Vad gör vi nu?

[Nybakad]

Efter ett par veckor med en skum känsla i kroppen och ett negativt test fick jag för mig att testa idag igen.
Nu två test senare inser jag att vad tusan - VI SKA HA BARN!!!

Nu kommer ju självklart massa frågor som vi inte har något svar på. Det är första barnet och ingen av oss har ju en aning om någonting. När kontaktar man BM? Vad säger man? Vad får jag äta och göra?
Och kanske den värsta - jag är förmodligen i v. 6 - hur stor skada kan fostret ha tagit av att jag festade igår? Blev lite för mycket att dricka och några cigaretter. Har världens ångest idag även om jag fattar att jag inte kan göra det ogjort. Enligt tidigare grav.test var det ju ingen liten i magen och jag har haft mensliknande blödning tidigare i veckan. Varför jag fick för mig att testa idag igen vet jag inte riktigt, var väl bara en känsla antar jag.

Ös på med tips osv - det lär vi behöva haha!
Om någon mot förmodan listar ut vem jag är innan jag outar mig själv så kan ni väl vara lite tysta, skicka ett pm eller nåt

 

[Oregano]

Sv: Vad gör vi nu?

Grattis! Vi får följas åt! Jag testade i onsdags och går in i vecka 6 imorgon.

Jag drack också alkohol innan jag testade, fast senast nån vecka innan testet, för jag hade det på känn. Hade inga direkta symptom mer än att "mensvärken" som brukar infinna sig några dagar före mens kom ca 5 dagar efter äl, var starkare och höll på i några dagar. Sen var har jag inte känt nånting alls förutom ömma bröst. Hur som helst har jag läst nånstans att det inte är nån fara att ha druckit så tidigt eftersom näringen ännu inte kommer via moderkakan.

Själv tänkte jag ringa BM nån gång i veckan, får se vilken dag det blir... Känns liksom lite onödigt att ringa för tidigt om man ändå inte får komma dit förrän om flera veckor.

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör vi nu?

Grattis Nybakad och Oregano

Det är såklart inte bra att dricka/röka under graviditeten men det är bättre att det händer tidigt, för innan v.12 så är embryot inte beroende av mamman, utan bara bor i livmodern och får sin näring genom gulkroppen tills navelstäng och moderkaka är moget för att ta över. Och då pumpas mammas blod direkt in i fostret.

Barnmorskan kan man ringa på en gång och boka in en tid för inskrivning. Kan ju vara bra att vara ute i god tid och inte ringa typ en vecka före. De har ju ganska många gravida att ta hand om och ringer man för sent finns ju risken att det bara är "knäppa" tider kvar som inte passar båda två. Man säger att man vill ha en tid för inskrivning och berättar sitt personnummer och datum för senaste mensen.

Vad man får äta och inte äta hittar man på Livsmedelsverkets hemsida

 

[vindvissla]

Sv: Vad gör vi nu?

pmm har sagt det som behövs sägas så jag säger bara grattis till er båda!

 

[Nybakad]

Sv: Vad gör vi nu?

Åh vad skoj! Jag är enligt blimamma.se i v. 5+4 eller grav.vecka 6. Mina bröst är också enda symptomet om vi bortser från utebilven mens och positivt grav.test. Tror dom växt en storlek redan, och oooont gör det med. Vaknade flera gånger i natt av att jag hade så ont haha, ska bli kul att se hur mkt dom tänker växa egentligen.

Förhoppningsvis ringer jag också BM i veckan, behöver ju inte ha bråttom. Dock fick sambon lite kalla fötter igår kväll.. Han hade väl inte tänkt sig att det skulle ta sig så fort som det gjort antar jag, och vet tydligen inte vad han vill. Så lyckan övergick till rätt mycket sorg igår också. Förhoppningsvis så vänjer han sig vid tanken på att bli pappa, för att ta bort lillskrut vågar jag inte ens tänka på..

Pmm; Tack! Och tack för att du sa det jag själv anade - från och med plusset så kommer det inte finnas någon alkohol eller cigarett i min närhet i alla fall. Får se det bra i allt i alla fall, liten klarar sig ju själv än så länge så det är bara att hoppas på att hen inte tagit skada.

Vindvissla: Tack!

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör vi nu?

Det är viktigt att din sambo oxå är med vid inskrivningen för att lite fatta vad som händer. Med vårt första barn insåg inte riktigt maken vad de var på gång först vi var på ultraljudet och han kunde se vad som finns i min mage. Han tyckte de var rätt jobbigt att "vara gravid" och jag kände ganska ofta att han inte brydde sig och inte förstod någonting


Den här gången är det annorlunda, han har väldigt svårt för att visa känslor och trösta men när jag var nära att fullkomligt bryta ihop vid läkar ultraljudet satt han sig nära mig och höll om mig tills provtagningen var klar.

Han vill även försöka byta arbetsplats från Sthlm till Uppsala för att kunna smita iväg när jag ska till barnmorskan osv.

 

[Nybakad]

Sv: Vad gör vi nu?

Jag ser det som självklart att han ska vara med på inskrivningen och så många träffar med BM som möjligt. Visst är det jag som är gravid, men det är ju VI som ska ha barn. Får bara hoppas på att han blir lite positivt inställd till allt, just nu verkar han rätt förvirrad och rent av ledsen Det är ju inte såhär det ska vara!

Din make verkar ha insett vad det handlar om den här gången. Hoppas att han lyckas byta arbetsplats och att ni får positiva svar på proverna. Kommer tänka på er imorgon och hålla båda tummar och tår.

 

[Vår_Vinter]

Sv: Vad gör vi nu?

grattis!

Kan trösta dig med att din sambo säkert kommer ta det till sig snart.

Vi vart helt oplanerat gravid och min sambo ville egentligen inte ha barn försen om några år då vi bara har varit tillsammans sedan oktober. Men han visste sedan innan att jag vägrade göra abort. Men han försökte få mig till det men lyckades inte. Vi fick reda på det i början av juni och det var inte försen vi fick lappen om ultraljud som han började förstå, vilket var för 1 mån sedan.
Han ville varken prata om det, var förvirrad o ledsen över att behöva ge upp sitt tidigare liv.

Nu har han insett att han inte behöver ge upp sitt gamla liv, det kräver bara lite mera planering. Nu är det han som planerar mest och har köpt några saker och vill köpa ännu mera saker Nu kan han prata om det iaf. Han är den som har berättat för alla sina vänner och berättade stolt för alla på sitt jobb. Medans jag har hållt det till några få vänner och familjen samt ena chefen på jobbet.

Så det är jag som är layback och tar det som det kommer.

Så ta det lugnt, även om det var planerat så är inte alltid killen lika säker som tjejen. Det kommer säkert bli bättre sedan

 

[Nybakad]

Sv: Vad gör vi nu?

Jag hoppas verkligen att det är så, att han kommer ändra sig. Men samtidigt så vågar jag ju inte ens hoppas lite..
Vi pratade lite om det igår, just med förändringar och så. Jag försökte få honom att inse att visst är det stort att bli förälder, men vi behöver inte sluta leva som vi gör bara för det. Han verkar ha fått nån bild av mig som inte alls stämmer, kanske inser han det själv snart.

Det enda jag tänkt på idag är hur tusan jag ska klara av att ta bort liten om han inte vill ha hen. Hur tusan klarar man nåt sånt? JAG vill ju inte, men jag kan inte heller tvinga på honom ett barn han inte är redo för.
Blää, jag som trodde det skulle vara ett rosa skimmer runt allt direkt efter jag plussat. Alla hormoner ställer väl säkert också till det...

 

[Vår_Vinter]

Sv: Vad gör vi nu?

Min sambo ville bara att jag skulle låta han vara och inte prata om det alls. Jag lät han vara och han fick tänka helt själv, vilket fick han att inse att det inte alls behövs göras stora förändringar. Dom fletsa får kalla fötter, jag har själv fått det och fått fundera och inse att jag behöver inte ge upp mitt liv för det. Bara ändra lite på det och planera lite bättre.

Så jag skulle rekommendera dig att låta han få fundera själv, ta inte upp samtalsämnet på ett tag.

Lycka till!

 

[Nybakad]

Sv: Vad gör vi nu?

Tack så sjukt mycket för att du kommer med råd och lite stöd.

Han kom precis hem från jobbet och vi har pratat lite, han är ledsen och säger att han vet att jag inte vill göra abort och att han aldrig vill göra mig ledsen osv. Samtidigt så måste han ju våga säga vad han känner, så nu tänker jag bara låta honom vara. Vi har ändå lite tid på oss innan det blir panik med inskrivning alt. abort så...

 

[Vår_Vinter]

Sv: Vad gör vi nu?

Ni kan juh alltid ringa BM, och få en tid. Kanske sambon kan följa med och ni kan diskutera där. Han kan kanske då få en annan synvinkel på det och även få ställa massa frågor som han själv funderar på som du kanske inte kan ge svar på. Det kan vara bra för honom att få veta från andra att han inte behöver ge upp sitt stora intresse, eller att gå ut o festa/träffa kompisar.

Eller så går du dit själv till henne och pratar igenom detta. Alltid skönt att ha någon att prata med och som säkerligen har diskuterat detta med många andra.


Han har kanske en kompis som har barn som han kan diskutera med? Eller en nära vän som han akn få lätta sitt hjärta för. Jag har lättat mitt hjärta för mina kära, sådant som jag vill prata med andra om och diskutera med som känner mig väldigt väl och kan ge en annan synvinkel på saker.

Min sambos stora intresse är att åka hoj, han fick veta på jobbet (berättade sedan på natten att jag var gravid) att han kommer behöva sälja hojen och sluta åka.
Det tog ett antal dagar för honom att förstå att jag inte vill att han slutar och säljer sin hoj, så länge vi inte sitter i en ekonomisk kris. Lika lite som jag vill att han ska begära att jag ska ge upp mitt liv och stora intresse som är hästar/skoter.

Han begär inte att jag ska sälja min skoter, sluta träffa kompisar osv. Då kan inte jag begära det av honom.

Vill du ventilera dig men inte här i tråden eller får råd så kan du skriva PM, jag svarar oftast snabbt. Eller msn men där är jag bara inne kvällstid.

 

[Oregano]

Sv: Vad gör vi nu?

Det är klart att det är omtumlande för båda två att få ett positivt graviditetstest. Här hemma har vi lite svårt att förstå, för allt är ju som vanligt bara att jag slapp mensen den här månaden!

Vi har iallfall redan köpt två stora tjocka böcker om barn och graviditet som jag lusläst om sambon har läst litegrann. Kanske det skulle hjälp din sambo, för då får man ett bättre hum om vad som väntar. Jag är blivit riktigt förväntansfull efter att ha läst böckerna!

Du skrev att det gick lite snabbare än ni hade tänkt er? Gick det på första försöket? Hur gamla är ni och vad har ni för livssituation? Jag kan ärligt säga att jag nästan var lättad över att det inte funkade de första månaderna för oss. Efter ett halvår började jag fundera på om det skulle funka öht... Men det tog sig på 10:e försöket så nog hade vi bearbetat detta innan på ett annat sätt.

Hoppas verkligen att hans tveksamhet lägger sig snart.

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör vi nu?

Du kan hälsa din sambo att live tinte alls går under för man får barn!
Vi lägger faktiskt mera tid nu på våra fritidsintressen än vi gjorde innan. Och sonen tar vi med oss.

Resultatet av att han fått åka med överallt är en nyfiken och uppfinningsrik grabb som har koll på läget. Han kan läsa av folk vilka som man kan umgås med och vilka man inte behöver bry sig om. Han blir snabbt kompis med andra barn han aldrig tidigare träffat även fast de både är yngre/äldre än honom.
Han är väldigt pratglad och väldigt duktig på att förklara med kroppspråket när han inte kan säga vad han menar.

Är ni lika motorsportinresserade som vi så kan jag ju berätta att vi har en snart 2 åring här hemma som så fort han ser en jänkare ropar "BÖRNA" och på våran DVD rullar endas bilfilmer från tävlingar och träffar. Vem behöver bolibompa lixom

 

[Nybakad]

Sv: Vad gör vi nu?

Att köpa några böcker hade jag faktiskt tänkt göra - det kan nog hjälpa oss båda.

Ja som sagt, vi hade precis kommit överens om att börja försöka, så nu på första försöket tog det sig. Inte alls vad vi väntat oss eftersom jag alltid sagt "Jag kommer aaaaldrig kunna få barn" Snacka om att vara fertila haha. Jag är 24 och sambon 25, han kommer fylla 26 ung. en månad efter att liten kommer. Varit tillsammans i 4,5 år just nu (kommer vara över 5 då liten kommer) - stabil ekonomi, båda har fasta jobb, bostadsrätt, lagom stor bil, vi har rest tillsammans och gjort allt vi sagt att vi vill göra innan vi skaffar smått.
Det som skrämmer sambon är väl att det gick så sjukt fort - vem kunde tro att det skulle ta sig på en gång?

Vi pratade lite igår igen och då sa han att han inte ville, självklart bröt jag ihop och det gjorde han med. Det som förvånade mig senare var att han sa att det kändes fel att säga så. Så nu har vi kommit överens om att bara låta det vara den här veckan, vill han prata med mig om det så gör vi det, annars så får han fundera själv och försöka komma fram till vad han vill. Han klämde till och med fram ett litet "nu blir jag ju lite glad när jag tänker på liten". Så kanske..

Pmm: Haha, just exat dom orden använde jag igår när vi pratade! Frågade om det var det han var rädd för, att "livet skulle ta slut" eller liknande. Förklarade att vi kommer kunna göra allt vi gör idag, kanske med lite mer planering än förut men vi kommer fortfarande kunna göra det! Han kommer kunna umgås med sina vänner, åka iväg och fixa med sina föräldrars hus, åka på rally och andra bilevent osv. Vill han gå på fest/ut på krogen och vill att jag ska följa med så gör jag det, bara för att jag är gravid så försvinner ju inte mitt sociala behov direkt.

Haha, er Rasmus är så underbar - varje gång jag ser bilder från dig så skiner jag upp i ett leende, vilken jäkla unge liksom!

 

[Oregano]

Sv: Vad gör vi nu?

Ni verkar ju ha alla förutsättningar för att det ska bli jättebra! Tror att det handlar mycket om att bara bestämma sig. För min del har barn aldrig varit självklart. Det är bara de sista åren som jag tänkt "nån gång". Jag har ingen som helst erfarenhet av barn och jag är livrädd för att gå upp i vikt, för förlossningen osv men jag har bestämt mig för att utsätta mig för det. Och ju mer kunskap man får i ämnet destå mer spännande blir det.

Jag ringde BM nu på morgonen! Skitnervös var jag!! Det gick iaf bra och jag fick tid för hälsosamtal redan på måndag.

Hoppas verkligen att ni reder ut det här och kommer fram till en bra lösning!

 

[Nybakad]

Sv: Vad gör vi nu?

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och sambon har varit likadan. Ingen av oss visste väl när, utan har alltid sagt att det kommer när det kommer. Dock är jag precis som du - rädd för att gå upp i vikt, för förlossningen och för komplikationer under graviditeten och under/efter förlossning osv. Jag intalar mig själv dock att miljoner kvinnor har födit barn innan mig - varför skulle inte jag klara det?
Går jag upp i vikt så får jag se till att kämpa av mig dom efter förlossningen, om inte annat så är det ju en jäkla spark i arslet.

Åh, vad skoj! Jag ringer imorgon jag - det har löst sig!!!!

Hela eftermiddagen har sambon varit lite småskum, när vi skulle bära ut lite skräp så sa han att jag inte fick bära för mycket, att jag skulle ta det lugnt osv. När jag mådde illa under vår skogspromenad så tyckte han synd om mig och när vi var och handlade och jag blev sugen på läsk och något sött så sa han lite småelakt "Räcker det inte med att du kommer bli tjock ändå?"
Väl hemma kom det - han vill att vi ska bli föräldrar! Han bad om ursäkt för spelet igår, så nu är det "som det ska vara".

Herregud, är det tillåtet att vara såhär lycklig fastän brösten spänner och gör ont, mensvärkskänslan håller i sig, illamåendet går i vågor och magen lever sitt egna liv genom att vara uppblåst lite nu och då?

 

[Oregano]

Sv: Vad gör vi nu?

Jag ringer imorgon jag - det har löst sig!!!!

Herregud, är det tillåtet att vara såhär lycklig fastän brösten spänner och gör ont, mensvärkskänslan håller i sig, illamåendet går i vågor och magen lever sitt egna liv genom att vara uppblåst lite nu och då?

Grattis, vad roligt!!!

Jag känner verkligen ingenting än! Inget illamående, ingen mensvärk, inget sug. Bara ömma och något större bröst. Fast det verkar vara vanligt att illamåendet kommer lite senare, så jag slipper väl inte undan.

 

[Calazirya]

Sv: Vad gör vi nu?

Jag blev precis som din sambo i perioder i början av graviditeten, ena dagen lycklig/säker och andra dagen ville jag inte alls ( blev ledsen och osäker ) :/

Jag tror det är fullt normalt, det är ju trots allt något otroligt stort och okänt som man nu ska bege sig in i och man är ju faktiskt låst till detta barn för all framtid ( på ett underbart bra sätt ).

Jag mådde periodvis rätt dålig också i och med att "normen" är att man bara ska vara lycklig och studsa runt på små moln när man ska ha barn
Men det är vanligare än vad man tror med kallafötter, ångest och panikkänslor ..

Nu har Ella hunnit bli 4 månader och jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan henne, hon är det bästa som någonsin har hänt ( och kommer hända ) oss och det är verkligen jättehäftigt att bli föräldrar ( och lite jobbigt ).


LYCKA TILL, ni har en otroligt fantastisk berg & dalbana framför er

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör vi nu?

Jag kände oxå så. Även när jag var riktigt höggravid. Skulle inte förvåna mig om jag faktiskt tänkte "Vad tusan håller jag på med" mellan värkarna påväg in till förlossningen

Att just skaffa barn är ingenting man kan testa på eller föreställa sig hur det ska vara.


Oregano: Jag har aldrig mått illa eller fått dille på något under någon av mina 1½ graviditeter. Aldrig de där som alla pratat om, att partnen får kliva upp mitt i natten och köra 10 mil för en speciell godis/dricka eller vad de nu är.
Ont i brösten har jag där emot, inte så konstigt när de vuxit 3 kupstorlekar på 2 månader!