Kom bara att tänka på att den enda gången jag
verkligen blivit "ridrädd" var faktiskt pga en islänning.
En vääääldigt speciell islandshäst, skygg, omöjlig att fånga i hage, svår och knepig. Han drog med mig två gånger på raken, andra gången BORT från stallplan innan jag ens hunnit sätta foten i stigbygeln. Och,
som han drog... Det var verkligen som att sitta på en skenande bulldozer. Helt omöjlig att få kontakt med. Jag har mina misstankar om att den hästen hade ont någonstans.
Jag gav upp att rida dessa hästar (de hade en till som var nästan lika "galen", fast på andra sätt) och började sköta en snäll korsningsponny och ett halvblod och tack vare dessa kom jag över den enorma skräckkänslan som jag fått i kroppen efter dessa vändor.
Jag tycker att det egentligen är mer individuella skillnader mellan hästindivider än mellan raser. Den enda riktigt stora skillnaden på islandshästar (och som gör att jag håller mig fast vid dem) är faktiskt gångarterna. Lika trevliga i psyket och lätthanterliga kan man finna även halvblod, varmblod, nordisar mfl som är. Och; som sagt; det finns även "spattiga" islänningar (min första egna var en sån
)