Skogstrollet
Trådstartare
Min hanhund på tre år gillar inte barn, han är signalkänslig och tycker småbarn är otäcka. Jag har en tvåårig son och en dotter på 6v. Hunden har markerat mot sonen ända sen han som bebis började veva med armarna och det har eskalerat. Tack vare hård träning (sonen förstärktes som resurs och hunden fick lära sig att sonen var mitt ansvar att passa så hunden kunde slappna av) och grindar hemma (när jag inte kunde/orkade vakta och passa) har vi klarat oss. Men hunden morrar nu bakom grind och hoppar och nafsar om sonen närmar sig. I perioder funkar det problemfritt, sen kommer en dålig dag....
Jag har försökt omplacera i 1,5 år, han har varit på prov två gånger. Efter andra gången kom han hem stukad och sprang runt strykrädd i veckor, hans tillit till människor var försämrad och jag tror de har varit fysiska och försökt korrigera bort hans osäkerhet ( tvärtemot mina mkt tydliga instruktioner och rekommendationer). Han är bättre nu men det,tog tid att bygga upp relationen igen.
Han är signalkänslig, kvick, skarp, smart, hög integritet, försvarar resurser och sin egen sfär (när han känner sig trängd). Egenskaper som inte funkar så bra i min familj, hade jag fortfarande varit singel hade jag inte haft några problem med dettai vardagen. Han har gjort mh med goda resultat, fullt frisk, utställningsmeriterad osv, en för rasen fin individ. Han är sjukt rolig att träna med, en lyhörd och samarbetsvillig arbetsmaskin med turbomotor. Och det var ju det jag ville ha när jag skaffade honom.
Jag är osäker på om jag ens törs ta ansvaret att hitta det nya rätta hemmet för blir det fel inser jag att det finns en risk att något händer och jag hade väldigt fel om de personer jag lånade ut honom till senast. (Första gången gick allt bra förutom att han inte kom överens med hemmets befintliga hund.)
Är kastrering ett alternativ? Jag inser att det inte kommer få honom att gilla barn, men kan det göra honom mindre... Snarstucken? Han är lite onödigt macho ibland kan jag tycka, och taggad.
Jag vill verkligen inte avliva hunden.
Jag vill verkligen inte att något av mina barn ska bli skadad och ärligt talat känns det som en tidsfråga och det jag tidigare har tolkat som markeringar börjar få all mer allvar bakom sig.
Konstruktiva råd och stöd är jag tacksam för.
Jag har försökt omplacera i 1,5 år, han har varit på prov två gånger. Efter andra gången kom han hem stukad och sprang runt strykrädd i veckor, hans tillit till människor var försämrad och jag tror de har varit fysiska och försökt korrigera bort hans osäkerhet ( tvärtemot mina mkt tydliga instruktioner och rekommendationer). Han är bättre nu men det,tog tid att bygga upp relationen igen.
Han är signalkänslig, kvick, skarp, smart, hög integritet, försvarar resurser och sin egen sfär (när han känner sig trängd). Egenskaper som inte funkar så bra i min familj, hade jag fortfarande varit singel hade jag inte haft några problem med dettai vardagen. Han har gjort mh med goda resultat, fullt frisk, utställningsmeriterad osv, en för rasen fin individ. Han är sjukt rolig att träna med, en lyhörd och samarbetsvillig arbetsmaskin med turbomotor. Och det var ju det jag ville ha när jag skaffade honom.
Jag är osäker på om jag ens törs ta ansvaret att hitta det nya rätta hemmet för blir det fel inser jag att det finns en risk att något händer och jag hade väldigt fel om de personer jag lånade ut honom till senast. (Första gången gick allt bra förutom att han inte kom överens med hemmets befintliga hund.)
Är kastrering ett alternativ? Jag inser att det inte kommer få honom att gilla barn, men kan det göra honom mindre... Snarstucken? Han är lite onödigt macho ibland kan jag tycka, och taggad.
Jag vill verkligen inte avliva hunden.
Jag vill verkligen inte att något av mina barn ska bli skadad och ärligt talat känns det som en tidsfråga och det jag tidigare har tolkat som markeringar börjar få all mer allvar bakom sig.
Konstruktiva råd och stöd är jag tacksam för.
Senast ändrad: