Milosari
Trådstartare
jag har råkat ut för en situation som jag tycker är väldigt besvärlig och som inte löste sig som jag förväntat mig.
en bekants hund är 12 år gammal och har så länge jag känt den (ca 1 år) haft mycket svårt att röra sig. gången är paddlande och knackig och hunden kan inte springa. för ett par månader sedan hände något med bakkärran och den bar helt enkelt inte. hunden kunde endast gå korta sträckor, sedan satte den sig eller försökte släpa sig fram med frambenen. vet kontaktades inte. detta har blivit bättre, men hunden går inte längre på promenader (alltså inte ens kortisar på 10 min).
någon månad senare började hunden blöda näsblod. hunden låg inlagd men de lyckades inte ta reda på vad det var. troligtvis tumör eller slag mot nosen. hunden har blött till och från fram t o m idag.
förra veckan hände något med ögat. det såg hemskt irriterat ut och efter ett par dagar hade tredje ögonlocket helt täckt ögat, som dessutom sjunkit in i skallen. idag var de hos vet och troligtvis rör det sig om en tumör som i sin tillväxtfas orsakat näsblodet, och som nu trycker på en nerv till ögat.
saken var biff trodde jag. hunden skulle naturligtvis avlivas. men döm min förvåning när vet sagt till ägaren att "jag skulle inte avlivat. "h*n är ju pigg och glad" ". och med dessa ord misstänker jag att hunden får ligga och självdö, eller åtminstone bli bra mycket sämre innan det är dags för avlivning.
"får" veterinärer öht släppa iväg hundar i det skicket? i lagen står det att "djur ska skyddas mot onödigt lidande", men var går då gränsen om detta inte räknas som onödigt lidande? får man verkligen som veterinär råda djurägare att behålla djur som lider, och vars prognos är extremt dålig?
en bekants hund är 12 år gammal och har så länge jag känt den (ca 1 år) haft mycket svårt att röra sig. gången är paddlande och knackig och hunden kan inte springa. för ett par månader sedan hände något med bakkärran och den bar helt enkelt inte. hunden kunde endast gå korta sträckor, sedan satte den sig eller försökte släpa sig fram med frambenen. vet kontaktades inte. detta har blivit bättre, men hunden går inte längre på promenader (alltså inte ens kortisar på 10 min).
någon månad senare började hunden blöda näsblod. hunden låg inlagd men de lyckades inte ta reda på vad det var. troligtvis tumör eller slag mot nosen. hunden har blött till och från fram t o m idag.
förra veckan hände något med ögat. det såg hemskt irriterat ut och efter ett par dagar hade tredje ögonlocket helt täckt ögat, som dessutom sjunkit in i skallen. idag var de hos vet och troligtvis rör det sig om en tumör som i sin tillväxtfas orsakat näsblodet, och som nu trycker på en nerv till ögat.
saken var biff trodde jag. hunden skulle naturligtvis avlivas. men döm min förvåning när vet sagt till ägaren att "jag skulle inte avlivat. "h*n är ju pigg och glad" ". och med dessa ord misstänker jag att hunden får ligga och självdö, eller åtminstone bli bra mycket sämre innan det är dags för avlivning.
"får" veterinärer öht släppa iväg hundar i det skicket? i lagen står det att "djur ska skyddas mot onödigt lidande", men var går då gränsen om detta inte räknas som onödigt lidande? får man verkligen som veterinär råda djurägare att behålla djur som lider, och vars prognos är extremt dålig?