Vara med vid avlivning? Hur har ni gjort?

[TinyWiny]

Jag har varit med båda de gångerna jag tvingats ta bort hästar. Första gången velade jag fram och tillbaka precis som du om jag skulle vara med eller inte och om de skulle använda spruta eller bult. Till slut bestämde jag mig för bult och för att vara med.

Jag kände att jag behövde vara med eftersom jag vet att min fantasi annars hade gjort det värre än vad de faktiskt var. Jag höll hästen men vände mig bort när bulten föll och släppte grimskaftet när smällen hördes. Jag kramade hästen hej då, var noga med att inte titta på pannan och gick innan avblodning och lastning för det ser jag ingen anledning att vara med på. För mig var det viktigt att inse att när hästen var bultad var det bara ett tomt skal kvar av min älskade häst. Jag kände det så otroligt tydligt och den känslan hade jag inte velat vara utan.

Jag beklagar verkligen och hoppas att det kommer kännas bra hur du än gör. Låt ingen tvinga dig till något du inte vill. Du har tagit beslutet att låta din vän vandra vidare och då har du gjort vad som kan förväntas av dig som hästägare. Om du är med eller inte är helt och hållet upp till dig.

Tröstkramar.

 

[lady_vip]

Jag har både varit med och låtit någon annan ta grimskaftet. Det finns inget rätt eller fel.

Nästa vecka ska jag hålla grimskaftet när min bästa vän tar bort sin häst, känns tungt, men jag gör det såklart för min väns skull och är inte så påverkad eftersom det inte är min häst.

 

[Efwa]

Jag har både varit med och låtit någon annan ta grimskaftet. Det finns inget rätt eller fel.

Nästa vecka ska jag hålla grimskaftet när min bästa vän tar bort sin häst, känns tungt, men jag gör det såklart för min väns skull och är inte så påverkad eftersom det inte är min häst.

Jag tycker det är viktigt, som du och många andra säger; det finns inget rätt eller fel. Man måste göra det som känns rätt för en själv.
Hästen vet ingen skillnad om den ändå är lugn och fin och inget anar.

 

[Blandrastik]

Beklagar, skittråkigt.

Jag har varit med och hållit i andra, men inte egna. Man ska ha klart för sig att när dryga 500 kilo drar i backen ser det dramatiskt ut. Det är en väldigt stark bild. Det är ingen bild jag vill ha av min häst, de starkaste bilderna ska vara när vi hade superkul.
Sen är jag glad att jag har varit med och att jag vet exakt hur det går till, men inte med min egen.

 

[Barret]

Hej på er. Imorgon ska min älskade, underbaraste lilla häst få somna in efter flera år med olika hältor och krämpor. Från början var jag helt övertygad om att jag ville få det gjort på klinik och med spruta, men ändrade mig plötsligt och nu är det bestämt att det ska ske vid stallet där hon känner sig hemma och genom bultning. Det känns väldigt bra.

Men på liknande sätt har jag nu börjat ändra mig gällande min egen roll vid avlivningen. Från början var jag övertygad om att jag inte skulle fixa att stå där bredvid henne när det händer, och jag hade en plan om vart jag skulle gå efter att jag tagit mitt farväl, hur lång tid personen som tar bort henne skulle vänta efter att jag gått osv. Men nu, bara en dag innan det ska ske, börjar jag tveka. Tankarna går runt, runt, runt. Jag vill inte lämna henne ensam med en okänd person. Jag vill kunna stå för att jag ansvarat för att hon ska må bra ända tills livet tar slut. Jag kommer inte att titta i sådana fall, men att bara vara där hoppas jag kunna ge henne någon slags trygghet. Men samtidigt... fixar jag det? Jag känner mig så oerhört kluven och min kropp bara skakar av sorg och ångest.

Jag vill med detta berättat inte ha tips eller råd från er; jag vet att det bara är jag som kan avgöra om jag fixar det eller inte. Men jag vill gärna ha era berättelser. Hur har NI gjort när ni fått ta bort er bästa vän?

/Suzette

Jag valde bult eftersom min pålle inte var så förtjust i sprutor. Hade turen att bli rekommenderad en riktigt skicklig person som dessutom kunde komma ut till stället där han skulle begravas. Dessutom hade jag tid att ge min gubbe en sista härlig sommar. Jag var med vid avlivningen. Hade egentligen inget val då han stod 25 mil bort på bete och ingen annan kunde köra transport. Men skulle nog ha varit med ändå. hur hemskt det än kändes så kände jag att det var jag skyldig honom. Hade med mig en av mina bästa vänner som stöd. Vi stod dock båda med ryggen till när han blev bultad och avblodad, dock tillräckligt nära för att han skulle se och känna min närvaro. De som ägde gården där hästkyrkogården fanns, samt h*n som bultade fick leda/hålla honom. Han var inte den som hade något emot att andra pysslade med honom och de hade en hink med massa gott som han fick äta från. Efteråt tittade jag bara snabbt på honom, vi hade sagt våra farväl innan vi ledde ut honom. Nu ligger han begravd på en jättefin plats och jag känner ändå att slutet blev väldigt fint och lugnt.

 

[Kirie]

Hoppas det gått/går bra för dig idag!

 

[Elektron]

......hur hemskt det än kändes så kände jag att det var jag skyldig honom.

Där kom det igen. Jag är övertygad om att många är med fast de egenligen inte vill för att många säger sådär, att det skulle vara nåt slags svek att inte vara med.

 

[Barret]

Där kom det igen. Jag är övertygad om att många är med fast de egenligen inte vill för att många säger sådär, att det skulle vara nåt slags svek att inte vara med.

Som jag skrev, JAG kände att jag var skyldig honom (och mig själv kan jag tillägga) det. Hur andra väljer att göra lägger jag mig inte i. Men efter att ha tillbringat elva år tillsammans med honom och lärt mig så otroligt mycket med honom så ville jag vara med honom in i det sista.

 

[Elektron]

Jag avlivade en egen uppfödning jag haft i 20 år - var inte jag skyldig att vara med? När bli man skyldig att vara det?

 

[Barret]

Jag avlivade en egen uppfödning jag haft i 20 år - var inte jag skyldig att vara med? När bli man skyldig att vara det?

När man själv känner att man är det.
Jag fattar inte varför det ska vara så känsligt hur olika väljer att känna kring (och tolka) det där? Det är ju inte som att jag säger att någon annan gör fel om de inte är med, det är helt upp till var och en. Jag förstår fullt ut om någon inte vill/orkar/kan vara med, alla är vi olika. Om sedan andra vill tolka in sina egna konnotationer eller whatever i mitt svar så är det upp till dem.

 

[Efwa]

Där kom det igen. Jag är övertygad om att många är med fast de egenligen inte vill för att många säger sådär, att det skulle vara nåt slags svek att inte vara med.

Med all avlivning kommer en massa känslor, rationella eller inte. Om du känner annorlunda än vad Barret känner så ska ju inte du heller lastas för det. Varför ska då Barret lastas för vad hon känner?

Jag personligen känner som Barret. JAG känner att jag har en förbannad skyldighet att vara med hunden/hästen/marsvinet när det ska avlivas. För mig tillhör det ägandet av djur.

Men, jag skulle inte lasta någon anna för att de känner annorlunda än vad jag gör. Alla gör det som känns bäst för en själv och TS frågade hur vi gjort och med det kommer känslorna och förklarandet varför vi skulle göra/gjorde på ett visst vis.

 

[annan1]

Jag var inte med, på veterinärens inrådan. Hon kom att få hyfsat bra koll på oss och jag tror att hon hade helt rätt i att råda mig att inte vara den som höll i grimskaftet.

Jag valde att ta bort min häst hemma på min tomt där han varit flera gånger förut och betat och ätit äpplen. Jag promenerade över med honom från stallet, ställde en hink äpplen framför honom, lämnade över till min man och åkte iväg.

Min man hade inte alls samma känslomässiga band till hästen och hade ingenting emot att ställa upp. Jag bad honom i förväg att inte berätta något om själva avlivningen och det har han inte heller gjort, förutom att allt gick som det skulle.

 

[Efwa]

Jag skulle inte ha problem med att ställa upp för en vän som inte har samma inställning som jag.
Deras val och anledningar till det är annorlunda än mina, men inte mer eller mindre fel.

Men, min man skulle inte kunna ta grimskaftet när det är dags och jag inte skulle vilja/kunna. Han känner inte alls samma känslor för mina hästar som jag gör men han är alldeles för känslig och är inte uppvuxen med djur som jag är.

Vi klarar av olika saker här i livet.

 

[Dandylinn]

Jag var inte med.
När jag tog bort min gubbe var det så himla mycket tragik i mitt liv på en och samma gång att jag orkade inte helt enkelt, jag ville inte se den sista bilden av honom utan tog farväl kvällen före med massa gotta i boxen och stallägaren gick sista biten morgonen efter.
Lättnaden för mig var att veta att han kände sig trygg på gården och alla människor där.

Man ska göra som man tycker är bäst, vill man vara med så är det ok och vill man inte och har någon annan som kan gå i sitt ställe är det precis lika bra så den diskussionen känns inte relevant tycker jag. Finns inget rätt eller fel eftersom att vi alla uppfattar denna situation helt olika.

 

[spinxx]

Nu vet jag inte om han redan har fått somna in?

Jag har varit med på fler bultningar, men inte med mina egna hästar.
Jag har medverkat med vänners hästar (som känt sig trygga med mig)
Mina hästar har fått sällskap av min pappa, som de känt sig trygga med.

 

[a1agnlju]

Hej på er. Imorgon ska min älskade, underbaraste lilla häst få somna in efter flera år med olika hältor och krämpor. Från början var jag helt övertygad om att jag ville få det gjort på klinik och med spruta, men ändrade mig plötsligt och nu är det bestämt att det ska ske vid stallet där hon känner sig hemma och genom bultning. Det känns väldigt bra.

Men på liknande sätt har jag nu börjat ändra mig gällande min egen roll vid avlivningen. Från början var jag övertygad om att jag inte skulle fixa att stå där bredvid henne när det händer, och jag hade en plan om vart jag skulle gå efter att jag tagit mitt farväl, hur lång tid personen som tar bort henne skulle vänta efter att jag gått osv. Men nu, bara en dag innan det ska ske, börjar jag tveka. Tankarna går runt, runt, runt. Jag vill inte lämna henne ensam med en okänd person. Jag vill kunna stå för att jag ansvarat för att hon ska må bra ända tills livet tar slut. Jag kommer inte att titta i sådana fall, men att bara vara där hoppas jag kunna ge henne någon slags trygghet. Men samtidigt... fixar jag det? Jag känner mig så oerhört kluven och min kropp bara skakar av sorg och ångest.

Jag vill med detta berättat inte ha tips eller råd från er; jag vet att det bara är jag som kan avgöra om jag fixar det eller inte. Men jag vill gärna ha era berättelser. Hur har NI gjort när ni fått ta bort er bästa vän?

/Suzette

Jag har hållit i en gång, varit med en gång och var inte med en gång. Alla tre har varit mina hästar. Vid första tillfället var det tänkt att jag skulle hålla men plötsligt sade han som bultade -"Nu tar jag över och du följer med om du vill". jag följde med men höll inte i. Först efteråt förstod jag varför han som bultade gjorde så. Han såg att jag tvekade och eftersom hästar är lite känsliga när det gäller sådant så tog han över istället för att inte stressa hästen. Jag är mycket tacksam och imponerad av hans förmåga att läsa av människor och hästar.
Andra gången kände jag att jag inte var i mental balans och då tog den som bultade över direkt. Tredje gången kände jag att jag att det skulle gå bra att hålla och det gick fint det med. Man behöver ju inte stå och glo rakt på hästens huvud när den bultas.

Så vad kan jag ge för råd... Prata med den som sköter bultningen så att h*n är beredd att ta över om det skulle vara så. Den firman jag har haft ute har varit oerhört skickliga och fantastiskt förstående. Man har ju kvar minnesbilden av när hästen ramlar ihop om man är med och den kan ju vara lite otäck. Jag tror inte att hästen bryr sig så värst faktiskt om vem som står och håller i så det kommer lösa sig när det väl är dags.

 

[startpompe]

En annan familjemedlem höll i grimskaften, han bultades utan för stallet. Jag hade inte klarat av att vara med. Även om han var lugnet själv känns de ändå bra att veta att han hade en person med sig som han kände väl.

 

[Liten]

Jag har inte tvingats ta beslutet gällande min häst ännu. Däremot med flertalet andra djur och jag är med till slutet. För min egen skull, till stor del. Jag behöver se döden för att fullt ut ta in och acceptera den, för att verkligen ta in att det är så och att ingenting kan ändra på det. Döden är något oåterkalleligt, och jag är medveten om det, men något i mig..ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre än så. Jag har i allmänhet svårt att ta förluster, och det är något som blir "lättare" av att jag ser det som hänt.
Däremot har jag inte för avsikt att vara med efter att bultandet gjorts när det gäller min egen häst. Avblodandet och lastandet är ingenting jag vill ha på näthinnan, och jag ser heller inget skäl för mig att vara med då.


Det här tycker jag är viktigt.

Du har tagit beslutet att låta din vän vandra vidare och då har du gjort vad som kan förväntas av dig som hästägare. Om du är med eller inte är helt och hållet upp till dig.
.

Vårt ansvar som djurägare är att göra vad som är bäst för våra djur, och även att släppa när det är dags att göra det. Och att ge djuret ifråga ett värdigt slut, under så lugna former som det är möjligt i situationen. Resten..är upp till hur en känner.

TS: Jag hoppas att allt gick väl idag. Ta hand om dig.

 

[trollmamma]

Jag har valt att inte vara med när mina tidigare hästar avlivats. Jag vill komma ihåg dem som de kompisar de var, inte liggande på marken med nervryckningar och blod
Jag har gjort i ordning en hink med betfor, äpplen, havre och annat gott som hästarna har stått och ätit ur när det varit dags. Tror inte att hästarna ens märkt att någon annan hållit i snöret men skulle jag ha stått där och varit ledsen och nervös då hade de säkert märkt att nått var på gång.

 

[Attaquer]

Hej på er. Imorgon ska min älskade, underbaraste lilla häst få somna in efter flera år med olika hältor och krämpor. Från början var jag helt övertygad om att jag ville få det gjort på klinik och med spruta, men ändrade mig plötsligt och nu är det bestämt att det ska ske vid stallet där hon känner sig hemma och genom bultning. Det känns väldigt bra.

Men på liknande sätt har jag nu börjat ändra mig gällande min egen roll vid avlivningen. Från början var jag övertygad om att jag inte skulle fixa att stå där bredvid henne när det händer, och jag hade en plan om vart jag skulle gå efter att jag tagit mitt farväl, hur lång tid personen som tar bort henne skulle vänta efter att jag gått osv. Men nu, bara en dag innan det ska ske, börjar jag tveka. Tankarna går runt, runt, runt. Jag vill inte lämna henne ensam med en okänd person. Jag vill kunna stå för att jag ansvarat för att hon ska må bra ända tills livet tar slut. Jag kommer inte att titta i sådana fall, men att bara vara där hoppas jag kunna ge henne någon slags trygghet. Men samtidigt... fixar jag det? Jag känner mig så oerhört kluven och min kropp bara skakar av sorg och ångest.

Jag vill med detta berättat inte ha tips eller råd från er; jag vet att det bara är jag som kan avgöra om jag fixar det eller inte. Men jag vill gärna ha era berättelser. Hur har NI gjort när ni fått ta bort er bästa vän?

/Suzette

Att ta bort en häst är det VÄRSTA. Det finns inget så jobbigare som hästägare. Jag var själv med om det för ett par månader sedan och vet hur ont det gör. Men jag är så otroligt nöjd över hur själva avslutet gick till!

Jag var med ända in i det sista. Vi hade valt medicinsk avlivning hemma på gården.
Jag åkte till henne flera timmar före själva slutet och hade bestämt mig innan för att aldrig gråta sålänge jag var med henne. Jag vet att hon avskyr att se matte gråta så därför bestämde jag mig för att just idag är jag stark och just idag ligger all min energi på att få till världens finaste dag för henne. Gråta kan jag göra sen. Så denna dag blev fylld av massa mys, miljontals godisbitar för vad gör det om man är lite fet när man kommer till himlariket? Vi fixade hovskägget och lackade hovar, hon fick smaka kanelbullar för första gången och efter en stund gick hon in i boxen och jag satte mig på golvet i boxöppningen och hörde hennes tuggande, pratade med henne och emellanåt kom hon fram och dreglade lite på mig, buffade och slickade på mig. Kan ha varit en av de finaste och konstigaste stunderna i mitt liv, sjukt att ens kropp klarar av att vara så stark när man egentligen kommer gå sönder när som helst.

Själva avlivningen gick till så att veterinären satte i en kanyl inne i stallet och sedan gick vi iväg till en gräsplätt. Det var vår underbara stallägare som höll i henne då jag inte fick då jag är under 18 och mamma ville stå med mig. Veterinären gav henne sprutan, hon började vaggla och bara efter någon stund låg hon på marken. Jag såg på henne att hon inte var ett dugg rädd och hon somnade med sina fina lurviga öron framåt och med ögonen öppna. Efteråt fick jag gå fram till henne och klappa pussa och krama henne. Avslutade allt med att viska våra ord "hejdå mitt hjärta matte älskar sig mest av allt på hela jorden" i hennes öra, så som jag gjort varje annan dag med henne.

Om du tror du orkar - var med! Men gråter du förtvivlat och stressar upp hästen så låt bli. Låt hen få ett riktigt fint och bra avslut det är viktigast. Jag är säker på att min prinsessa flög av med vingar gjorda av rosa dun.