Vara till hjälp för andra?

Till och från har jag funderat lite över varför jag skriver här egentligen. Vad är poängen? Jag skulle ju lika gärna kunna skriva i ett dokument på datorn. För det finns verkligen inget större läsvärde för någon annan i det jag skriver känner jag. Fast grejen med ett dokument på datorn är att där skulle jag inte behöva "tvinga mig" att formulera mig begripligt. Och det som är bra med att jag tvingas till det är att jag då måste tänka till ett varv till och tydliggöra mina tankar även för mig själv.

Att jag börjat skriva igen är ju för att jag tycker om själva skrivandet, och för att det gör mig gott att reflektera över mitt liv och sortera i mina tankar. Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite bakvänt att lägga ut text publikt, utan att textens innehåll har ett publikt värde...

Å andra sidan finns det väl många bloggar på internet som har det problemet... Orsaken till att jag känner mig aningens obekväm med att lägga upp ointressant och personlig text publikt, är väl att jag inser att det innebär att jag lätt kan kategoriseras som ytterligare en narcissistisk nätidiot, och det stör min självbild en aning, ha ha ha!

Nåja.

Dom senaste åren har jag varit inne i någon slags utbildningsfas och gått en hel del utbildningar inom kost, hälsa, natur och kemikalier. En av dom vanligaste reaktionerna jag fått från andra människor när jag berättat om mina utbildningar är "oj, vad har du tänkt att göra med all den kunskapen då och hur ska du dela med dig av den?"
Fast, det har jag inte.
Någon tanke på att dela med mig alltså. Det var inte alls min tanke eller mening. Jag har gått alla kurser helt och hållet främst för min egen skull. Är det konstigt?

Jag kan i och för sig förstå att man kanske kan tycka att det är lite underligt att lägga ner en massa tid, pengar och engagemang på att t ex bli diplomerad kostrådgivare, bara för att rådgiva - sig själv?!... 8-)
Men här kommer jag till en av mina riktigt svaga punkter, som jag lyckats pinpointa i mitt senaste arbete med att hitta gömda knutar i mig själv: Jag tycker inte att jag har nånting att ge någon annan människa. Jag upplever inte att jag kan hjälpa någon annan.

Jag är inte nån sån person som blir så exalterad över om jag hittar nånting som jag gillar eller funkar jättebra för mig, att jag måste försöka övertala alla andra att göra samma sak. Jag brukar inte tala vitt och brett om mina åsikter, ge andra människor råd (om dom inte ber om det), brukar inte försöka övertala folk varför mina egna åsikter skulle vara bäst eller lägga mig i andras liv och försöka hjälpa folk. Jag anser helt enkelt inte att jag kan vara till någon som helst nytta för någon annan människa.
Och den känslan gör mig faktiskt ganska ledsen inombords. För jag hade nog egentligen gärna velat kunna känna att jag kunde göra någon skillnad och vara till hjälp för någon annan människa ibland.

Det var till och med så att jag skämdes över att ha rekommenderat en workshop till några bekanta. Eller, jag vet inte om jag ens hade rekommenderat den egentligen. Såhär var det: Den senaste kursen jag gick i personlig utveckling träffade så enormt rätt för mig och gav mig jättemycket. Kursen hade börjat med en workshop, och redan där fick jag en massa insikter om mig själv som jag fann väldigt värdefulla. Jag råkade berätta om kursen och mitt löpande arbete med den och några av de insikter den hade gett mig för några bekanta, dom frågade lite till, bad om länk till kursanordnaren, jag berättade att det skulle hållas fler workshops, och sen visade det sig att dom bekanta hade anmält sig till en workshop.

Jätteroligt tyckte jag förstås, men sen när dom hade varit där så hade dom tyckt att det inte alls hade varit något att ha. Då skämdes jag jättemycket. Det kändes som att jag hade gjort fel som hade berättat i så positiva ordalag om nånting som dom blev så besvikna över. Hade jag inte talat mig så varm om kursen och workshopen hade dom sluppit lägga pengar på att gå dit och bli besvikna. Om jag bara hade hållit tyst om min kursupplevelse så hade jag besparat dom allt. Fy som jag skäms.

Jag har förstått att det här är ett dysfunktionellt sätt att tänka. Jag har förstått att jag på något sätt tänker "fel" i den här frågan. Men jag förstår inte hur eller varför. Jag tror också att det säkert på något sätt bottnar i dålig självkänsla. Men jag har inte fattat kopplingen.

På kursen i personlig utveckling så pratades det mycket om att när man följer sitt hjärta, tillåter sig själv att vara den man är och gör det man innerst inne vill, så har man också som mest att ge andra.
Och jag förstod aldrig det. För jag har ingenting att ge andra. Jag kan inte se vad andra skulle kunna ha för glädje av just mig. Jag ser bara mig själv som udda. Jag tycker och tänker inte som andra. Det enda andra möjligtvis skulle kunna ha glädje av mig är att jag kan berätta hur det är att tänka annorlunda och se saker och ting ur ett annat perspektiv. Om nu någon mot förmodan skulle vara intresserad av det...

Det är faktiskt nånting som jag är väldigt ledsen över - att känna att jag inte kan vara till någon glädje för någon annan. Jag vet i och för sig att min man uppskattar mitt sällskap. Men annars känner jag mig som tryggast och bekvämast om jag gör saker och ting helt och hållet för min egen skull och håller mina åsikter och kunskaper för mig själv. Jag hade gärna velat dela med mig, om det hade kunnat vara till glädje för någon. Men jag vet inte hur.

(Jag kommer att försöka fundera vidare på den här frågan, för att se om jag kan komma fram till var jag tänker fel nånstans...)