Utbränd på djur

Jag har egentligen aldrig tyckt att jag (vi) har så många djur. Jag umgås ju med andra djurälskare och där är det aldrig något konstigt. Men visst, enligt ”vanliga dödliga” så har jag många. Jag har i nuläget två ponnys, fyra katter och två små hundar.

De senaste åren har jag dock minskat ner på djur. Jag har resonerat att det är för dyrt med djur och istället prioriterat att kunna gå ner i arbetstid för att ha tid för återhämtning.

Vid jul gick båda kaninerna bort i gulsot, vilket såklart var väldigt sorgligt men samtidigt var beslutet lätt: det blir inga fler kaniner igen. Det innebar två djur mindre och två ansvar mindre.

Den senaste tiden har varit tufft, sett till djur. Skadad ponny, ponny som fått diagnosen astma, hundar som inte kommer överens och måste hållas isär, katt som blivit felbehandlad av veterinär som resulterat i stora veterinärräkningar och flertalet veterinärbesök, en katt som utvecklat allergi och nu ska behandlas för det, kaninerna som dog och en katt med konstaterad cancer med spridning.

Jag har sedan 15 år tillbaka haft en drömhästras. I veckan som var fick jag helt plötsligt ”anledning” att köpa en, som sällskap till min ene ponny som är lite utstött. Men när jag satt där och mailade olika uppfödare så fick jag plötsligt ett tryck över bröstet. Hjärtat slog väldigt fort. Jag tänkte: ”jag går in och sätter mig hos mina kollegor ifall jag svimmar”. Sedan la det sig.

Efter denna episod så är en sak väldigt tydlig: jag är utbränd på djur. Jag får panik av tanken av att ha ansvar över fler djur. Jag har känt detta ganska länge och även tagit upp det med min man som också känner att det räcker med de djuren vi har. Så några fler katter kommer det aldrig bli, det är vi säkra på. Den yngsta vi har är fem år så det är ett tag tills vi är kattfria, men gud vad skönt det ska bli!

Några fler hundar blir det aldrig. Man blir helt otroligt låst som hundägare och när hundarna väl får somna in så kommer jag gå sönder. Så det valet är också lätt. Det kommer dock dröja säkert tio år tills vi är hundfria - tack och lov!

Hästar är svårare att sluta med, räknar med cirka 15 år till med mina hästar så vid det laget så känner jag säkert annorlunda.

Nu vill jag bara att det ska bli lite lugnare runt omkring djuren så att jag kan återhämta mig.

 

[pepp]

En månad senare
Så kom dagen som jag misstänkte skulle komma. Det tog knappt ett dygn efter att jag landat i lägenheten förrän jag kände att jag inte kunde erbjuda båda mina hundar det bästa hemmet, eftersom de ej går att ha ihop.

Så idag flyttade den äldsta till min exman. Eftersom han tog över huset så var det inga konstigheter för hunden, hon har ju alltid bott där så det var väldigt självklart för henne att hon skulle vara där även om möblerna var annorlunda. Så hon som är mer av en ”landet-hund” får fortsätta leva som hon vill, med trädgård, grusvägar och skog. En pensionär som hunden träffat många gånger förr kommer ha henne hemma hos sig medan min exman arbetar.

För hunden som stannar hos mig innebär det att den kan vara med mig på jobb och överlag så blir mitt liv hundra gånger lättare med en hund istället för två hundar som ej kan vara ihop. Hon passar mer för att bo i stan, vilket är målet med min nästa flytt.

Jag känner att jag har lyckats lösa det väldigt bra för hundarna, även om det var tungt att lämna hunden så vet jag att hon kommer få det kanon med en husse som älskar henne och få fullt fokus där. Och vi kommer att ses igen

Så: 2 katter, 1 hund.

Jättefin lösning