anonymast123
Trådstartare
Jag behöver lite tips och råd angående mitt problem, jag vet inte vad jag ska göra längre.. Fegade lite och valde att ha ett anonymt nick, om någon vet vem jag är får ni gärna hålla det för er själva.
Nu till mitt problem. Sedan hösten 2012 har jag läst en utbildning (YH-utbildning inom IT) och i början var det helt okej, det var ganska tufft i början för mig som inte pluggat på 4 år då men till sist släppte det och allt fungerade ganska bra. I våras hade vi praktik i ca 2 månader vilket var ganska kul men det var då jag började inse att jag vill inte jobba inom det här.
Skolan började i början på augusti, och jag började då få ren ångest över skolan och utbildningen. Jag vill inte läsa det här. Jag vill inte jobba med det här. Kunde jag inte ha kommit på det tidigare?
Nu har allting blivit värre. Jag åker till skolan två gånger i veckan med tårar i ögonen, ångest och jag är så nervös så jag skakar. Anledningen till detta har nog att göra med mina klasskamrater. Ingen pratar med mig, de undviker mig totalt, om jag skulle fråga några av mina klasskompisar om de vet vad jag heter skulle de säga nej. Efter ett år tillsammans kan de inte ens mitt namn. Jag har försökt och försökt att lära känna dem, men till ingen nytta. När vi har lunch får jag sitta ensam vid ett stort bord där det får plats 5 personer för att ingen vill sitta bredvid mig, om det är fullt vid alla andra bord kan någon sätta sig bredvid mig och jag försöker starta en konversation då - men till ingen nytta.
Jag brukar oftast få sitta ensam längst bak i klassrummet, ingen vill ju sitta bredvid mig. Så en dag hade några personer tagit min plats så jag frågade två personer om jag fick sitta vid deras bord. Okej, mumlade dem till svar och sen sa de inte ett ord till mig mer. När jag kollade på tavlan längst fram trodde väl den ena att jag kollade på dennes datorskärm och vinklade skärmen bort från mig så jag inte skulle se något, sen satt de och viskade till varandra resten av tiden så till sist gick jag till läraren, skyllde på migrän och gick ut till bilen där jag bröt ihop. Kanske ska tillägga att personerna är mellan 25 och 30 år gamla.
Jag var med om detta när jag var yngre, var mobbad hela högstadiet och gymnasietiden men jag trodde faktiskt att det skulle bli annorlunda nu eftersom det är vuxna människor jag går med (20-50 år) men inte då. Flera gånger har jag funderat om det är något fel på mig. Jag har försökt flera gånger att starta konversationer med folk, försöka lära känna dem men det har inte varit till någon nytta. Är vän med några på Facebook och ser hur ofta alla umgås med varandra, hur de sitter hemma hos varandra och studerar.
Jag har svårt att få nya vänner för att jag är ganska blyg och tillbakadragen men jag har försökt och försökt - till ingen nytta. När jag började utbildningen hade jag inställningen att jag skulle åtminstone lära känna några av mina klasskamrater, att jag skulle försöka "få nya vänner" - men det måste vara något fel på mig.
Så nu när jag åker till skolan känner jag hela tiden att jag vill inte dit. Jag vill inte. Men att hoppa av nu? Jag har knappt ett år kvar. Detta påverkar mina "betyg" också, jag har ingen studielust längre. Så fort jag ska försöka plugga får jag ångest och bryter ihop. Jag kan inte plugga hemma heller på grund av att vi måste göra labbar tillsammans ibland och det kan vi inte göra hemma. Jag vill aldrig mer sätta min fot i det där klassrummet, jag vill aldrig mer skylla på huvudvärk eller migrän och bryta ihop i bilen. Jag trodde verkligen det skulle bli skillnad, men det måste vara något fel på mig eftersom ingen vill prata med mig.
Det lutar mer och mer åt att hoppa av skolan. Men vad ska alla säga? Mina föräldrar vet ingenting om detta, bara mina närmaste vänner vet allting och de säger bara att de stöttar mig oavsett vad jag väljer. Mina föräldrar kommer bli så besvikna, speciellt min pappa. Han blev besviken när han såg mitt gymnasiebetyg med ett ynka IG, resten godkända ämnen (sen att jag fick stipendium för min utveckling i ridningen sket han fullständigt i), han kan ringa flera gånger i veckan och fråga hur det går i skolan - och jag ljuger ihop ett "det går bra" och sedan byter jag ämne.
Jag har ett deltidsjobb där jag har möjlighet att gå upp i heltid, men det är ingen fast tjänst och jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet så jag måste ha en inkomst.
Jag går en utbildning som kan leda till ett jobb inom en bransch jag inte vill jobba kvar i, jag blir "mobbad" (vet inte om man kan kalla detta mobbning) av mina klasskamrater och jag får ångest av att bara åka till skolan. Om ni hade varit i min sits, vad hade ni gjort?
Nu till mitt problem. Sedan hösten 2012 har jag läst en utbildning (YH-utbildning inom IT) och i början var det helt okej, det var ganska tufft i början för mig som inte pluggat på 4 år då men till sist släppte det och allt fungerade ganska bra. I våras hade vi praktik i ca 2 månader vilket var ganska kul men det var då jag började inse att jag vill inte jobba inom det här.
Skolan började i början på augusti, och jag började då få ren ångest över skolan och utbildningen. Jag vill inte läsa det här. Jag vill inte jobba med det här. Kunde jag inte ha kommit på det tidigare?
Nu har allting blivit värre. Jag åker till skolan två gånger i veckan med tårar i ögonen, ångest och jag är så nervös så jag skakar. Anledningen till detta har nog att göra med mina klasskamrater. Ingen pratar med mig, de undviker mig totalt, om jag skulle fråga några av mina klasskompisar om de vet vad jag heter skulle de säga nej. Efter ett år tillsammans kan de inte ens mitt namn. Jag har försökt och försökt att lära känna dem, men till ingen nytta. När vi har lunch får jag sitta ensam vid ett stort bord där det får plats 5 personer för att ingen vill sitta bredvid mig, om det är fullt vid alla andra bord kan någon sätta sig bredvid mig och jag försöker starta en konversation då - men till ingen nytta.
Jag brukar oftast få sitta ensam längst bak i klassrummet, ingen vill ju sitta bredvid mig. Så en dag hade några personer tagit min plats så jag frågade två personer om jag fick sitta vid deras bord. Okej, mumlade dem till svar och sen sa de inte ett ord till mig mer. När jag kollade på tavlan längst fram trodde väl den ena att jag kollade på dennes datorskärm och vinklade skärmen bort från mig så jag inte skulle se något, sen satt de och viskade till varandra resten av tiden så till sist gick jag till läraren, skyllde på migrän och gick ut till bilen där jag bröt ihop. Kanske ska tillägga att personerna är mellan 25 och 30 år gamla.
Jag var med om detta när jag var yngre, var mobbad hela högstadiet och gymnasietiden men jag trodde faktiskt att det skulle bli annorlunda nu eftersom det är vuxna människor jag går med (20-50 år) men inte då. Flera gånger har jag funderat om det är något fel på mig. Jag har försökt flera gånger att starta konversationer med folk, försöka lära känna dem men det har inte varit till någon nytta. Är vän med några på Facebook och ser hur ofta alla umgås med varandra, hur de sitter hemma hos varandra och studerar.
Jag har svårt att få nya vänner för att jag är ganska blyg och tillbakadragen men jag har försökt och försökt - till ingen nytta. När jag började utbildningen hade jag inställningen att jag skulle åtminstone lära känna några av mina klasskamrater, att jag skulle försöka "få nya vänner" - men det måste vara något fel på mig.
Så nu när jag åker till skolan känner jag hela tiden att jag vill inte dit. Jag vill inte. Men att hoppa av nu? Jag har knappt ett år kvar. Detta påverkar mina "betyg" också, jag har ingen studielust längre. Så fort jag ska försöka plugga får jag ångest och bryter ihop. Jag kan inte plugga hemma heller på grund av att vi måste göra labbar tillsammans ibland och det kan vi inte göra hemma. Jag vill aldrig mer sätta min fot i det där klassrummet, jag vill aldrig mer skylla på huvudvärk eller migrän och bryta ihop i bilen. Jag trodde verkligen det skulle bli skillnad, men det måste vara något fel på mig eftersom ingen vill prata med mig.
Det lutar mer och mer åt att hoppa av skolan. Men vad ska alla säga? Mina föräldrar vet ingenting om detta, bara mina närmaste vänner vet allting och de säger bara att de stöttar mig oavsett vad jag väljer. Mina föräldrar kommer bli så besvikna, speciellt min pappa. Han blev besviken när han såg mitt gymnasiebetyg med ett ynka IG, resten godkända ämnen (sen att jag fick stipendium för min utveckling i ridningen sket han fullständigt i), han kan ringa flera gånger i veckan och fråga hur det går i skolan - och jag ljuger ihop ett "det går bra" och sedan byter jag ämne.
Jag har ett deltidsjobb där jag har möjlighet att gå upp i heltid, men det är ingen fast tjänst och jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet så jag måste ha en inkomst.
Jag går en utbildning som kan leda till ett jobb inom en bransch jag inte vill jobba kvar i, jag blir "mobbad" (vet inte om man kan kalla detta mobbning) av mina klasskamrater och jag får ångest av att bara åka till skolan. Om ni hade varit i min sits, vad hade ni gjort?
