Vad ska jag göra? *långt*

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Vad har tränaren för teori(er), om han/hon har några?

Tränaren har inga teorier, vi har försökt att komma på vad det är som gör att hästen slänger av mig och inte tränaren. Det enda vi kan komma på är väl att jag är något längre än tränaren, med längre ben och att de kanske råkar komma för långt bak ibland. Men det är jättesvårt att säga.

 

[tuaphua]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Det jag menade med att träna hästar åt andra och inte sig själv är en grej jag tror brustit här. Och även att göra den trygg.

Man måste träna hästarna att tåla att man kravlar, hänger, låter, rör dem, klämmer, hamnar fel etc.
Som proffs sitter man upp rätt stabilt och balanserat och smidigt.
Men det gör inte alla andra. Och man måste också ta med i beräkningen att det alltid kan hända ngt skit även för en själv, som proffs.
Och det måste hästen tåla.
Det ser jag som min uppgift att vänja hästen vid.
Så den inte får panik och skickar av folk om de hamnar lite fel, kommer åt någonstans eller dunsar till.

Det låter ju absolut som du fattar rätt beslut om du är så rädd och inte vill byta tränare.

Dock möter jag i jobbet många hästar som anses vara tokiga eller ha oupptäckt smärta som funkar jättefint bara man tränar dem rätt.
Det är inte alls ovanligt att svenska hästar idag inte vänjs vid saker eller som jag ser det rids in ordentligt.

Jag har också gjort missen att utbilda hästar så som jag vill ha dem. Och sen insett att de var för känsliga för ägaren.

Tänk på det om du köper ny häst. Se till att den tål misstag.
Det är inte alltid bara en läggning i hästen att den är snäll. Det går att få de flesta hästar att tåla misstag om man bara vet hur de ska tränas.
Här tycker jag nog att din tränare missat den biten.
Tränaren är säkert lysande på annat.
Men att inte lära hästen att tåla annat än försiktighet är ett stort grundmisstag i min värld.
Man skrämmer hästar genom att vara för försiktig.

 

[Texaz]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Jag skulle tro att det ligger hos dig, och dina rädslor.

Brukar inte vilja ge råd, men jag tror att det blir svårt för dig att komma vidare med just den hästen, dvs svårt för dig att känna dig säker. En äldre häst som du vet är väldigt lugn tror jag vore bättre just nu.

Annars skulle jag råda att ta hjälp av någon som kan hjälpa dig, med hästen och framförallt hjälpa dig! Dvs att du får hantera och rida hästen under strikt överseende till att börja med.

Önskar dig all lycka, ingen rolig situation alls du hamnat i

 

[bettysmatte]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Vad ledsen jag blev när jag läste vad du skrivit...

Det känns verkligen som om du vill ha kvar hästen, men att du inte förstår hur det ska kunna fungera för er. Det låter på sätt och vis konstigt för mig att en häst kan vara SÅ känslig att den reagerar så häftigt på att du har lite längre ben, att du väger lite mer, etc. OM det är så, då måste väl ändå något ha gått jättesnett med inridningen? Då är väl inte hästen färdig för ryttare? Eller tänker jag helt snurrigt?

 

[mackan]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Med tanke på din skada hade jag absolut sålt, gärna genom tränaren som tydligen har bra hand med hästen. Om inte tränare har något problem efter en månad med hästen hade jag inte brytt mig om att fördjupa någon undersökning för att leta fel. Däremot upplyst en ev. köpare om att hästen säljs för att du har problem med att du blir avslängd.

En liten sällskapsponny tycker jag man har nytta av i varje stall, även om man har två hästar. Det var först med två ridhästar och en shettis som det blev vettigt att ha stallet själv.

Håller med.

ts sen tror jag du gör digsjälv en otjänst att komplicera situationen med dina framtida mål, klättra i klasser osv och tävla.

det är väl inte där du befinner dig just nu? utan du har fysiska problem själv, och sen en häst du blir lite halvt rädd för och osäker på, för att inte skada dig ytterligare osv? Helt förståerligt, men utifrån just detta hade jag inte "fastnat" i vad som är vad, utan ta en sak i taget och skilj på sakerna. Hoppas du förstår vad jag menar.

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Försöker svara alla i ett inlägg igen.

Om eller när jag beslutar mig för att köpa en ny häst kommer jag absolut kolla upp om den tål misstag. En riktig läromästare som tål att ryttaren gör misstag är det jag behöver nu, det inser jag själv nu..

Tränaren är säker på vad hen gör, medan jag blir osäker/rädd med tanke på min skada och när jag vet att hästen kommer slänga av mig. När jag blir nervös bara av tanken på att sitta upp på min lugna, trygga skogsmulle som inte ens kan skada en fluga så vet jag att jag kommer aldrig kunna sitta på unghästen igen.

Unghästen har varit lite känslig, speciellt bakom skänkelläget har den varit lite kittlig men det har vi jobbat väldigt mycket på och den har visat framsteg. Sen tror jag att den känner min osäkerhet också, och att det är därför detta händer. Dessutom kan det ha att göra med att tränaren håller till i ett större stall, mer folk, mer intryck och fler hästar. När vi har varit till ridhuset med unghästen har det inte varit några problem alls heller, men samma sak där - mer folk, mer intryck och fler hästar. I mitt stall är det visserligen folk, lite att kolla på men inte fler hästar än hagkompisen. Den trivs bra i mitt stall, men kanske den skulle behöva stå i ett större stall eller med hästar i samma ålder.

Jag vet att mina mål inte är något att fokusera på just nu, nu måste jag fokusera främst på att bli helt återställd och hitta glädjen i att rida igen.

Har spenderat kvällen med att kolla hästannonser för att kunna bestämma pris på min häst, samt för att kolla om jag hittar någon som kan passa som sällskap till min andra häst så länge. Ringde på en liten shettis idag, det var redan spekulanter på den tyvärr så letandet fortsätter. Hittade en häst som var i min prisklass och där hade de faktiskt gjort en video när de sitter upp på olika sätt, hästen stod helt blickstilla även om de var lite "klumpiga" men som ändå hade enorm kapacitet att ta sig upp i klasserna. Men samtidigt, det var inte min häst. Min fina unghäst som jag ägt sedan den var några månader gammal, sett den växa upp och som jag älskar.

Annonsen är skriven nu, kommer låta tränaren kolla igenom den innan den publiceras. Är bara så osäker hur jag ska formulera det här med rädslan i annonsen bara. Åh vad jobbigt detta är!

 

[Amanda_F]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Jag har på ett sätt varit lite i din sits. Jag hade en unghäst på foder när jag var yngre. Han var supersnäll med min medryttare som var duktigare än mig. Hon kunde rama in honom och kände efter vad som var "lagom". Det kunde inte jag. Så Oj vad jag tuggade grus och min höft gick sönder och klickades i något som kan likna ett felläge. Bröstryggen skadades så jag inte kunde lyfta armarna på några veckor. Det visade sig i alla fall att han hade ont så pass att han aldrig skulle bli bra och han blev bara 7 år.

Efter att jag slutat rida honom började jag min praktik på ett stuteri. Men rädslan för unga känsliga hästar satt kvar. Och några gånger kom jag inte ens upp på hästen för än jag satt på backen. För jag var rädd för att min höft skulle fastna i felläget vid uppsittning. Och då blev allt pannkaka. Men i efterhand har jag förstått att det var som Tua skrivit. De unghästarna var inridna av en person som var duktig och de var inte tillräckligt tåliga för att "vem som helst" ska kunna sitta upp på dem...

Jag fick börja om. Slutade rida i några månader, läkte och hittade glädjen på min kompis snälla häst igen. Sen började jag på ridskola för att prova lite olika hästar som var tåliga och hittade tillbaka till självförtroendet igen. Men jag kommer nog aldrig våga rida unga känsliga hästar igen. Det är inte värt det för varken dem eller mig. Snälla hästar finns det gott om och det är VÄLDIGT mycket roligare att klättra med dem i klasserna, för det är roligt varje dag på vägen dit. Och inte bara 5 minuter varannan vecka när domaren ser på.

Lycka till!

 

[Rugge]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Klokt av dig att inse att du behöver en riktigt stabil häst.
Hade själv en häst som var för svår och som gärna utnyttjade mina svagheter i ridningen, vilket resulterade i mycket avtrillning och skador
lämna tillbaka denna då den var på foder.
Letade reda på lite mer stabilare hästar, provred och var riktigt klumpig vid hoppningen, men hästen i fråga accepterade min klumpighet och balanserade upp mig på ett sjust sätt om och om igen.
Idag har jag haft denna häst i ett år och litar på henne till 100 %. Med denna häst kan jag idag åka och tävla, men även rida ut barbacka bettlöst i alla gångarter.
Hon har fått mig att inse hur underbart det är när man får ett sånt starkt band till sin häst

 

[tuaphua]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Snälla hästar finns det gott om och det är VÄLDIGT mycket roligare att klättra med dem i klasserna, för det är roligt varje dag på vägen dit. Och inte bara 5 minuter varannan vecka när domaren ser på.

Här tycker jag du säger något väldigt viktigt!
För de flesta är hästarna en hobby. Det ska vara roligt! Vi betalar en jäkla massa pengar för det. Inte ska man då behöva gå runt och vara rädd och därför inte ha kul hela tiden!

Man får helt enkelt fundera på om det är värt det att ha kul på tävling iom höga % eller om man faktiskt tävlar så sällan att det vardagliga är mer värt. Om man är en vanlig hobbyryttare tävlar man inte så mycket eller satsar så hårt för det mesta.
Oavsett så kommer man inte få bra % eller bra rundor så länge man är så jäkla skraj.

För mig är det en annan sak om varje ridpass inte är ren och skär glädje. Jag får betalt för det. Det är mitt jobb. Ett jobb är inte alltid superkul. Det kan vara måsten och tristess i det ibland. Men inte ens där hade jag velat känna mig rädd hela tiden.
Dock kan jag som inte har bara en häst att rida och älska och misslyckas/lyckas med hålla mig kallare både i hästaffärer och i situationerna i sig.

Så tänk på det också både du och TS. Att iom att man som tränare inte är så rädd att misslyckas just för att den hästen och jag och vårat pass just nu är bara en av de pass man kommer rida under dagen, veckan och året.
Det får inte samma betydelse för vem jag är som ryttare eller ej för mig.
Missar man något med en häst så lyckas man med en massa annat med andra hästar.
Just det tycker jag är viktigt! En ryttare måste få ha självförtroende.
Ska man bara sitta och vara rädd och misslyckas så kommer man snart ge upp och sluta. Då säljs hästen iaf.

Så att sälja medan man iaf fortf tror att man kan tycka ridning i sig är kul eller har tro att man faktiskt klarar någon häst öht tycker jag är klokt.
För oavsett om man är dålig eller ej kommer man till slut tycka att man är det om man bara har den där som man inte riktigt grejar.

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Snälla hästar finns det gott om och det är VÄLDIGT mycket roligare att klättra med dem i klasserna, för det är roligt varje dag på vägen dit. Och inte bara 5 minuter varannan vecka när domaren ser på.

Det där har du så rätt i! Det ska vara roligt varje dag. Nu ser jag bara på min unghäst med en rejäl ångest över allting som hänt och det är inte kul att åka till stallet längre.

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Jag red idag. En längre tur på ca 45 min på en stabil, jättesnäll häst som ställer upp på allting. Jag fick för första gången på evigheter känna lyckan i att kunna galoppera i snön utan att vara rädd. Jag hamnade i obalans några gånger, men den balanserade upp mig och så fort jag blev osäker saktade den ner till skritt. Det är en sådan häst jag behöver. Jag satt med ett stort leende under hela ridturen, det var nästan helt magiskt. Ville knappt sitta av efteråt.. Det kommer säkert ta evigheter att hitta en sådan häst, men det kommer vara värt väntan!

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Tänkte uppdatera lite om läget..

Min häst har nu fått flytta till tränarens stall. Den gick igenom röntgen UA, både veterinär och ET har fått kolla igenom den utan några som helst anmärkningar. Tränaren hade ut en sadelprovare (heter det så? ) som kollade igenom och testade lite olika sadlar utifall det var sadeln som var problemet men den låg fint på hästen. Tränaren har även ridit hästen utan problem, den har varit lite spänd vid uppsittning men sedan har det gått bra.

Min skada börjar sakta men säkert läka, men nu ska jag bara komma över rädslan. Rädslan att våga sitta upp på en annan häst igen. Jag kollar annonser dagligen, har hittat jättemånga fina "supertrevliga" läromästare i den prisklass jag har samt i närheten av där jag bor. Men det enda jag kan tänka på är att den kommer göra samma sak, det är ingen idé att ens prova.. Min tränare vet om rädslan och hjälper till att leta häst åt mig. Jag har ju en häst till, men det är den enda jag kan rida utan att bli rädd vid uppsittning. Även vänner samt de som hjälper till i tränarens stall hjälper till att leta, tipsar och stöttar mig - men jag måste bara våga sitta upp igen.

Samtidigt som jag inte vågar sitta upp på en ny, "okänd" häst så drömmer jag om att ha en snäll häst att träna lite med, rida ut på långa skogsturer, kanske till och med börja tävla lite smått. Ingen av mina tidigare hästar har varit svåra vid uppsittning, även om de har varit känsliga och något svårridna tidigare men nu får jag bara upp en bild i mitt huvud att den nye hästen kommer börja samma sak igen. Allting känns riktigt hopplöst för tillfället och jag överväger att lägga av totalt med hästar just nu och ta bort min andra häst, även fast jag vet att jag kommer gå under totalt. (Folk i närheten, bland annat partner, familj och vänner tycker att jag borde skaffa en till häst för de vet hur mycket jag brinner för detta)

Jag vill ju kunna rida, jag älskar ju det - men jag måste våga. Visst kan jag skaffa en sällskapsponny att pyssla med, men jag vill ju kunna rida om jag ska ha en ny häst. Jag älskar pysslandet med hästarna, men samtidigt så vill jag kunna galoppera i snön på vintern, skritta ut barbacka på kvällarna i solnedgången, träna och utvecklas med hästen. Dumma tankar, det blir bara som en ond spiral..

 

[mackan]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

med de hjärnspöken du beskriver så aldrig att jag skaffat en ny häst just nu... ffa inte unghäst, läser jag dig fel eller är det en sån folk letar efter åt dig osv?

låter som du har en verklig rädsla, samtidigt som du känner en viss press att satsa om på nytt med en ny häst osv? jag tycker inte det låter riktigt hållbart utifrån den rädsla/ångest/brist på motivation du beskriver osv. Tänk en ny häst, oavsett hur snäll den är på annons och vid provridning osv, sen står du där med den ny och känner den inte, och ska rida den på nytt ställe och vet inte hur den reagerar i nya miljöer och med nya handhavanden/ryttare osv? Kommer du inte känna dig pressad/rädd utifrån det? Om svaret är minsta Ja, så nej - det är inte bra.

din nuvarande unghäst som du inte trivs med och är rädd med osv, låter ju dessutom som en snäll häst i grunden egentligen? så utifrån det och ovan - så nej, jag tror inte om du letar ny unghäst, om jag inte missläst osv, att det blir ngn skillnad, snarare en ny individ du ska känna dig osäker runt som du inte känner osv?

varför kan du inte ha kvar din andra häst som jag fattat som att du känner dig trygg på? och rida ngn annan välutbildad snäll häst regelbundet utöver det? Låter som du har bra kontakter och support osv så utifrån det går det kanske att ordna?

 

[DarkInNight]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

delvis kl

Håller med mackan och spinner vidare. Köp inte ny häst förrän rädslan är bearbetad.
Finns det någon ridskola med trygga hästar i närheten där du kan ta privatlektioner för att enbart träna med din rädsla.

En trygg, stabil ridskolehäst?

Oftast (min erfarenhet) kan ju privathästar testa på ny ryttare mer än en ridskolehäst. En ridskolehäst brukar oftast vara mer härdad vid olika typer av ryttare och deras sinnesstämning och bryr sig inte på samma sätt vid nervös ryttare. Dessutom är min erfarenhet av ridskolehästar att de står still på medellinjen tills man är klar och ber om skritt, välskolade och lydiga.

Tänker på några av våra hästar på klubben som hade passat jättebra, helst en av dem, en otroligt snäll och mild valack som köptes in för hans sinne. En av få hästar förutom min egen jag kände mig trygg på även som höggravid. En sån häst skulle du kunnat prova att sitta upp på Han står STILLA

 

[Lovisaleonora]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Börja långsamt. Och tryggt. Ridskola? Inte för att träna dressyren, utan för att träna bort rädslan. Trygga hästar i trygg miljö - välj en bra ridskola. Eller en privat tränare med egna trygga hästar.

 

[Oh_really]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Jag vill berätta om en annorlunda och positiv erfarenhet.

Jag köpte ett arabiskt fullblod som min "första häst" när jag fyllde 30. Jag hade erfarenhet av känsliga hästar som tonåring och tänkte att det nog bara skulle vara att tuta och köra som vanligt. Hästen visade sig vara väldigt svår att rida in, och bröt ut i rodeo, helt utan förvarning. Det var vidrigt. Jag höll fast mig desperat i sadeln och flög ändå åt alla väders.

Jag grät mängder! Jag tränade uppsittning på hästen i tre veckor då jag bara satt upp och av. Sedan försökte jag skritta med honom i ridhuset med en trygg ledare. Samma rodeo igen. Jag fick en (liten) fraktur i höften under en flygtur, frakturen tog 9 veckor innan den läkt.

Efter den andra gången jag flugit av fick jag problem med ångest och ridrädsla. Jag skakade i hela kroppen och hade svårt att sova. Jag grät massor och kände mig så klumpig och otymplig som köpt en olämplig unghäst. Jag fick rådet att lämna bort honom och att vi inte passade varandra. Så fort jag skulle sätta mig upp fick jag skyhög puls och blev så panikslagen att jag skakade. Jag hade knappt kontroll på mina ben och armar då de "frös fast" och knappt gick att röra. Jag fick för första gången uppleva den faktiska betydelsen av att bli "stel av skräck".

Nu valde jag en annan väg. Jag tänkte att unghästen säkert inte mår dåligt av att tränas från marken så jag gjorde det i stället. Jag började tömköra honom i stället. Men jag gav mig själv löftet att sitta upp och av, på honom minst tre dagar i veckan. Utan inslag av skritt eller något annat. Bara upp och ned.

Unghästen fattade poängen väldigt snabbt och insåg att de där upp-och-avsittningarna inte betydde någon prestation från hans sida, så han blev jättebra på att stå stilla och känna lugnet under tiden som jag skakade och grät vid "uppsittningspallen".

Så höll vi på i TRE MÅNADER. Jag fick stöd av min dåvarande sambo som ofta följde med och peppade och filmade oss och sa att det här "bara var en liten fas" som vi snart skulle komma oss igenom. Hästen hade sedan länge insett att de här uppsittningarna var piece of cake.

Här har jag gjort en rolig film på alla upp och avsittningar från den tiden:

http://www.youtube.com/watch?v=L_sIfNlJqZM

Efter några ytterligare månader så började ridrädslan klinga ut. Jag började skritta några steg åt gången. Kanske tio steg, innan jag satt av. Så fortsatte det, lite i taget. Små små framsteg åt gången. Nu har jag tränat ett år med honom! För en månad sedan fick jag ett "återfall" och vågade inte sitta upp på honom vid ett tillfälle. Men resten av januari har jag ridit!

Och jag har inte alls "förstört" min unghäst. Han har vant sig vid att matte "får psykbryt" ibland och vi får helt enkelt anpassa oss efter varandra. Han bryter fortfarande ut i bockningar ibland men det är ytterst sällan (4 månader sedan sist), och jag har inte fallit av på över ett år. Våra pass är fortfarande mycket kortare än vad en "medelryttare" rider sin häst. Men det går framåt ändå. Det tar bara lite mera tid.

Trots de korta passen så är vi inte särskilt "efter" i utbildningen och jag får ofta beröm för min fina unghäst.

Med det här vill jag inte säga att du ska fortsätta kämpa med din unghäst, för det ska du inte göra om det inte känns bra.

Däremot så finns det inte bara "en" rätt väg att hantera situationen. Det finns flera lösningar, och du väljer själv vad som känns bäst för dig! Lycka till med dina val! Kram!

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

+ DarkInNight och Lovisaleonora_

Det är ingen unghäst jag letar efter. Det är en trygg, stabil läromästare eller en f d ridskolehäst eller liknande jag letar. En häst som kan få mig upp på hästryggen igen. Jag har sagt alla krav (och det är många krav!) på den nya hästen som jag har till alla som hjälper mig att leta, uppfyller inte den hästen de kraven då är det inte ens värt att kolla på den.

Jag är rädd för att det ska bli samma sak med en ny häst, ja. Speciellt på ett nytt ställe, jag känner inte hästen alls men samtidigt så behöver jag en till häst i stallet så inte min andra behöver stå ensam. Visserligen ser den andra hästar i närheten dagligen, men det känns inte rätt att låta den stå ensam ändå. Den är dock nöjd ändå, och bryr sig inte om den har en kompis eller inte. Och att flytta den är inte ett alternativ på grund av många olika orsaker.

Jag tänker ha kvar min gamla så länge, för det är den enda jag känner mig säker på men jag är så förbannat less på mig själv att det är just den enda jag klarar av att rida. Den håller inte för hårdare träning utan det blir mest lättare ridturer i skogen pga ålder och skadehistorik. Någon annan välutbildad häst i närheten finns inte, inte som jag vet i alla fall. Tränaren och folk i dennes närhet har tävlingshästar på hög nivå med mycket nerver, jag skulle inte vilja klättra upp på dem i dagsläget utan nöjer mig med att pyssla med dem från marken. Vänner som har häst har antingen unghästar som är oinridna eller under inridning, eller så har de travare som de skolar om till ridhästar.

Ridskola funderade jag på faktiskt, men det var väldigt många år sedan jag red där sist och under tiden jag red där fick jag rida ett fantastiskt halvblod på 175+ i mkh som var helt gudomlig och som tog mig från ingenting till MSV-nivå på bara några terminer. Fick till och med erbjudande att köpa denne när jag slutade, men jag köpte min unghäst istället. Jag vet tyvärr inte vart den hästen hamnade, eller om den blev avlivad.. Dessutom hade de en underbar ponny som jag också fick rida mycket, som även gick som handikapphäst - men den är också borta nu. De andra hästarna känner jag inte, så jag vet inte hur pass trygga och stabila de är. Ponnyerna de har är väl helt okej, men jag som är ~170 cm lång blir för lång för dem.

Jag vet att det har funnits ett stall/ridskola med trevliga och välutbildade hästar några mil bort, men när jag gjorde en snabb googling nu så ser jag att de har lagt ner och flyttat flera mil härifrån.

Min unghäst är en fantastisk pärla, och hade den kunnat stå i hagen bara som sällskap hade jag behållit den faktiskt. Men det är dumt att låta en så arbetsvillig och lovande häst bara stå i en hage när den inte riktigt trivs med det.

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Tack för inspirationen och för kvällsskrattet (filmklippet: "Vad gööör hon?!?!" )

Vad härligt att det börjar lossna för er! Jag önskar så att jag kunde göra det med min unghäst också, men jag får ren ångest av bara tanken att sätta mig på unghästens rygg igen så det är redan bestämt att den ska säljas till rätt person.

Men tack ändå för stödet, skrattet och inspirationen! Och vad fina ni är tillsammans! Kram!

 

[alfahona]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Det finns några företag där man först får hyra hästen ett år innan köp, eller ja, du kan hyra för evigt också. De har ofta hästar som gått på ridskola och snälla raser typ tinker. Jag är också feg, men rida på ridskola när man haft egen häst -nä. Om jag var dig skulle jag hyra en riktigt snäll häst och ägna första månaden åt att bara gulla och sitta upp och av. Gärna med någon som håller i i början. Rehabilitera dig själv och gör det till en rolig grej. Ett bra sätt att skapa ett band med nya hästen också.
Det är jobbigt att vara rädd och gilla att rida, men det går, det gäller bara att hitta rätt häst.

 

[dendaranonyma]

Sv: Vad ska jag göra? *långt*

Tänkte ge er en liten uppdatering om det är någon som är intresserad.

Jag har klättrat (!!) upp på andra hästar, hittade min drömhäst som inte gick igenom vet.besiktningen och unghästen är inte såld ännu..

För att börja från början, att sitta upp på helt okända hästar var hemskt till en början, jag skakade i hela kroppen och satt med tårar i ögonen. Men jag gjorde det! Och jag satt kvar. Sedan fick jag sitta upp och av, om och om igen ända tills det kändes som en barnlek och då fick det räcka för dagen. Har upprepat denna procedur på några hästar nu och har även ridit helt okända (för mig) hästar några gånger i alla gångarter utan problem.

Men jag överväger ändå att lägga av totalt med hästar, känner mig helt utbränd nästan efter denna vinter med unghästen som ännu inte är ridbar då problemen har kommit tillbaka, värre än någonsin och nu ska den in på utredning på en av de större klinikerna i Sverige - och därefter kommer ett beslut tas om den ska få somna in eller inte. Visst hade jag kunnat sälja hästen nu för en ynka struntsumma, men med tanke på alla dessa "billiga projekt" som är till salu nu så känner jag bara att nej, jag vill inte sälja. Risken är ju att den blir en vandringspokal..

Drömhästen jag hittade var helt perfekt, men den gick inte igenom vet.besiktningen så då drog jag mig ur. Jag blev för feg helt enkelt. Det finns säkert fler hästar som den, men just nu orkar jag inte engagera mig i att leta heller. Dyker den upp så gör den det, gör den inte det får jag leta mig en ny hobby eller åtminstone komma på något bättre att göra efter jobbet..