G
Galathea
Jag är bara så glad att jag måste dela med mig lite. 
Jag har ju en gammal dobermanntant som jag tog över för fem år sedan, och som de senaste åren då hade bott själv i en källare, blivit nedknuffad för en trappa och instängd i en skrubb om hon "misskött sig" och fått gå utanför dörren en gång om dagen för att kissa.
Jag och mitt ex har lagt ner så otroligt mycket jobb på henne, för hon är en sådan mysig hund och hon förtjänar ett riktigt värdigt hundliv. Det har verkligen varit blod, svett och tårar över denna hund, och hennes stora problem har varit hundmöten och stress. Hon har aldrig varit elak utan bara låtit, dragit och skrämt folk.
Hur som helst. Alltid när jag ska iväg med andra hunden så brukar jag ordna hundvakt till henne då hon lätt stressar. Hon blir pipig, gnällig, mjällar i pälsen och skakar av stress. Därför har jag alltid tyckt att det är bättre att hon får vara hemma i lugn och ro. Nu är hon 10,5 år gammal och jag har märkt hur hon faktiskt lugnat ner sig än mer. I helgen skulle jag iväg och tävla LC med min afghanhund, och för första gången så var dom hundvakter hon trivs med upptagna. Det skulle bli sista LC-provet för säsongen och jag ville så gärna åka, så jag och min vän som brukar vara hundvakt åt henne beslöt oss för att vi faktiskt ska testa att ta henne med.
Sagt och gjort. Vi packade bilen på lördagkvällen, körde de 30 milen till tävlingen, sov i bilen med hundarna (trångt var det minsann) och Carmen undrade vad sjutton vi höll på med. Hon har svårt att slappna av så hon ligger med huvudet uppe hela tiden tills hon i princip somnar av ren utmattning.
På tävlingsplatsen sade hon.. ingenting. Hon skällde en gång när hon upptäckte att det var hundar utanför bilen, men sen brydde hon sig inte mer. En gång till skällde hon och då var det för att en borzoi hade kommit lös och sprang förbi precis bredvid bilen, och då skällde många andra hundar också. Så hon var med där, hejade på Cerberus, var ute och promenixade på landet, och låg och myste med Anders som var chaufför i bilen.
Vi var sååå stolta efteråt. Inget pip och gnäll, inget skakande och stressande och irrande, och inget okynneskällande. Bara en tyst, lugn hund som mer än gärna kröp upp i bagagen på bilen och bara låg och tittade.
Så, snart 11 år gammal och min gamla tant har faktiskt börjat lugna ner sig på riktigt! Mitt hjärta! För mig är det lycka! 
Här är det eftermiddag och hon somnade för första gången på hela dagen, så hon är ju fortfarande spänd. Men oj vilken skillnad mot förut.
Små framgångar kan verkligen vara gigantiska när man kämpat mycket.
Vad har ni haft för framgångar som gjort er överlyckliga?
Jag har ju en gammal dobermanntant som jag tog över för fem år sedan, och som de senaste åren då hade bott själv i en källare, blivit nedknuffad för en trappa och instängd i en skrubb om hon "misskött sig" och fått gå utanför dörren en gång om dagen för att kissa. Jag och mitt ex har lagt ner så otroligt mycket jobb på henne, för hon är en sådan mysig hund och hon förtjänar ett riktigt värdigt hundliv. Det har verkligen varit blod, svett och tårar över denna hund, och hennes stora problem har varit hundmöten och stress. Hon har aldrig varit elak utan bara låtit, dragit och skrämt folk.
Hur som helst. Alltid när jag ska iväg med andra hunden så brukar jag ordna hundvakt till henne då hon lätt stressar. Hon blir pipig, gnällig, mjällar i pälsen och skakar av stress. Därför har jag alltid tyckt att det är bättre att hon får vara hemma i lugn och ro. Nu är hon 10,5 år gammal och jag har märkt hur hon faktiskt lugnat ner sig än mer. I helgen skulle jag iväg och tävla LC med min afghanhund, och för första gången så var dom hundvakter hon trivs med upptagna. Det skulle bli sista LC-provet för säsongen och jag ville så gärna åka, så jag och min vän som brukar vara hundvakt åt henne beslöt oss för att vi faktiskt ska testa att ta henne med.
Sagt och gjort. Vi packade bilen på lördagkvällen, körde de 30 milen till tävlingen, sov i bilen med hundarna (trångt var det minsann
) och Carmen undrade vad sjutton vi höll på med. Hon har svårt att slappna av så hon ligger med huvudet uppe hela tiden tills hon i princip somnar av ren utmattning. På tävlingsplatsen sade hon.. ingenting. Hon skällde en gång när hon upptäckte att det var hundar utanför bilen, men sen brydde hon sig inte mer. En gång till skällde hon och då var det för att en borzoi hade kommit lös och sprang förbi precis bredvid bilen, och då skällde många andra hundar också. Så hon var med där, hejade på Cerberus, var ute och promenixade på landet, och låg och myste med Anders som var chaufför i bilen.
Vi var sååå stolta efteråt. Inget pip och gnäll, inget skakande och stressande och irrande, och inget okynneskällande. Bara en tyst, lugn hund som mer än gärna kröp upp i bagagen på bilen och bara låg och tittade.
Så, snart 11 år gammal och min gamla tant har faktiskt börjat lugna ner sig på riktigt! Mitt hjärta!
För mig är det lycka! Här är det eftermiddag och hon somnade för första gången på hela dagen, så hon är ju fortfarande spänd. Men oj vilken skillnad mot förut.
Små framgångar kan verkligen vara gigantiska när man kämpat mycket.
Vad har ni haft för framgångar som gjort er överlyckliga?
