Vilken spännande tråd, och ett stort ämne.
Kortfattat känns det som att de första 15 åren av livet lärde jag mig många sätt som jag var fel på och efter det har livet ganska mycket gått ut på att lära om, lära mig att jag faktiskt är okej. Ett successivt förlopp som ibland tagit lite större skutt, och när jag tror att jag är framme visar det sig senare att det gick ju att bli ännu bättre kompis med sig själv. En rätt härlig resa faktiskt.
Några viktiga milstolpar var när jag började snöa in på feminism och blev medveten om könsnormer. Då föll det på plats varför det känts så avigt för mig att vara tjej genom hela min uppväxt.
Och när jag fattade att det är helt okej att vara lite tyst och eftertänksam, att social kompetens kan vara nånting annat än att ta plats, höras och vara rapp i käften.
Och när jag kom på att de sidor jag gillar hos andra, som gör de till speciella personer, är alla de där små avigheterna. Då kanske det är just såna saker som folk gillar hos mig med.
Mitt senaste stora skutt skedde nyligen när jag förstod att jag var fetischist och att det inte är en förbannelse att skämmas över, utan nåt fint som kan ge mig väldigt mycket, och som jag mår bra av att låta ta plats i mitt liv. Att acceptera denna viktiga bit av mig har varit så pass stort att det liksom dragit med även andra bitar och gjort mig ännu tryggare i mig själv överlag.