Utmattningssyndrom

[Kattennizze]

En av mina bästa vänner har blivit utmattad. Hon har nu varit sjukskriven ca 1 år och försöker nu arbetsträna sig tillbaka, det går upp och ner hela tiden. Hon har mycket bra hjälp av sjukvården. Men alltså....jag blir inte klok på detta faktiskt. Jag vet ju fakta, arbetsplatserna är för stressiga (speciellt inom omvårdande kvinnojobb), duktiga flickor och hela baletten. Jag veeet liksom allting men ändå förstår jag inte ett skit faktiskt. Jag har ingen egen erfarenhet av utmattning men jag lider så oerhört min med goda vän, hon är såklart högpresterande, samvetsgrann, plikttrogen och lojal. Usch. Finns de som kommer tillbaka efter en utmattning egentligen? Ibland är hon mera manisk och ibland är hon mera deppig, det pendlar på ett sätt som jag inte känner igen alls från innan hon blev utmattad. Vad har ni för erfarenheter av detta?

 

[Unafraid]

Jag är tillbaka "100%", men tror att jag har 80% av min tidigare energi. I perioder är jag oerhört trött. Det kommer nog aldrig bli "som förr"

 

[tanten]

Jag är tillbaka "100%", men tror att jag har 80% av min tidigare energi. I perioder är jag oerhört trött. Det kommer nog aldrig bli "som förr"

Har man kört huvudeet i väggen så har man oftast bestående skador i hjärnan. Så att helt bli som förr är nog inte så vanligt.

Men att komma tillbaka - det är fullt möjligt. Fast det tar tid. Det tog tid att bli sjuk och att bli frisk går inte på ett ögonblick.

@Kattennizze - det finns massor av berättelser på nätet. Kanske ökar din förståelse om du läser om detta?

 

[Kattennizze]

Jo men berättelser på nätet blir så abstrakt, jag kan inte riktigt relatera till det faktiskt. Det är därför som jag skriver här då jag ändå sett de här nicken rätt många gånger nu...ingen jag känner har drabbats av detta, jo en mer ytligare bekant men han säger inte så mycket om det, tyvärr och vi står inte varandra så nära att jag vågar fråga lite mera ingående. Förfärligt är det oavsett måste jag säga. till @tanten

 

[Kattennizze]

Jag är tillbaka "100%", men tror att jag har 80% av min tidigare energi. I perioder är jag oerhört trött. Det kommer nog aldrig bli "som förr"

Jo jag har förstått att det kan vara så. Min vän hoppas ju att hon kommer tillbaka som förut men ser inte det som direkt sannolikt.

 

[starcraft]

Det tar tid att komma tillbaka och jag vet faktiskt inte om man kommer bli som man förr. Jag är stresskänsligare nu, har varit ”frisk” i två år, men orkar ibte jobba 100% ännu och har större behov av att vila och återhämta mig än förut - och på ett helt annat sätt trött och utmattad i intensiva perioder.

 

[Singoalla]

Jag körde inte helt in i väggen utan hann dra i bromsen innan så diagnosen blev "reaktion på svår stress" och två månaders sjukskrivning på halvtid. Jag tror att jag är tillbaka 100% och att hjärnan inte tog permanenta skador. Men det jag kan säga är att det är en förbaskad skillnad mellan stressad och stressad in i sjukdomsstadium. Detsamma med nedstämd/ledsen och depression. Det är som att hjärnan bara blir helt kaputt. Vissa kommer tillbaka helt, andra inte. Det viktigaste är hur som helst att personen hittar ett sätt att få livet att gå ihop och kunna bli lycklig och tillfreds med livet igen. Hur det ser ut kan se olika ut, och jag ser inte att 100% återställd nödvändigtvis måste vara svaret på det. Även om det givetvis underlättar.

 

[Korven]

Jag började jobba på 25% sen 75% och sen 100% och kände att det här funkar inte. Då fick jag en fysisk arbetsskada som gjorde att jag aldrig kom tillbaka , tack och lov. Utbränd och utköpt och sen ersättning gjorde att jag blev ganska bra, MEN hjärnan är skadad för alltid. Jag tål inte minsta stress från andra/annat håll då stänger hjärnan av. Stressar jag själv går det bättre . Jag är rädd att jag kommer att bli dement tidigare pga hjärnskadan. men det kanske inte hör ihop.

 

[Killaloe]

Det tar tid att komma tillbaka och jag vet faktiskt inte om man kommer bli som man förr. Jag är stresskänsligare nu, har varit ”frisk” i två år, men orkar ibte jobba 100% ännu och har större behov av att vila och återhämta mig än förut - och på ett helt annat sätt trött och utmattad i intensiva perioder.

Jag kan skriva under på detta - även om jag har varit sjuk längre och är tillbaka på en lägre nivå.

Det som jag tycker är svårast är att lägga om livet och acceptera att jag inte kan köra på som som jag ”alltid har gjort”. Stundtals är det så frustrerande att inte orka allt jag vill göra men samtidigt så är det inte värt att bli sjuk. Så om jag har möjligheten att planera mitt liv, lägga in vilodagar och dessutom håller de gränserna jag satt upp så tycker jag ändå att livet fungerar @Kattennizze Och även om det är tråkigt och svårt rätt ofta så är ju ”mitt gamla liv” inte något som fungerar i längden, vilket är svårt att inse och har krävt mycket jobb. Men generellt så mår jag mycket bättre nu när jag har bra perioder. Jag har en depression i grunden så ja, att förändra livet och få hjälp att hantera tankarna kring detta har påverkat även depressionen så något gott har det nog ändå fört med sig

 

[mirjam]

Det går absolut att "komma tillbaka". Man kommer dock inte tillbaka till det liv man hade innan, och det är inget att eftersträva egentligen - det var ju det livet som gjorde en sjuk. Mycket handlar om tålamod och acceptans och att lära sig om var ens gränser FAKTISKT går, de här gränserna fanns ju mest troligt även innan men då körde man över dem helt utan hänsyn.

Om du gillar att lyssna på pod kan jag tipsa om Skäringer & Mannheimer, dom pratar mycket om utmattning och hur det förändrat deras liv.

 

[malacogott]

Jag är tillbaka "100%", men tror att jag har 80% av min tidigare energi. I perioder är jag oerhört trött. Det kommer nog aldrig bli "som förr"

Jag tål inte minsta stress från andra - då blir jag helt borta o glömmer o tappar saker.

 

[Unafraid]

Jag tål inte minsta stress från andra - då blir jag helt borta o glömmer o tappar saker.

Mitt huvud fungerar faktiskt lika som förut. Det är bara den enormt förlamande fysiska tröttheten som jag inte blir av med..

 

[Magiana]

En av mina bästa vänner har blivit utmattad. Hon har nu varit sjukskriven ca 1 år och försöker nu arbetsträna sig tillbaka, det går upp och ner hela tiden. Hon har mycket bra hjälp av sjukvården. Men alltså....jag blir inte klok på detta faktiskt. Jag vet ju fakta, arbetsplatserna är för stressiga (speciellt inom omvårdande kvinnojobb), duktiga flickor och hela baletten. Jag veeet liksom allting men ändå förstår jag inte ett skit faktiskt. Jag har ingen egen erfarenhet av utmattning men jag lider så oerhört min med goda vän, hon är såklart högpresterande, samvetsgrann, plikttrogen och lojal. Usch. Finns de som kommer tillbaka efter en utmattning egentligen? Ibland är hon mera manisk och ibland är hon mera deppig, det pendlar på ett sätt som jag inte känner igen alls från innan hon blev utmattad. Vad har ni för erfarenheter av detta?

Jag tror det där maniska kommer av att hon just då för tillfället har lite energi och vill då passa på att använda den energin. Dessvärre tar den slut fort (kan gå över inom några minuter) och det är då deppigheten kommer.

Det är en utmaning att lära sig att göra lagom mycket, att ha lagom krav, kapa stressen och helt enkelt skapa ett liv som fungerar på ett annat sätt än innan utmattningen.

Jag hann väl inte bränna slut på hjärnan helt och hållet, men har fortfarande en viss tröghet i skallen ibland. Sen är jag fortfarande dålig på att hantera ett tangentbord. Om det alltid kommer att vara så eller om det kommer gå över helt, vet jag inte. Depressionen som kom på köpet (tillsammans med andra faktorer) är en annan sak jag behöver hantera. Jag har nu helt enkelt gett mig slack genom att vara tjänstledig 25%. Plånboken blir tunnare men jag klarar det. Måendet är viktigare än pengarna. Det är tur att jag har en tillmötesgående och förstående arbetsgivare.

 

[Kattennizze]

Jag körde inte helt in i väggen utan hann dra i bromsen innan så diagnosen blev "reaktion på svår stress" och två månaders sjukskrivning på halvtid. Jag tror att jag är tillbaka 100% och att hjärnan inte tog permanenta skador. Men det jag kan säga är att det är en förbaskad skillnad mellan stressad och stressad in i sjukdomsstadium. Detsamma med nedstämd/ledsen och depression. Det är som att hjärnan bara blir helt kaputt. Vissa kommer tillbaka helt, andra inte. Det viktigaste är hur som helst att personen hittar ett sätt att få livet att gå ihop och kunna bli lycklig och tillfreds med livet igen. Hur det ser ut kan se olika ut, och jag ser inte att 100% återställd nödvändigtvis måste vara svaret på det. Även om det givetvis underlättar.

Fast det där retar gallfeber på mig - inte riktat till dig singoalla - men fk kräver ju att man arbetar eftersom man inte får sjukpenning, OM man lyckas klara sig över 180 dagar så är det ju nya bedömningar och till slut sjukersättning som är urknepigt att få. Många kvinnor här (det verkar ju mest vara kvinnor) blir alltså dömda till fattigdom för att de brytt sig för mycket i sitt jobb.

 

[Kattennizze]

Jag kan skriva under på detta - även om jag har varit sjuk längre och är tillbaka på en lägre nivå.

Det som jag tycker är svårast är att lägga om livet och acceptera att jag inte kan köra på som som jag ”alltid har gjort”. Stundtals är det så frustrerande att inte orka allt jag vill göra men samtidigt så är det inte värt att bli sjuk. Så om jag har möjligheten att planera mitt liv, lägga in vilodagar och dessutom håller de gränserna jag satt upp så tycker jag ändå att livet fungerar @Kattennizze Och även om det är tråkigt och svårt rätt ofta så är ju ”mitt gamla liv” inte något som fungerar i längden, vilket är svårt att inse och har krävt mycket jobb. Men generellt så mår jag mycket bättre nu när jag har bra perioder. Jag har en depression i grunden så ja, att förändra livet och få hjälp att hantera tankarna kring detta har påverkat även depressionen så något gott har det nog ändå fört med sig

Fick du din depression av din utmattning eller tvärtom? Om du vill svara på en sådan personlig fråga alltså.

 

[Squie]

Finns de som kommer tillbaka efter en utmattning egentligen? Ibland är hon mera manisk och ibland är hon mera deppig, det pendlar på ett sätt som jag inte känner igen alls från innan hon blev utmattad. Vad har ni för erfarenheter av detta?

Ja, man kommer tillbaka. För egen del kom jag tillbaka BÄTTRE än vad jag var innan. Jag är tillbaka på 100% om än inte mer skulle jag tro. Lärdomen av åren som sjuk är att värna om sig själv.

Den berg-o-dalbana du upplever är normal. Tänk dig en sjö i storm o med vågor som går höga. Vågorna följer du mot stranden o du ser att de minskar o till sist ebbar ut. Så funkar det. När jag blev sjuk fick jag berättat för mig att det tar lika lång tid att bryta ned ett huvud...som det tar att återkomma.

 

[Squie]

Fast det där retar gallfeber på mig - inte riktat till dig singoalla - men fk kräver ju att man arbetar eftersom man inte får sjukpenning, OM man lyckas klara sig över 180 dagar så är det ju nya bedömningar och till slut sjukersättning som är urknepigt att få. Många kvinnor här (det verkar ju mest vara kvinnor) blir alltså dömda till fattigdom för att de brytt sig för mycket i sitt jobb.

Ja, regelverket är skruvat. En del tycker ju t om att utmattningssyndromet inte finns..

 

[Kattennizze]

Jag tror det där maniska kommer av att hon just då för tillfället har lite energi och vill då passa på att använda den energin. Dessvärre tar den slut fort (kan gå över inom några minuter) och det är då deppigheten kommer.

Det är en utmaning att lära sig att göra lagom mycket, att ha lagom krav, kapa stressen och helt enkelt skapa ett liv som fungerar på ett annat sätt än innan utmattningen.

Jag hann väl inte bränna slut på hjärnan helt och hållet, men har fortfarande en viss tröghet i skallen ibland. Sen är jag fortfarande dålig på att hantera ett tangentbord. Om det alltid kommer att vara så eller om det kommer gå över helt, vet jag inte. Depressionen som kom på köpet (tillsammans med andra faktorer) är en annan sak jag behöver hantera. Jag har nu helt enkelt gett mig slack genom att vara tjänstledig 25%. Plånboken blir tunnare men jag klarar det. Måendet är viktigare än pengarna. Det är tur att jag har en tillmötesgående och förstående arbetsgivare.

Jo jag har förstått det, men kan ändå inte riktigt förstå eftersom jag aldrig har upplevt det själv. Verkar vara väldigt otäckt, att liksom vara helt slut i tanken. Sen i början när det var värre då hittade hon inte hem från skogspromenaden på ett ställe där hon bott på i över 20 år....enligt de tester som gjorts har hon en mycket svår utmattning.

 

[Kattennizze]

Ja, man kommer tillbaka. För egen del kom jag tillbaka BÄTTRE än vad jag var innan. Jag är tillbaka på 100% om än inte mer skulle jag tro. Lärdomen av åren som sjuk är att värna om sig själv.

Den berg-o-dalbana du upplever är normal. Tänk dig en sjö i storm o med vågor som går höga. Vågorna följer du mot stranden o du ser att de minskar o till sist ebbar ut. Så funkar det. När jag blev sjuk fick jag berättat för mig att det tar lika lång tid att bryta ned ett huvud...som det tar att återkomma.

Ja fast min vän har hållit på och stressat i säkert 20 år, minst. Dubbla utbildningar, arbete, barn, hus mm. Så då tar det ca 20 år då innan hon blir sig själv igen? Låter ju inte så kul.

 

[Magiana]

Jo jag har förstått det, men kan ändå inte riktigt förstå eftersom jag aldrig har upplevt det själv. Verkar vara väldigt otäckt, att liksom vara helt slut i tanken. Sen i början när det var värre då hittade hon inte hem från skogspromenaden på ett ställe där hon bott på i över 20 år....enligt de tester som gjorts har hon en mycket svår utmattning.

Har du haft någon tillfällig lucka i huvudet någon gång, när du t.ex. inte hittar ett ord som du har på tungan? Det påminner om det fast då är det i större omfattning. Hjärnan samarbetar inte och kopplar inte.

Det låter som om din vän drabbats väldigt hårt . Tyvärr är hon inte ensam.