Utmattningssyndrom

[Laa]

Jag är nydiagnosticerad med min utmattning, men har haft mycket tydliga symtom på vart det varit på väg i två-tre år.

I mitt fall slår hjärnan på nödbromsen vid helt fel tillfällen, dvs vid stress. Jag är van att kunna ha ett antal parallella spår igång samtidigt i huvudet och nu går det med nöd och näppe att ha två. Tankeverksamheten är rätt ofta som sirap, jag får leta ord på ett sätt som är helt onormalt för mig och ibland går informationen bara inte in, overload.
Jag tror aldrig att jag kommer återfå min gamla hjärnkapacitet, men jag ska bli fan så mycket bättre än såhär. Och jag ska tillbaka till jobbet. Men inte på de villkor jag hade innan, för det funkade uppenbarligen inte.

 

[Killaloe]

Fick du din depression av din utmattning eller tvärtom? Om du vill svara på en sådan personlig fråga alltså.

Jag har alltid haft depressioner under hela livet så jag hade det först, men det har ju såklart påverkat hur mycket ork jag har, så depressionerna blev värre när jag var som mest utmattad och nu triggar dom såklart gärna varandra - blir jag stressad och utmattad kommer depressionen som ett brev på posten (innan PostNord ) och blir jag mer deprimerad så minskar orken.

 

[Squie]

Ja fast min vän har hållit på och stressat i säkert 20 år, minst. Dubbla utbildningar, arbete, barn, hus mm. Så då tar det ca 20 år då innan hon blir sig själv igen? Låter ju inte så kul.

En sak o vara stressad med livet, något annat att bli sjuk av stressen.

 

[Kattennizze]

Jag är nydiagnosticerad med min utmattning, men har haft mycket tydliga symtom på vart det varit på väg i två-tre år.

I mitt fall slår hjärnan på nödbromsen vid helt fel tillfällen, dvs vid stress. Jag är van att kunna ha ett antal parallella spår igång samtidigt i huvudet och nu går det med nöd och näppe att ha två. Tankeverksamheten är rätt ofta som sirap, jag får leta ord på ett sätt som är helt onormalt för mig och ibland går informationen bara inte in, overload.
Jag tror aldrig att jag kommer återfå min gamla hjärnkapacitet, men jag ska bli fan så mycket bättre än såhär. Och jag ska tillbaka till jobbet. Men inte på de villkor jag hade innan, för det funkade uppenbarligen inte.

Det där är precis som vän beskriver det! Och jag har ju märkt det också, hon upprepar saker flera gånger, berättar om, tappar tråden i enkla samtal, hittar inga ord...och det är så himla olikt henne. Men det har faktiskt blivit bättre, igår pratade hon riktigt sammanhängande måste jag säga. Det är bara så märkligt när jag är van med att hon i normala fall är superskärpt. Och nu bara gagaga delvis. Fruktansvärd sjukdom. Hoppas du kommer tillbaka och att det går bra för dig.

 

[Laa]

@Kattennizze det är riktigt jäkla frustrerande av och till, det har hänt att jag bara velat slänga mig på golvet och stortjuta för att jag inte kunnat få fram det jag menat...
Tack

 

[Squie]

@Kattennizze det är riktigt jäkla frustrerande av och till, det har hänt att jag bara velat slänga mig på golvet och stortjuta för att jag inte kunnat få fram det jag menat...
Tack

DEN minns jag.

 

[skerper]

Har man kört huvudeet i väggen så har man oftast bestående skador i hjärnan. Så att helt bli som förr är nog inte så vanligt.

Men att komma tillbaka - det är fullt möjligt. Fast det tar tid. Det tog tid att bli sjuk och att bli frisk går inte på ett ögonblick.

@Kattennizze - det finns massor av berättelser på nätet. Kanske ökar din förståelse om du läser om detta?

Håller med på att det inte blir som förr Jag blir trött och okoncentrerad så fort jag blir stressad och måste nästan alltid sova minst en timme efter jobbet .Har tappat namn och har svårt att minnas och saker faller bort hela tiden vad jag ska säga .Som när jag åt matlådan idag och kollegan frågade vad för gott jag hade idag och jag sa det var någon typ pasta ,,Det är ravioli sa han .Kom inte på själv vad det var .Så var det aldrig innan jag träffade väggen

 

[Hippocampus]

En av mina bästa vänner har blivit utmattad. Hon har nu varit sjukskriven ca 1 år och försöker nu arbetsträna sig tillbaka, det går upp och ner hela tiden. Hon har mycket bra hjälp av sjukvården. Men alltså....jag blir inte klok på detta faktiskt. Jag vet ju fakta, arbetsplatserna är för stressiga (speciellt inom omvårdande kvinnojobb), duktiga flickor och hela baletten. Jag veeet liksom allting men ändå förstår jag inte ett skit faktiskt. Jag har ingen egen erfarenhet av utmattning men jag lider så oerhört min med goda vän, hon är såklart högpresterande, samvetsgrann, plikttrogen och lojal. Usch. Finns de som kommer tillbaka efter en utmattning egentligen? Ibland är hon mera manisk och ibland är hon mera deppig, det pendlar på ett sätt som jag inte känner igen alls från innan hon blev utmattad. Vad har ni för erfarenheter av detta?

Såklart det finns de som kommer tillbaka 100%. En familjemedlem är en av de.

 

[Kamomilla]

Jag har varit nära en totalkrasch. Mamma var stöttande och medkännande. När hon sedan själv hamnade i en för-mycket-stress-utan-att-kunna-påverka-situation så sa hon * jag trodde jag hade en aning om hur illa det var, jag var inte ens nära*

Jag tror det sammanfattar det hela ganska bra, det går inte att förstå om du inte varit där.

 

[Kirre]

Skulle nog säga att det också dels beror på helheten vad man blev utmattad av, hur väl man kommer tillbaka. Liksom egen inställning och arbetsplatsens utformning och omhändertagande.
Har flera kollegor som varit borta men nu är tillbaka fullt igen.

Jag hamnade själv där förra sommaren. Mest troligt en flera år lång process men som läkaren sa; dittills hade jag haft sätt att hantera det men med stress och krav på allt för många delar i mitt liv blev jag trängd och rasade. Helt vidrigt var det!

Jag ville fortsätta jobba då jag tvivlade på om jag skulle fixa att komma tillbaks om jag gick. Tack vare fantastiska möjligheter att anpassa mina arbetsuppgifter till där min hjärna kunde gå på autopilot och nära kollegor som ställde sig emellan när krav från mindre insatta kollegor kom så kunde jag jobba, samtidigt som jag fick samtalshjälp.

Det är fortfarande lång väg kvar och jag känner igen det där med maniska perioder för att sedan gå ner i depression. Att hålla flera saker i huvudet samtidigt är såååå svårt, tidigare var jag stenskärpt, och oinformerad pålagd arbetsbörda ger direkt stress och ångestpåslag. Det har jag dock av psykologen fått info är helt naturligt och något jag behöver ta mig igenom för att omprogrammera hjärnan och förvånansvärt ofta funkar det. När reptilhjärnereaktionen fått processa det en stund var det ju inte så farligt. Att alltid "fly" så fort jag får stresspåslaget kan göra saken värre i längden och so far så stämmer det. Sen kommer jag nog alltid ha lägre generell stresströskel än innan och det är bara att lära sig hantera.

Long story men kanske något att ta med.

 

[Lia_]

Ett exempel på hur det kan vara när man drabbas är att man står och pratar med en kollega, inte den man jobbat närmast men någon man kunnat namnet på i ett år. Och helt plötsligt är namnet på kollegan som bortblåst, går inte att komma på.

 

[skerper]

Ett exempel på hur det kan vara när man drabbas är att man står och pratar med en kollega, inte den man jobbat närmast men någon man kunnat namnet på i ett år. Och helt plötsligt är namnet på kollegan som bortblåst, går inte att komma på.

Jag har råkat ut för att träffa en person som bara pratar och pratar som dom kännt en hela livet och vet det mesta om en och jag har inte en susning om vem det är jag pratar med. Men tydligen har vi umgåtts mycket tidigare . Kändes för pinsamt att fråga vem tusan är du så minnet fungerar inte som förr

 

[Fraggel_Tess]

Man får prioritera. Vet jag att jag ska "gå på stan och shoppa" får jag se till att inte ha något ansträngande dagen efter. Kände igår t.ex. när jag var på Ikea och fick köa för äta lunch där att ljuden där fick mig att sjunka drastiskt i energi (Barnskriker, slammer med bestick och porslin, mummel av folk som pratar) Idag är det hemma som gäller och ta allt i lugn takt. Jag jobbar 100% som förskollärare, egentligen är det nog för mycket...för om kvällarna gör jag inte mkt.

 

[Sonic76]

Jag drog i väggen rejält
Men ingen runt ikring fattade hur illa det var
De började gräla om saker som hände för tjugo år sen nä jag inte ens visste vad jag hade gjort igår.
Jag glömde bokstavligt hela min utbildning. Jag som kunde rabbla allt direkt ur skallen kan nu inte ens planera utan att läsa läroplanen varje gång
Jag jobbar heltid men orkar inte ha nån fritid utan sover äter och jobbar.
Fick radera vänner i helgen som blev förbannade för att de trodde jag undvek dem när jag helt enkelt inte orkade med deras drama.
Jag fokuserar på jobbet och hoppas i framtiden fungera lite mer på fritiden.

 

[Smulu]

Jag började på nytt jobb precis innan jul och på den tiden har jag fått reda på en handfull personer som nyligen varit eller
är sjukskrivna p g a arbetsbelastningen/kraven. Och då funderar jag, hur många är det som mår dåligt, men inte så dåligt att en sjukskrivning är aktuell. Hur ska jag som ny och tidigare långtidsarbetssökande sätta rätt gränser? Samtidigt som jag visar framfötterna och hinner med jobb, familj, vänner och "lukta på blommorna"