ska och kan äta av allt, att mat inte är farligt, att man kan äta av allt i lagom mängd så när det gäller mig är dom ju kloka. Men jag påverkas ändå av deras sätt att prata om deras mat och kroppar.

När jag var yngre var vi ett gäng tjejer som brukade äta morots och gurkstänger till filmen eller hälla upp en skål kidneybönor och kikärtor istället för godis, det känns ju också lite konstigt att ett gäng 12 åringar inte vill ha godis eller annat en filmkväll för att det enligt oss var onyttigt Klart man kan äta godis ibland, vet inte var vi fick det ifrån. En mamma till en av tjejerna visade oss hur vi skulle göra för att undvika att få dubbelhaka osv osv.

Nu är det ju inte bara dom, gå in på valfritt forum, se på TV, läs valfri kvällstidning eller veckomagasin osv och det pratas vikt, dieter, kroppar osv

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?

Jag har en avslappnad syn på mat och det har de flesta i min omgivning också. Självklart ett gäng med lite ideer och någon som bantar ibland men det är inget stort fokus.

Jag tror inte att din omgivning är då representativ. Snarare kanske du ska se det som att du och din omgivning har mat som ett genensamt problem och att det finns ett stort fokus på mat kanske har varit en del i att du blev sjuk.
Det finns väldigt många människor som inte är så fixerade vid mat!

 

[Skjøldur]

Mat är en stor dela av karusellen av varor som cirkulerar runt jordklotet helt i onödan. De internationella företagen styr och ställer mer på jorden än ländernas regeringar. Därför finns det så hemskt mycket mat och godis att välja på i affärerna och vi bombas med reklam för att köpa det ena eller det andra - ofta med motivet att det skulle vara nyttigt. Jag har aldrig haft någon ätstörning men jag tänker såhär att om man har det så kanske det går lättare om man tänker att "jag ska äta för att leva och må bra och jag ska helst bara äta sådant som är bra för jorden" och inte ta till mig reklam och dieter. Vi vuxna behöver inte så värst märkvärdig mat... Går att överleva på kokt potatis. Och jag tror det är lättare om man bestämmer sig för att äta låt säga minst 300 gram eller så varav max hälften grönsaker till varje måltid och då går upp långsamt - kanske bara ett kilo i månaden, än att äta mer och gå upp snabbt i vikt. Då hinner du sakta vänja dig vid att väga mer.

 

[_Taggis_]

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?

Ptja, jag var döende i anorexi när jag var yngre, i dryga 20-årsåldern. Jag har aldrig haft en avslappnad relation till mat, varken före eller efter det. Däremot är jag normalviktig idag, jobbar heltid, sköter mina djur och sociala relationer dvs lever ett funktionellt liv.
Jag påverkas inte jättemkt av samhället och av andra (inte mer än alla som liksom lever mitt i hetsen), men jag skulle tro att min historik bidrar till att min umgängeskrets inte diskuterar speciellt mkt dieter och annat. Jag vet inte. Klart det pratas i samhället i stort, men hela världen är ju sjuk. Det är antingen åt ena eller andra hållet dvs antingen är allt supernyttigt eller så är det överflöd. Människan som art verkar inte kunna hålla sig till lagom och sunt. Varför det är så kan jag inte svara på, men man får liksom förhålla sig till det.
Som anorektiker förstår jag att du har det svårt att förhålla dig till folks extrema synsätt och livsstilar. Jag tyckte det var oerhört stressande att veta vad som var "normalkost" och normala portioner när jag gick i behandling, just för att ingenting är normalt i verkligheten bland verkliga människor. När man har en störd uppfattning själv vill man kunna lita på det normala, och det är svårt som det ser ut idag och även på min tid... jag förstår vad du går igenom.

Om jag fick välja skulle jag vilja ha ett liv där jag kunde ha en avslappnad relation till kost och kropp. Men jag har liksom förlikat mig med att jag alltid vet vad som finns i all mat, vad gäller kaloriinnehåll osv. Jag kan tänka bort det enstaka dagar men aldrig i längden. Det är som det är.

 

[tuaphua]

Jag har nog en hyfsat avslappnad relation till mat. Helt utan komplikationer är den väl inte. Men det är väl inom normalspannet nu mer mot att ha varit anorektiker för många år sen.
Jag har bott i Sthlm nästan hela livet och varit ute mkt i kretsar där utseende är rätt centralt för många. Det påverkade mig mkt som yngre, mer än jag anade då.
Där blev hästeriet och mina tränare en rätt avgörande motvikt tror jag. Man kan inte rida bra om man är undernärd och inte orkar. Iom att jag tränade mellan 3-5 ggr/v och även bodde där ibland/jobbade där så fick det mig att tänka om - funktion före estetik. Och iom det fokuset så ändrades också på sikt det jag tycker är estetiskt tilltalande, till ett betydligt sundare ideal.

De flesta jag umgås med idag har en rätt chill inställning till mat. Många av oss är noga med att se till att vi får i oss vad vi behöver rent näringsmässigt för att vara friska och orka. Men vi kan också äta något som vi bara tycker är riktigt gott för att man vill mata psyket sas ibland med.
Både jag och sambo och många av våra vänner tycker väldigt mycket om att äta god mat och vissa av oss även laga den. För oss är det njutning och mysigt att umgås i köket/över måltid.
För min sambo är det hans sätt att vara kreativ och han visar kärlek bla genom att göra fantastiska middagar åt oss.

Iom att jag varit anorektiker och har vänner som varit detsamma så förstår jag det laddade i att umgås kring mat. För vissa är det ju inte trevligt och mysigt.
Men i dagsläget är det ingen av våra vänner och familj som har problem med det. Utan vi trivs allihop så.

 

[escodobe]

Jag har nog en väldigt avslappnad relation till mat, så länge jag får äta ofta nog.

Det var periodvis jobbigt i skolan, jag var väldigt kort och smal och det ledde till att bambatanterna spionerade på mig och skolsköterskan ojade sig vid varje kontroll.. Trots att jag inte hade minsta problem med maten. Tvärtom. Tillslut hamnade jag hos en läkare som kom fram till att jag var fullt normal trots min storlek och som sa att skolhälsovården inte var kloka
Förutom det har jag varit förvånansvärt blind för mat och kroppshets. Det beror nog en del på mitt umgänge under tonåren och dels på att saker som är ointressant lätt kan gå mig helt förbi.
Visst, jag har haft vänner med ätstörningar, men det har då varit enstaka ("sjuka") undantag så att säga, inte något vanligt.

Det är först de senare åren jag har märkt av att folk har "diets", bantar, "tänker på vikten", äter pulver/bars ect

Det kan bero på förändringar i samhället, på min ålder och att jag jobbar på andra arbetsplatser än tidigare men jag upplever verkligen en påtagligt stor skillnad.

Jag har dock en arbetskamrat som påpekat att hen aldrig jobbat på en så "matfixerad' arbetsplats som vår, och jag har efter detta påpekade lite aktivt försökt agera motvikt.

 

[gul_zebra]

Jag är rätt avslappnad. Har fetma och har tidigare gått på en del dieter och på senare år räknat kalorier. Har dock utöver det knarkat kroppspositivitet som jag upplever har hjälpt mig en hel del i att just slappna av, släppa tankarna på att man syndar när man äter vissa saker osv. Likadant med buke, bukefalister har hjälpt mycket i hur jag tänker kring mat. Jag har en viktfixerad omgivning och har varit precis likadan själv, att ha kunnat släppa det är så brutalt skönt!

Numera har jag gjort en gastric bypass och det är ju en del att tänka på för att få i mig vad jag behöver, men jag är rätt chill ändå. Även personalen på bariatrin trycker på att inte förbjuda nånting, utan man ska kunna äta vad som helst men i lagom mängd. Och ptja, det funkar ju. Känner inte av någon som helst press på att äta på ett visst sätt, ingen ångest över att jag "syndat", ingenting. Jag bara går runt och mår bra och de gånger nån säger att jag inte ska äta si eller så så blir hen helt enkelt påmind om att jag är en vuxen människa och väljer själv

 

[Bison]

Du verkar ha lite otur med ditt umgänge.
Jag har en avslappnad inställning precis som mitt umgänge.
Äter det jag vill och känner för och har aldrig fått höra något om det.

Var lite pip på jobbet förra sommaren när jag snabbt gick ner i vikt. Men det berodde på att jsg tog upp löpningen igen och när jag stannade på normalvikt lugnade sig folk. Det tycker jag mer är en sund reaktion.

 

[TheRedLightning]

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?

Hur jag är? Smal som en planka och får ibland höra lite pikar att jag minsann kan äta både det enda och andra utan att det märks, samt att jag behöver stoppa i mig mer mat bla bla bla. Jag bryr mig inte vad de säger även om det blir lite tjatigt ibland, jag äter det jag får i mig, ibland har jag bara ingen aptit.
Så jag blir inte så påverkad av andra.

Min umgängeskrets existerar knappt, har inga direkta vänner förutom kollegorna på jobbet och de träffar jag enbart när jag jobbar. För mig är det inte viktigt, var och en får äta vad de vill bara de själva mår bra över sina val, tycker det känns lite fel att tvinga i sig något man inte tycker är gott eller liknande för att grupptrycket/samhället tycker man ska äta det, som ett exempel.

Mina matvanor skulle nog få de flesta att titta på mig med ungefär den här minen ->
Men jag orkar inte bry mig, jag är bara glad jag får i mig någonting överhuvudtaget det är mitt primärmål nummer ett. Sedan skulle jag önska att jag kunde få i mig mer, men det är små steg åt gången.
Lite svårt att förklara känner jag det är lite luddigt.

 

[Saeta]

Oj ja, jag kan verkligen hålla med dig. Jag har ett ätstört tänk (diagnostiserad med bulimi men har kommit fram till att det inte är det, men någon form av ätstörning har jag) och jag kan nog ärligt säga att jag haft det i hela mitt liv, mer eller mindre.
Jag känner allt som oftast en hets kring mat och det gör det inte lättare att många sociala sammanhang inkluderar något ätbart. Jag tänker hela tiden på hur jag äter, vad jag äter, när jag äter... Det är på ett helt annat sätt nu när jag är tjock, än förr då jag var smal.

Men det har absolut blivit bättre för mig. Jag, som många andra, har nog funnit styrkan i kroppspositivism. Att följa personer som är (eller strävar efter att vara) kroppspositiva har fått mig att se helt annorlunda på samhället och på mig själv. Så jämfört med för bara några år sen så är jag mycket tryggare i mig själv. Men jag märker ju av det hela tiden. Hör folk babbla om det. Och det är liksom oundvikligt att höra sånt. Jag tror också att de flesta är helt omedvetna om hur mycket skada det gör att tänka för mycket på mat.
Tänk om vi hade lagt det fokuset på att andas istället? Vi behöver båda två för att överleva...

 

[_Taggis_]

Jag känner allt som oftast en hets kring mat och det gör det inte lättare att många sociala sammanhang inkluderar något ätbart. Jag tänker hela tiden på hur jag äter, vad jag äter, när jag äter... Det är på ett helt annat sätt nu när jag är tjock, än förr då jag var smal.

På vilket sätt känner du att det är på ett helt annat sätt? Är bara nyfiken...

 

[mandalaki]

@TheRedLightning Det du skriver på slutet där, att ditt primära mål är att få i dig något överhuvudtaget, tror jag skulle kunna vara tecken på ätstörningsproblematik?

 

[Saeta]

På vilket sätt känner du att det är på ett helt annat sätt? Är bara nyfiken...

Fatshaming. Typ så.

 

[_Taggis_]

Fatshaming. Typ så.

Jag förstår.

Jag har haft liknande känslor över att äta öht i sociala sammanhang. Finns inget värre för mig än att gå på en middagsdejt. Även om det är många år sedan jag var under behandling så är det såna saker som kommer upp så fort jag tex inleder en ny relation, att det är svårt att äta tillsammans. Helt galet. Jag har inte samma bekymmer med mina vänner. Men med vissa nya bekantskaper.
Det är som att i min hjärna känns det som att alla kollar på vad jag äter och hur. Vet inte om det är nåt som hänger kvar från tiden jag var mager när alla vaktade mig, ingen aning. Men problemet blev mkt svårare när jag gick upp i vikt efter mina anorektiska år, trots att omgivningens vaktande avtog.

 

[Saeta]

Jag förstår.

Jag har haft liknande känslor över att äta öht i sociala sammanhang. Finns inget värre för mig än att gå på en middagsdejt. Även om det är många år sedan jag var under behandling så är det såna saker som kommer upp så fort jag tex inleder en ny relation, att det är svårt att äta tillsammans. Helt galet. Jag har inte samma bekymmer med mina vänner. Men med vissa nya bekantskaper.
Det är som att i min hjärna känns det som att alla kollar på vad jag äter och hur. Vet inte om det är nåt som hänger kvar från tiden jag var mager när alla vaktade mig, ingen aning. Men problemet blev mkt svårare när jag gick upp i vikt efter mina anorektiska år, trots att omgivningens vaktande avtog.

Ja men precis, så tänker jag också. Jag slutade äta i matsalen i högstadiet då folk ständigt kommenterade (samt lite annat skit också, som inte har med maten att göra) mig. Tankarna sitter kvar. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kollar hur/vad andra äter. Men jag gör det mest av avund och nyfikenhet. "Hur kan alla utom JAG se så tillfreds med att äta på offentliga platser, medans jag sitter här med fetångest?"
Sen är jag ju också medveten om att många nog tänker och känner på liknande sätt.
Jag har fortfarande svårt att äta bland folk. Även med släkt, vänner och familj. Men idag klarar jag av det. Däremot äter jag aldrig ensam. Men jag jobbar på det. För jag vet samtidigt att det bara är hjärnspöken och dessa ska jag INTE lyssna på.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tror att delsvis så har många ett komplext förhållande till mat. MEN jag tror också att när man själv är lite besatt av det så ser man det liksom mer, det blir mer påtagligt eftersom det är så känsligt för en. Fattar du hur jag tänker?
När jag vägde 15 kilo mindre än jag gör idag så kretsade mycket av min dag kring mat. Jag planerade vad jag åt, visste hur många kcal allt innehöll osv. Om en tjock person åt en glass kunde jag fundera på om hen förstod hur många kalorier det var i glassen osv. Helt klart jävligt snett men det gick på automatik för mig.

Personligen så älskar jag mat, kanske lite FÖR mycket i nuläget men jag orkar liksom inte vara smal med allt vad det innebär för jag vet hur jobbigt det kan vara. Socialt så umgås vi ju också mycket kring mat, som ätstörd blir det ju ett stressmoment medan de flesta andra tycker att det är en njutning, att äta och dricka gott och umgås med goda vänner. Jag förstår att en ätstörd person kan tycka att det är jobbigt att umgänget liksom kretsar kring mat. Typ "kom förbi på middag", "ska vi gå ut och äta"? osv. Frågan är om problemet ligger i umgängesformen eller mer i den enskilde personens ätstörning?

 

[Hyacinth]

@TheRedLightning Det du skriver på slutet där, att ditt primära mål är att få i dig något överhuvudtaget, tror jag skulle kunna vara tecken på ätstörningsproblematik?

Exakt. En ätstörning kan se ut på många sätt.
Själv är jag ju mer åt det bulimiska hållet, andra äter allt eller inget.
Ät- och sväljsvårigheter kan också finnas, och då kan man få snabb och bra hjälp.