Sv: Ungen med stålvilja
Jag tvingade inte mina barn att be om ursäkt (nu är de ju vuxna och gör som de vill). En ursäkt ska komma från hjärtat tycker jag och ska inte bli framtvingad för att barnet vill se på tv eller vad det nu är igen. De vet ju att ber de om ursäkt så får de återgå och jag ville inte att de skulle kunna komma undan med en ursäkt som inte var uppriktig. Visst kunde jag säga att -nu får du säga förlåt, men jag väntade liksom inte på en ursäkt utan den fick komma när den var ärlig och tills dess men ibland även efter så gällde den ev. sanktionen. (Att det var slut med tv-tittande för ikväll tex.)
I ditt läge hade jag tagit bort barnet som bet, tröstat syskonet som blev biten och sedan förklarat väldigt ingående varför man inte bits och vad konsekvenserna blir. Både direkt av hans bitande, att syskonet får ont, men även att han inte får titta på tv mer när hen gjorde så. Hade barnet skrikit så hade jag med jämna mellanrum frågat om hen vill bli tröstad men fortsatt med mitt och gett det bitna barnet uppmärksamheten istället. Min tanke är att ger man ett barn uppmärksamhet när det gör dumma saker så gör barn fler dumma saker. Jag ville ge uppmärksamhet för bra saker i största möjliga mån istället för åt dåliga saker. Jag försökte därför ge så lite uppmärksamhet så möjligt när de gjorde dumma saker och istället ge den utsatta uppmärksamheten.
Min tanke var att ge uppmärksamhet över huvudtaget i så stor utsträckning att de aldrig gjorde dumma saker för att få uppmärksamhet om du förstår hur jag tänker.
Nu tror inte jag att Sam bet sin bror för att få din uppmärksamhet. Han bet för att han kan och för att han hade lust med det just då. Barn har ju inte den impulskontrollen helt enkelt. Barn bråkar om än det ena och än det andra med sina syskon (eller andra) när de växer upp. Det är ett sätt att växa och prova sina färdigheter även om man som förälder ju aldrig får acceptera att de skadar varandra så tycker jag att det är viktigt att inse att barn slåss eller bits inte bara för att man är dålig förälder. De provar sig fram vad som är okej att göra och inte och ibland är det bara en tanke som kommer farande som de provar. De vet egentligen att de inte får göra så och kanske ångrar de sig i samma sekund som de har utfört det men de gör det iallafall. Därför är det viktigt att verkligen prata med barnet efteråt när allt har lugnat sig vad det egentligen var som hände och varför. Ofta vet ju inte barnet varför de gjorde si eller så, det bara hände och så är det ju med barn.
Det viktiga är att det inte håller på och upprepas. Hade Sam bitit varenda gång han tittade på tv, ja då hade du haft problem. Då hade du fått fundera på varför han måste göra sådana saker för att få din uppmärksamhet. Varför han inte får den ändå.
Skulle han bita någon i skolan så är det faktiskt inte hela världen. Han är 3,5 år, han är liten och man kan inte kräva att han ska uppföra sig perfekt eller ens i närheten av perfekt hela tiden. Men att han i efterhand ska veta att man inte gör så, det ska han veta och det vet han ju.
Självklart var han lättad när han hade bett om ursäkt. Han hade ju gjort dej arg och han hade följt en impuls som var ett dumt val och det vet han men han måste ju ändå stå upp för sig själv. Han vet att han gjorde fel och känner sig obekväm för det, han vet att du är arg och lillebror har ont och han är ledsen och känner sig obekväm för det. Allt blev väldigt jobbigt och han visste inte hur han skulle hantera alla jobbiga känslor så istället skrek han.
I det läget är det hjälp att hantera känslorna och tröst man behöver. Inte skäll eller krav på att be om ursäkt. Det får komma senare när allt har lugnat sig och man kan tänka klart igen.
