Jag har en unghäst med ett beteende som jag tänkte att någon annan kanske kan ge mig en ny synvinkel på och som kanske gör att jag förstår mekaniken bakom lite bättre. Jag beskriver beteendet så objektivt jag kan och utelämnar min tolkning till att börja med.
Det handlar om ett treårigt sto som går i en sex hästar stor, stabil och mycket trygg flock med blandade åldrar. Hennes mor ingår i flocken och är ranglåg, men hon själv har ambitioner att klättra uppåt även om hon inte sätter sig upp mot de två ranghögsta gammelstona.
I hanteringen är hon trygg i sig själv och det har inte varit några problem med arbete vid hand, sadelinvänjning eller inridning. Hon står avslappnat och sover i stallet när man ryktar, sadlar och grejar med henne även om man har tagit in henne ensam. Flyttar sig snällt framåt, bakåt och i sidled, lyfter hovar osv när man ber henne. Hon är trygg med att rida ut själv i skogen, har aldrig bråttom hem och är "född trafiksäker". Ett riktigt A-barn generellt alltså.
Men hon har en egenhet som vi försöker jobba med men som jag inte tycker jag kommer så mycket framåt med och därför har insett att jag förmodligen inte riktigt förstår mekaniken bakom beteendet. Vi kan ta som exempel att en person går ut i hagen av någon anledning. Flocken sluter upp runt personen som vanligt för att nyfiket ta reda på vad som är på gång. Om personen väljer att ignorera vårt studieobjekt, treåringen, och istället sätter grimma på en annan häst och leder iväg kommer treåringen följa med snett bakom med huvudet i höjd med personen och med platt bakåtstrukna öron, uppdragna nosborrar och spänd överläpp.
Om personen någon gång stannar och vänder uppmärksamheten mot treåringen spetsar hon öronen, kommer fram och försöker ställa sig in för att bli klappad och kliad, men så fort personen vänder sig om och börjar gå igen lägger hon åter öronen bakåt.
Om personen på något sätt försöker driva bort treåringen från positionen snett bakom genom att trycka henne ifrån sig, vifta, smacka eller dylikt reagerar hon som en ranghögre och slår med huvudet, stampar med framfoten osv. Stannar då personen till och vänder sig mot treåringen för att "diskutera" det betendet gör hon med ens som ovan och blir Sveriges vänaste häst.
Om personen istället hade satt grimman på treåringen och lett iväg med henne hade allt varit frid och fröjd, idel solsken och inga sura miner.
Samma sak i stallet. Går en person förbi hennes box i stallgången utan att ägna henne någon uppmärksamhet grinar hon illa. Vid ett par tillfällen har hon till och med huggit i luften efter personen. Om man däremot stannar till hos henne skiner hon som solen i Karlstad.
Hon verkar göra likadant mot lite osäkra människor som mot auktoritära personer, och det är inte ett beteende som eskalerat, men inte heller minskat i någon större utsträckning. En viss svartsjukesituation finns då jag även har en mycket social och uppmärksamhetstörstande fyraåring, om det kan vara relevant information.
Så vad är era tankar, tolkningar, teorier och idéer om varför hon gör så här? Och hur skulle ni jobba för att få bukt med beteendet?
Det handlar om ett treårigt sto som går i en sex hästar stor, stabil och mycket trygg flock med blandade åldrar. Hennes mor ingår i flocken och är ranglåg, men hon själv har ambitioner att klättra uppåt även om hon inte sätter sig upp mot de två ranghögsta gammelstona.
I hanteringen är hon trygg i sig själv och det har inte varit några problem med arbete vid hand, sadelinvänjning eller inridning. Hon står avslappnat och sover i stallet när man ryktar, sadlar och grejar med henne även om man har tagit in henne ensam. Flyttar sig snällt framåt, bakåt och i sidled, lyfter hovar osv när man ber henne. Hon är trygg med att rida ut själv i skogen, har aldrig bråttom hem och är "född trafiksäker". Ett riktigt A-barn generellt alltså.
Men hon har en egenhet som vi försöker jobba med men som jag inte tycker jag kommer så mycket framåt med och därför har insett att jag förmodligen inte riktigt förstår mekaniken bakom beteendet. Vi kan ta som exempel att en person går ut i hagen av någon anledning. Flocken sluter upp runt personen som vanligt för att nyfiket ta reda på vad som är på gång. Om personen väljer att ignorera vårt studieobjekt, treåringen, och istället sätter grimma på en annan häst och leder iväg kommer treåringen följa med snett bakom med huvudet i höjd med personen och med platt bakåtstrukna öron, uppdragna nosborrar och spänd överläpp.
Om personen någon gång stannar och vänder uppmärksamheten mot treåringen spetsar hon öronen, kommer fram och försöker ställa sig in för att bli klappad och kliad, men så fort personen vänder sig om och börjar gå igen lägger hon åter öronen bakåt.
Om personen på något sätt försöker driva bort treåringen från positionen snett bakom genom att trycka henne ifrån sig, vifta, smacka eller dylikt reagerar hon som en ranghögre och slår med huvudet, stampar med framfoten osv. Stannar då personen till och vänder sig mot treåringen för att "diskutera" det betendet gör hon med ens som ovan och blir Sveriges vänaste häst.
Om personen istället hade satt grimman på treåringen och lett iväg med henne hade allt varit frid och fröjd, idel solsken och inga sura miner.
Samma sak i stallet. Går en person förbi hennes box i stallgången utan att ägna henne någon uppmärksamhet grinar hon illa. Vid ett par tillfällen har hon till och med huggit i luften efter personen. Om man däremot stannar till hos henne skiner hon som solen i Karlstad.
Hon verkar göra likadant mot lite osäkra människor som mot auktoritära personer, och det är inte ett beteende som eskalerat, men inte heller minskat i någon större utsträckning. En viss svartsjukesituation finns då jag även har en mycket social och uppmärksamhetstörstande fyraåring, om det kan vara relevant information.
Så vad är era tankar, tolkningar, teorier och idéer om varför hon gör så här? Och hur skulle ni jobba för att få bukt med beteendet?