Vara med vid avlivning? Hur har ni gjort?

[Soffan74]

Jag var med.
Min gammelman fick somna in akut i boxen med spruta.
Somnade in helt lugnt med huvudet i mitt knä.
Gammeltant somnade in på Ultuna. Var ej med, vet inte vilket sätt hon avlivades på?

 

[Suzette]

Tack för att ni alla delat med er av era erfarenheter och berättelser av det jobbigaste man som hästägare varit med om. Jag dömer ingen som inte varit med och som så många skriver, det är upp till var och en av oss att avgöra vad som känns bäst.

Allt gick bra när jag tog bort min älskling i torsdags, men det är otroligt svårsmält. Allt känns fortfarande väldigt overkligt. Jag tog beslutet att vara med min fina Tindra ända till slutet. Jag ville ge henne trygghet in i det sista, så jag stod där med henne även om jag blundade i ögonblicket då hon togs bort. Tårarna rann, men jag hulkade inte utan kunde prata med henne med bara lite darr på rösten. Hon fick lugnande, jag klappade henne över halsen och tog hennes huvud i min famn, pussade henne på pannan. Han som tog bort henne sa lugnt: "Jag tror det är dags nu", och jag viskade mot hennes panna att jag älskade henne. Sen tog jag bara två steg bakåt, blundade och så knäppte det till. Jag hörde hur hon föll, hon lät lite och jag hörde att hon sparkade lite. Så släppte jag grimskaftet och stod där med slutna ögon, och så blev allt tyst. Sedan kom min sambo och ledde mig därifrån. Först när jag kom runt knuten öppnade jag ögonen och lät allt komma. Jag ångrar inte en sekund att jag stod där med henne. Jag såg henne aldrig på marken, utan har kvar de finaste minnena när hon var levande. Jag gråter och gråter, men inte för att jag ångrar mitt beslut, utan bara för att jag helst av allt hade velat ha henne här hos mig.

Men något märkligt hände dagen innan. Det var som ett tecken, som att någon ville berätta för mig att det beslut jag tagit inte var fel. Jag har ju tvekat och funderat och ångrat mig hundra gånger, tänkt att "tänk om det finns något mer jag kan göra". De sista två veckorna gick hon på Metacam och på tisdagen var hon så oberörd av smärtan att hon inte ens haltade när hon kom till mig i hagen. Jag fick då intala mig själv att det var pga det smärtstillande. Men när jag kom till henne i onsdags, dagen innan hon skulle tas bort, så ville hon inte röra sig. Hon vinglade, och hältan som tidigare bara suttit fram såg nu även ut att sitta bak, som i höfterna. Hon hoppade fram ett steg, stannade. Hoppade ett steg, stannade. Höll på att ramla omkull innan hon fick upp farten. Mitt enda mål då var att få henne in i stallet så att hon fick vila. Just då och där var det så hemskt att se henne så dålig att hon knappt kunde gå, men samtidigt så skönt att hon bara behövde vila natten ut innan hon fick somna in. Han som tog bort henne sa till mig att hon var otroligt fin i hull och att hennes energi i ögonen fortfarande var kvar, men att han aldrig under de 25 år han arbetat med att ta bort hästar sett någon gå så dåligt. Tänk om jag hade skjutit på det längre? Det kändes så rätt att hon skulle få försvinna från all smärta och få vakna upp ihop med sin bästa vän på de evigt gröna ängarna, utan smärta och bara fullt med lycka. Och allt gick så bra som det kunde.

Tack återigen för era berättelser och för att ni delat med er, ni är guld värda.

 

[Korven]

På tal om tecken, när min avlivades så var det jämnmulet. Men precis när han dött så bröt solen igenom ovanför stallet för att sen gå i moln igen hela dagen. Då kände jag att det var helt rätt.

 

[Kiwifrukt]

Först och främst så beklagar jag att du har behövt ta det här beslutet, det är helt klart medaljens baksida när man kommer dit, men det måste ju tyvärr fattas någon gång.

Jag har behövt ta bort två hästar, mina två första ponnyer, med fem års mellanrum. Min första ponny blev väldigt tumultartat, veterinären skulle komma ut för vaccinering och tandkoll, och jag hade inte en tanke på att det kunde sluta med avlivning (hästen hade magrat av under de sista veckorna men han hade haft lite problem med tänderna tidigare så jag var övertygad om att det skulle räcka med att kolla upp dem igen, men det visade sig vara långt värre problem än bråkande tänder...). Helt plötsligt var jag tvungen till att ta ställning till om hästen skulle avlivas på plats eller om vi skulle chansa och åka till Helsingborg (vilket är en rejäl resa, minst fyra-fem timmar enkel resa), och dessutom hamnade veterinären och stallägaren i en dispyt om vilket sätt som var det bästa att hantera avlivningen på, så det blev mycket upprörda känslor på en gång. Hästen avlivades i alla fall med spruta (vilket stallägaren var negativ till eftersom hen varit med när andra hästar avlivats med spruta och de inte dog av den), men för oss dog hästen direkt. Jag fick krama honom hej då medan han levde, sen var min pappa med när han fick sprutan (jag var fortfarande väldigt ung och hysterisk, så veterinären avrådde till att vara med i dödsögonblicket), men jag såg honom sen när allt var över. Jag är trots allt glad över det idag, han gick på sista resan med någon han kände väl, och jag fick se honom efteråt med egna ögon. Trots att jag var helt förkrossad och bara skrek kunde jag ändå på något sätt ta in att han verkligen var borta.

Den andra ponnyn var helt annorlunda. Hon blev jättegammal, och hade fått en fin sista sommar, men beslutet växte fram att det inte var rätt att "tvinga" henne att fortsätta leva, hon hade flera oförklarliga hältor efter varandra och började tappa vikt. Jag hade redan haft henne rejält på övertid. Just med stallägarens ord om sprut-avlivning ringande i öronen (den andra ponnyn var ju så medtagen att sprutan definitivt verkade, men den här var inte i så fysiskt nedsatt skick så jag blev rädd att det inte skulle ta) så beslutades det att hon skulle bultas istället. Jag var helt övertygad om att jag skulle vara med fram till sista kvällen hon levde, men sen gick det inte. Jag var om möjligt ännu mer hysterisk den här gången, grät dygnet runt hela sista veckan hon levde och när hon gick runt hörnet och försvann grät jag så mycket att jag knappt fick luft. Det är utan tvekan det värsta jag gjort i mitt liv. Jag såg henne inte efteråt, ville inte p.g.a. bultningen, och det ångrar jag lite, det tog tid innan jag verkligen accepterade att hon var borta. Mitt sista minne av henne var att hon levde. Däremot har de tankarna enbart med mig att göra, för hästen var det utan tvekan bästa sättet/tidpunkten att göra det.

 

[Barret]

@Suzette Jag beklagar sorgen men det känns som att ni ändå fick ett fint avslut. Många kramar! heart

 

[PiperGarden]

Jobbar som veterinär och behöver därmed avliva hästar i tjänsten. Mina råd till hästägare är att absolut inte känna nåt tvång att vara med! Det är en sjukt jobbig och känslosam stund, känner man tvivel är det bättre att inte vara med alternativt stå vid sidan om. En hästavlivning är tyvärr väldigt sällan något vackert, det är bättre att minnas sin bästa vän levande med glimten i ögat.
Oavsett råder jag alltid hästägare att inte vara med vid avblodning eller när kroppen hämtas, det är något man som ägare inte vill se enligt mig. Har själv inte heller någon metod som jag särskilt rekommenderar utan det är upp till ägaren, dock upplever jag att avblodningen är främsta anledningen till att folk vill avliva medicinsk.
Min första egna häst avlivades i våras efter 15 år ihop, en kompis sprutade honom åt mig. Jag höll honom själv, men så är jag ju tyvärr väldigt van vid situationen. Efter att han fallit bröt jag ihop fullständigt, precis som alla andra hästägare, och jag såg inte heller när han vinschades upp i bilen.

 

[linafina]

Jag beklagar sorgen. Än så länge har jag bara fått ta bort en häst och det kom plötsligt på klinik och jag valde att inte vara med. Efteråt har jag ångrat det och jag kommer aldrig göra det misstaget igen.

 

[mazariin]

Kram på dig, deltar i din sorg!

Jag tog bort min häst akut i kolik för snart tre veckor sen. Det var fruktansvärt, men samtidigt ett lätt beslut med tanke på hur han led. Det fanns inget mer veterinären kunde göra för honom. Egentligen hade jag nog alltid tänkt jag skulle vara med när den dagen kom, men nu kom den helt plötsligt och alldeles för många år i förtid. Omständigheterna var inte direkt som jag hade tänkt mig. Bult var det enda alternativet eftersom han var så smärtpåverkad att han inte kunde stå upp längre, och veterinären ville helst bulta då. Jag var väldigt chockad och jätteledsen, så jag valde faktiskt att gå ifrån när det var dags. Stallägaren höll honom den sista stunden. Det gick snabbt, jag gick ut och tittade till honom igen när han var borta. Min älskade vän.

Min förra häst följde jag ända till slutet. Han sprutades. Hade mer tid att förbereda mig mentalt den gången, han hade gradvis blivit sämre och sämre under en längre tid och jag visste att det snart skulle vara dags. Är glad att jag var med. Hoppas jag kan vara det med mina framtida hästar också. Och att jag aldrig ska behöva avliva någon akut igen.

 

[Tokmaja]

Beklagar sorgen.

Jag har valt att vara med.
Jag har bultat mina och jag har kliat dem på halsen tills de skjutit. När de gått i backen har jag bara vänt och gått därifrån. Har inte varit med på något mer.
För mig har det känts bra. Jag behöver inte fråga någon om hur det har gått osv.
Men roligt, det är det inte.