Sv: Valp som drar
cassiopeja skrev:
Jag har kört så mycket snälla och mjuka metoder nu, men lille herr Kax tar sig bara mer och mer friheter och tycker så uppenbart att vi är födda till att dansa efter hans pipa, så jovisst har jag blivit allt mer arg.. Vet dock inte om ilska löser problemen och jag VILL ju inte vara arg (är inge bra på det heller).
Jag förstår att du inte vill vara arg. jag är inte heller den som gillar att ryta i, men måste man så måste man...
Luttrad av vår förra hund så kan jag med gott fog säga att du kan glömma det där med mjuka metoder. Du får vara benhård, konsekvent och berömma när allt sitter. Ilska löser inte problemet i sig, men ilskan kan hjälpa dig att ta itu med problemet och visa var skåpet skall stå.
Jag har en väninna som i sin tur har en bekant som har en lagotto som är som du beskriver din. Hon hugger om hon får en tillsägelse och jag avskyr henne. Hon tycker lika illa om mig för jag tar inte sånt och vägrar att ranta efter henne. Nu, efter flera träffar under ung. ett års tid har hon börjat att acceptera mig. Hon kommer när jag ropar, men är fortfarande lika döv som vanligt när min väninna ropar. Hon vet att min kompis inte orkar stega ut i vegetationen och ta henne i nacken när hon vägrar att komma.
Jag vill inte alls framstå som en expert, för det är jag långt ifrån. Det är bara det att hundar av din kaliber är totalt ointresserade av mjuka och följsamma metoder. de är inte mjuka eller följsamma själva så de behöver tydlighet. Övertydlighet, skulle jag vilja påstå.
Men han är envis, jag är envis, jag blir arg, han blir arg, sen har vi bara två åskmoln i varsin ände av kopplet... Det värsta tycker jag är att han har blivit allt mer fräck och räds inte att hugga efter den som kommer i närheten av honom och stör när han har en godbit, ett ben eller ligger skönt i soffan.
Din envishet kommer väl till pass. Jösses, det hade aldrig gått vägen om du var av "låt-gå" mentalitet. Det där fräcka beteendet visar att han har noll respekt för sig. Tror du att han hade gjort så mot en vuxen hund?
Hemma undviker vi att ge honom godsaker (eller undviker honom om han har fått en godsak), bara för att han blir så arg då. Men jag känner att det inte är så jag vill ha det.
Vår rottis högg mig i armen en gång när hon var sju månader. Då hade hon ett fynd som hon hittat själv. Efter det (bortsett att jag blev vansinnigt arg just då och vände upp och ned på henne) så tränade jag emtodiskt med att ta och ge henne benet. Jag tog det, gav tillbaka, tog det igen, gav tillbaka det. Bankade på det, höll det medan hon gnagde osv. Efter det kunde jag alltid röra hennes grejer för hon litade på att jag skulle ge tillbaka det. Jag skulle tipsa dig om att träna på det sättet för att etablera ett förtroende.
Visst har vi tagit tag i honom, ruskat om i nackskinnet, men då blir han bara skitsur och blänger och vägrar beblanda sig med oss något mer på ett tag. Så länge jag är arg på honom är han arg själv. Och så har jag ju alltid fått höra att man inte ska bli arg på och ta tag i hunden för då blir den bara osäker och ännu värre. Men det känns inte som om han är osäker på oss, det känns bara som om han tycker att vi ska göra som han vill.
Han är nog Mr Selfesteem och det troligen så att han tycker att ni stör. Men då är det verkligen dags att han får reda på att han inte kan ta sig ton hur som helst. Han får väl bli sur så. Bestäm vad du vill göra och genomför det.
(samma sak om vi ska gå nånstans eller ropar "kom", då står han och blänger ett tag och verkar fundera över om det är värt besväret att gå åt vårt håll, ibland känner han inte för att komma även om man lockar med godis, då får man släpa fram honom och då blir han skitsur igen
)
Han blir antagligen sur för att ni stört honom. Han vill inte vara till lags, men vad tror du om att du tar initiativ och kommandot lite mer? jag kan inte riktigt komma på något bra tips eftersom vår rottis var väldigt glad - hennes självständighet till trots. Tränade jag henne var hon oftast med på noterna och tyckte att det var kul. Det var mest när jag gick och drömde och såsade som hon skaffade sig egna idéer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt, fortsätter intala mig att det är en valpgrej som kommer gå över snart...
(jag kan förresten inte påminna mig om att jag någonsin har sett honom fjäska... jo han valptuggar i och för sig litegrann när vuxna hundar säger ifrån mot honom)
Jag förstår ditt dilemma, men jag tror inte att det kommer att gå över. Jag tror att du behöver hjälp av någon duktig hundmänniska
NU. Gärna någon som har erfarenhet av hundar som är lite tuffare. Eller omplacera honom. Så här kan du ju inte ha det...
Ni verkar inte trivas så bra ihop.
