Nu är det äntligen på gång! Parning har skett, efter många strapatser och massor av ångest
Hela historien:
Hittade hane utanför Oslo (har jag säkert nämnt tidigare i tråden), vilket ju ställt en del organisatoriska krav. Löp började någon gång runt 25/6, men hon svullnade redan 22-23. Bokade efter många funderingar med "min" uppfödare resa 7/7, och har gått omkring med en stor klump i magen sedan dess, tänk om hon egentligen började löpa där 22-23, tänk om hon gått ur höglöp innan 7/7! Började höglöpa 3/7 och det brukar hålla i sig i 3-4 dagar, så ännu mer ångest , men en del hopp ändå. Resdagen infinner sig (och hon står fortfarande och viker svansen om man kommer åt rumpan, så det är ju lovande) och framåt eftermiddagen, när jag förväntar mig ett sms om lyckad parning ringer telefonen. Hunden är fast i tullen, en kommunikationsmiss gjorde att passet blev kvar hemma hos resesällskapet och vi har inget bevis på att avmaskning skett... Karantänen är 24 timmar, planet hem går ca 23 timmar senare... Ingen som helst möjlighet att få in hanen på flygplatsen... Suck, mer ångest, en hel del bittra tårar med en massa "tänk om jag hade sagt..." osv. Surt. Men men, inget att göra åt, stress över att min lilla knähund fick sitta ensam i en bur en hel natt (hon hade tydligen trivts rättså bra, men det hjälper ju inte mitt ömmande modershjärta
), funderingar kring vad göra nu. Bestämmer mig för att om hon mot förmodan fortfarande höglöper när hon kommer hem (dvs inne på dag 6 på ett höglöp som vanligen varar max 4 dagar... sannolikheten för det är...?), så åker vi och parar med hanen jag använde förra gången. Jag kommer mest troligt inte kunna para denna tik vid något annat tillfälle, har inte varit helt lätt att organisera ledigheter osv, så finns chansen till valpar så kände jag att jag måste ta den. Ringer hanhundsägaren som säger: självklart, ni är välkomna. Drar en lättnadens suck, men, dag 6... Sedan ringer resesällskapet: det visar sig att hon lyckats övertala norska hanhundsägaren om att få låna hem hanen ett tag (tror de pratat om ett år), och om jag vill kan vi försöka med parning när de landat på svensk mark. OM de lyckas få en biljett till hanen på samma plan som vovvan flög med. Men, hanen såg tydligen inte riktigt ut som de bilder jag hade sett av honom, så hon tyckte jag skulle bestämma mig först när jag sett honom. Skrämselhicka, vad kunde det vara för fel? Fick några bilder i lite konstiga vinklar där jag lyckades fantisera ihop en väldans massa konstigheter. Men lugnade mig med att resesällskapet rimligen inte velat låna hem honom om han var totalt obrukbar i avelshänseende. Och, under över alla under, det gick att få med honom på planet.
Så anländer de hem rätt sent igårkväll, jag träffar hanen för första gången, och ja, han är något större än jag uppfattat, och har väl lite skavanker såsom alla hundar, inget alarmerande. Trevlig och verkar trygg i sig själv. Men, är vovvan fortfarande i höglöp? Släpper ut dem och PANG: står som en klocka, vikt svans och hela baletten. Och hanen är för trött efter resan. Suck. Mycket förståeligt, men suck. Han gör några tappra försök, men inte. Skickar då vovvan med resesällskapet hem, för vidare försök till parning idag (dag 7... jo tjena), och får, kl 06.36 ett sms: lyckad parning, 15min hängning. Hade jag kunnat hjula hade jag gjort det. Men det kan jag inte, så jag nöjer mig med att gå runt på jobbet och le löjligt brett och lyckligt. Hoppas på en eller två parningar till idag och så får lillvovvan komma hem ikväll och så börjar den eviga väntan: dräktig eller inte. *lycklig* Återkommer med besked om några veckor
