Min bästa vän är död

Varning att dethär är om känsliga saker så kanske är jobbigt för endel att läsa om. Men jag vill bara berätta om det men jag vet inte varför.
Iallafall så vissa kanske vet dethär men min familj hade tre hundar. Och en av dom var B som var mest min. Och hon var min allra bästa vän och fanns ALLTID där för mig. Som när jag hade anorexi första gången när jag var 11 så hjälpte hon mig jätte mycket genom det. Och när jag var mobbad i skolan så hade jag iallafall henne som vän som alltid tyckte om mig och blev glad att se mig. Och hon var den enda som visste om vissa jätte jobbiga hemlig heter jätte länge för jag inte kunde säga det till nån annan men jag kunde iallafall berätta till henne. Och det kanske låter knäppt och att hon bara var en hund men hon var ändå min bästa vän hela min upp växt.
Men som några av er vet så blev jag sjuk förra sommaren och blev in lagd på bup jätte länge och sen flyttade jag till ett hvb hem och har flyttat två gånger till efter det. Så på mera än ett år så har jag bara träffat B några gånger. Men hon blev ALLTID jätte glad att se mig och hjälpte mig ändå jätte mycket för att jag ville kämpa så jag kunde få komma hem till henne. Så det var som mitt mål kan man säga.
Och nu på det stället som jag bor nu så bor M med mig som är en pensonerad vård hund. Och han blev också jätte betydelse full för mig förut när jag lärde känna han så när jag fick frågan om jag ville ha han hos mig så ville jag jätte gärna det. För B skulle också kunna få bo här men hon var ju inte van med sån miljö så det var ganska o säkert om hon skulle trivas eller ifall hon skulle bli stressad plus så var hon inte van att vara ensam hund. Och att för dom problemen som jag har så hjälper det mera med en stor hund som M och han är ju ut bildad och tränad att kunna hjälpa.
Men ja nu har jag jätte dåligt sam vete för allt det och jag kan inte sluta tänka på ifall B kanske trodde att jag inte tyckte om henne längre eller att jag bytte henne mot M för han var bättre eller nåt. Men så var det inte men hon kanske kände så ändå. Och hon kanske undrade varför jag hade över gett henne och nästan aldrig träffade henne mera från att vi var bästa vänner. Och sen så bara lämnade jag henne. Och kanske längtade tills att jag skulle komma hem till henne igen men så gjorde jag ALDRIG det
Men ja det som hände var att hon blev jätte sjuk i fredags så mamma och pappa åkte till ett djur sjukhus med henne. Och då märkte dom att hon var väldigt sjuk och det var väldigt liten chans att hon skulle kunna bli frisk Men dom skulle ändå prova att göra en be handling på natten även fast det var väldigt liten chans att det skulle hjälpa. Men hon fick iallafall mediciner så hon inte mådde så dåligt på natten.
Och sen igår fast det känns som jätte länge sen. Men då på morgonen så fick jag veta att det inte hade hjälpt så hon var tvungen att bli av livad Och jag skulle iallafall få säga hejdå.
Så den personalen som var med mig då frågade ifall jag visste hur det går till och att hon hade sett en film om en hund som av livades. Så vi kollade på den som för beredning liksom. Och det var en jätte fin springer spaniel som var sjuk som av livades i den filmen.
Men ja sen efter ett tag iallafall så kom den personalen som skulle följa med mig dit så åkte vi till djur sjukhuset. Och mamma och pappa var där också så fick vi komma in i ett rum direkt och en som jobbade där hämtade B. Och då fast hon var jätte trött och sjuk så började hon vifta på svansen och kom fram till mig direkt när hon kom
Så hon satt i mitt knä först när det var lite prat och sånt och sen skulle hon få en spruta som var med lugnande som hon skulle somna av. Och då när veterinären skulle ge den så satt pappa och som halv kramade mig. Och sen vet jag inte hur lång tid det tog men det var inte länge iallafall. Men då var det enda jag tänkte att jag inte ville att B skulle vara rädd så jag gosade med henne och viskade att jag älskar henne och sa tack för allt och att hon inte skulle vara rädd och att vi ses snart och sånt.
Och sen somsagt så vet jag inte hur lång tid det var men ett tag iallafall så var det dags för av livnings sprutan och då fick inte jag vara kvar så jag skulle ge B till mamma. Och det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv och det var som att jag bara inte kunde lämna henne. Och jag kunde inte andas och kunde inte över leva en minut utan henne kändes det som.
Men tillslut så gjorde jag ändå det och fick ut med pappa och personalen som var med. Och då bröt jag hop igen och satte mig på en bänk där utanför och bara grät hur mycket som helst och det bara upp repades i mitt huvud att jag aldrig mer kommer träffa B aldrig aldrig aldrig. Och jag kunde inte andas och jag ville inte andas och ville inte leva utan detenda jag ville var att jag också kunde få en av livnings spruta så jag fick vara med B. Och jag sa till pappa också att om B fick dö för vi älskar henne och hon skulle slippa lida mera så kan inte han och mamma älska mig såmycket efter som att jag måste lida iallafall och aldrig får slippa.
Men iallafall så gick personalen till bilen och hämtade M som var med så han satt med mig så jag kunde bara ha fokus på att andas med han. Och han är också jätte jätte smart och snäll så han satt helt stilla jätte nära mig hur länge som helst och det var väldigt tydligt att han ville trösta mig Och det är ju inte hans fel att jag har svikit B så jag tycker ju om han lika mycket iallafall.
Men ja det var om det som hände igår som är den värsta dagen i mitt liv. Och jag blir som på mind flera flera gånger i timmen att B inte finns och då blir det nästan som en chock varje gång. Och det känns så jävla o möjligt att det nånsin kan sluta göra såhär ont. Även fast alla säger att det blir bättre med tiden men jag fattar inte hur det skulle kunna bli det. Och fattar inte att för bara några dagar sen så tänkte jag på skolan och terapin och såna saker och nu känns allt sånt så jävla menings löst och jag vill bara slippa vara här och slippa leva och slippa allt.
Men ja förlåt att dethär blev långt och jobbigt men jag bara ville skriva om det ändå.

 

[LiviaFilippa]

Jag fick min första hund när jag var svårt sjuk i anorexi. Han var mitt allt, min skyddsängel. När han gick bort 14 år senare tänkte jag att jag aldrig skulle hämta mig, att jag skulle bli sjuk igen.
Men det var inte bara han som hjälpte mig, jag fanns för honom också. Och så många djur därefter som jag hjälpt. Han kommer alltid alltid vara så saknad, men jag bestämde mig för att leva vidare, för alla djur och människor som jag betyder och skulle komma att betyda så mycket för!
Du och ditt stora hjärta kan göra skillnad!

Det är såklart jätte bra att du ville leva vidare för andra djur och människor och jag är glad för din skull att du kände så Men jag känner bara inte så förmig.

 

[LiviaFilippa]

Ibland får det kännas riktigt dåligt. Det kan kännas som att man förstört allt och att allt bara är ett enda kaos.
Men det brukar faktiskt bli bättre om det får gå lite tid.

Tiden läker kanske inte såren, men man hittar nya sätt att se på saken. (Menar nu framförallt om det är jobbigt med vänner).

Ja kanske men det känns iallafall inte så nu. Utan det känns som det aldrig kan bli bra iallafall. Och att jag bara inte kan ha vänner.

 

[mamman]

Ja kanske men det känns iallafall inte så nu. Utan det känns som det aldrig kan bli bra iallafall. Och att jag bara inte kan ha vänner.

Jag vill gärna vara din vän, och det är jag säker på att fler vill. Du är så vänlig och omtänksam och av många anledningar värdefull att ha som vän. Sedan kan vi alla ha våra tillkortakommanden och ibland mår vi dåligt. Men vänner finns kvar ändå.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan bara inte fatta att det har gått flera dagar. Och att detmesta är precis somvanligt och hela världen bara fortsätter ju och att det inte ens vi märks att B är död. Men för mig så är ALLT ändrat och hela världen har som stannat.
Och jag vet att alla säger det men hur vet alla andra att det kommer göra mindre ont? För iallafall tills nu så gör det inte mindre ont ALLS. Utan det gör exakt lika ont helatiden och det känns inte som det kommer ändras. Och jag kommer aldrig kunna sakna henne mindre. Utan det är som ett jätte stort hål i hjärtat som bara är borta föralltid och kommer göra såhär ont föralltid.
Och det hjälper inte ens att M är jätte jätte snäll och fin och allt sånt. För även fast jag såklart är med han mycket så är det som jag har en bubbla runt mig som inte ens han kan komma genom. Och inte mamma eller pappa inte personalen ingen kan komma genom bubblan liksom. Och jag kan inte tänka på nånting annat än B nästan alls och allt bara gör ont ont ont ONT

 

[Kjerulfia]

Jag kan bara inte fatta att det har gått flera dagar. Och att detmesta är precis somvanligt och hela världen bara fortsätter ju och att det inte ens vi märks att B är död. Men för mig så är ALLT ändrat och hela världen har som stannat.
Och jag vet att alla säger det men hur vet alla andra att det kommer göra mindre ont? För iallafall tills nu så gör det inte mindre ont ALLS. Utan det gör exakt lika ont helatiden och det känns inte som det kommer ändras. Och jag kommer aldrig kunna sakna henne mindre. Utan det är som ett jätte stort hål i hjärtat som bara är borta föralltid och kommer göra såhär ont föralltid.
Och det hjälper inte ens att M är jätte jätte snäll och fin och allt sånt. För även fast jag såklart är med han mycket så är det som jag har en bubbla runt mig som inte ens han kan komma genom. Och inte mamma eller pappa inte personalen ingen kan komma genom bubblan liksom. Och jag kan inte tänka på nånting annat än B nästan alls och allt bara gör ont ont ont ONT

Låt sorgen ta den tid den behöver. Det är helt okej.
Nu har det ju bara gått ett par dagar och det kan nog dröja många dagar till, tills det gör mindre ont, men de dagarna kommer också.

 

[sorbifolia]

Visst känns det helt fel att världen fortsätter precis "som vanligt" när något sådant har hänt.

Det fick mig att tänka på en dikt som beskriver ungefär den känslan, jag klistrar in det här i fall du vill läsa. Kanske kan du känna igen lite av det han beskriver - att hela världen borde vara i sorg och att solen, stjärnorna, havet och skogen lika gärna bara kan försvinna....

'Stop all the clocks, cut off the telephone'​ Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come. Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead, Put crepe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves. He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong. The stars are not wanted now: put out every one; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood; For nothing now can ever come to any good. W H Auden

 

[Fjordfrälst]

Jag kan bara inte fatta att det har gått flera dagar. Och att detmesta är precis somvanligt och hela världen bara fortsätter ju och att det inte ens vi märks att B är död. Men för mig så är ALLT ändrat och hela världen har som stannat.
Och jag vet att alla säger det men hur vet alla andra att det kommer göra mindre ont? För iallafall tills nu så gör det inte mindre ont ALLS. Utan det gör exakt lika ont helatiden och det känns inte som det kommer ändras. Och jag kommer aldrig kunna sakna henne mindre. Utan det är som ett jätte stort hål i hjärtat som bara är borta föralltid och kommer göra såhär ont föralltid.
Och det hjälper inte ens att M är jätte jätte snäll och fin och allt sånt. För även fast jag såklart är med han mycket så är det som jag har en bubbla runt mig som inte ens han kan komma genom. Och inte mamma eller pappa inte personalen ingen kan komma genom bubblan liksom. Och jag kan inte tänka på nånting annat än B nästan alls och allt bara gör ont ont ont ONT

Det tar tid, det gör det och får göra- det var och är ju en älskad vän ❤

 

[Motacilla]

Det är det här som är det svåra med sorgen.
Allt runtomkring en pågår som vanligt, medan man själv segar på i en dimma och knappt vet vad det är för dag.

Släpp ut gråten och känslorna.
Alla känslor tar slut förr eller senare, även om det inte känns så JUST nu.

För mig blev det lite bättre efter en vecka ungefär, men det var fortfarande sorgligt många veckor efteråt. Men det värsta var första veckan.

 

[LiviaFilippa]

Låt sorgen ta den tid den behöver. Det är helt okej.
Nu har det ju bara gått ett par dagar och det kan nog dröja många dagar till, tills det gör mindre ont, men de dagarna kommer också.

Hur lång tid kan det vara såhär ont då? För alltså ifall nån människa i familjen dör så får man väl vara sjuk skriven ett tag om man går i skolan eller jobbar eller nåt men det räknas väl inte med en hund. Och personalen försökte som mottivera mig att jag ska gå till skolan imorgon men det är helt o möjligt och det kommer nog aldrig gå iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Visst känns det helt fel att världen fortsätter precis "som vanligt" när något sådant har hänt.

Det fick mig att tänka på en dikt som beskriver ungefär den känslan, jag klistrar in det här i fall du vill läsa. Kanske kan du känna igen lite av det han beskriver - att hela världen borde vara i sorg och att solen, stjärnorna, havet och skogen lika gärna bara kan försvinna....

​

'Stop all the clocks, cut off the telephone'​ Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come. Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead, Put crepe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves. He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong. The stars are not wanted now: put out every one; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood; For nothing now can ever come to any good. W H Auden

Jag orkar inte läsa på engelska justnu men jag ska läsa den när jag orkar

 

[LiviaFilippa]

Det tar tid, det gör det och får göra- det var och är ju en älskad vän ❤

Ja hon var min allra allra bästa vän Och hon var ALLTID glad att se mig och ville gosa och sitta i mitt knä och sånt

 

[LiviaFilippa]

Det är det här som är det svåra med sorgen.
Allt runtomkring en pågår som vanligt, medan man själv segar på i en dimma och knappt vet vad det är för dag.

Släpp ut gråten och känslorna.
Alla känslor tar slut förr eller senare, även om det inte känns så JUST nu.

För mig blev det lite bättre efter en vecka ungefär, men det var fortfarande sorgligt många veckor efteråt. Men det värsta var första veckan.

Det går kanske inte att säga men hur klarade du den första veckan tills att det kanske blev liiite mindre ont?

 

[Kjerulfia]

Hur lång tid kan det vara såhär ont då? För alltså ifall nån människa i familjen dör så får man väl vara sjuk skriven ett tag om man går i skolan eller jobbar eller nåt men det räknas väl inte med en hund. Och personalen försökte som mottivera mig att jag ska gå till skolan imorgon men det är helt o möjligt och det kommer nog aldrig gå iallafall.

Jag vet faktiskt inte.
Jag tror det är väldigt olika för olika människor eftersom det är så olika hur man hanterar sin sorg och hur stor sorgen är.

❤❤

 

[Ullmerkott]

Man överlever en dag i taget, och sakta blir sorgen mindre skarp. När tillräckligt lång tid har gått bleknar sorgen mer till en sorts vemod,och man kan tänka tillbaka på det fina man haft tillsammans och minnas glädjen starkare än sorgen.

Hur lång tid det tar tycker jag varierar. För mig var nog det värsta hunden jag haft hela mitt liv (jag var 11 och han 12 när han dog), för han kändes som en lika självklar och beständig del av min värld som övriga familjemedlemmar. Jag har blivit jätteledsen när mina "senare" djur gått bort också, men ändå varit lite mer mentalt förberedd på känslan så att säga.
Jag tycker också att det kan gå "fortare" att komma över om de varit sjuka en tid, för då har man liksom redan börjat sörja och bearbeta redan innan. När det kommer som en chock tar det någon dag innan jag liksom ens förstått att de är borta och kan börja sorgearbetet.

Jag har för övrigt varit hemma från jobbet båda gångerna mina hästar gått bort, så för mig är det inget konstigt med det. När man börjar fungera någorlunda igen kan det dock vara skönt att få något annat att distrahera sig med ett tag. Åtminstone om man har en förstående omgivning som accepterar att man bryter ihop ibland.

 

[Motacilla]

Det går kanske inte att säga men hur klarade du den första veckan tills att det kanske blev liiite mindre ont?

Jag grät jättemycket, bara liksom lät tårarna komma när de ville.

Åt enligt ett schema för jag hade noll matlust, men jag vet att allt känns värre om man inte får mat i sig.

Tog promenader några gånger om dagen för att hålla igång.

Såg på tv-serier i sträck bara för att få tiden att gå. Typ Gilmore Girls och såna som jag gillade när jag var i din ålder.
Låg i myskläder i soffan och tittade på serier första veckan.

När min farfar dog, för ca 10 år sedan, hade jag inte möjlighet att vara hemma från jobbet mer än en dag.

Men då kom jag överens med chefen om att jag kunde stänga in mig i mitt arbetsrum istället när tårarna kom, och sitta där och gråta i fred.

På sätt och vis var det ganska bra att ha ett jobb som krävde koncentration och fokus på dagarna. När jag kom hem var jag så trött att jag mer eller mindre gick och lade mig efter att jag ätit middag.

 

[Fjordfrälst]

Ja hon var min allra allra bästa vän Och hon var ALLTID glad att se mig och ville gosa och sitta i mitt knä och sånt

Och det gör ju förlusten så hemsk- sorgen är kärlekens pris och bevisar att hon var din bästa vän ❤.

 

[LiviaFilippa]

Man överlever en dag i taget, och sakta blir sorgen mindre skarp. När tillräckligt lång tid har gått bleknar sorgen mer till en sorts vemod,och man kan tänka tillbaka på det fina man haft tillsammans och minnas glädjen starkare än sorgen.

Hur lång tid det tar tycker jag varierar. För mig var nog det värsta hunden jag haft hela mitt liv (jag var 11 och han 12 när han dog), för han kändes som en lika självklar och beständig del av min värld som övriga familjemedlemmar. Jag har blivit jätteledsen när mina "senare" djur gått bort också, men ändå varit lite mer mentalt förberedd på känslan så att säga.
Jag tycker också att det kan gå "fortare" att komma över om de varit sjuka en tid, för då har man liksom redan börjat sörja och bearbeta redan innan. När det kommer som en chock tar det någon dag innan jag liksom ens förstått att de är borta och kan börja sorgearbetet.

Jag har för övrigt varit hemma från jobbet båda gångerna mina hästar gått bort, så för mig är det inget konstigt med det. När man börjar fungera någorlunda igen kan det dock vara skönt att få något annat att distrahera sig med ett tag. Åtminstone om man har en förstående omgivning som accepterar att man bryter ihop ibland.

Vi har inte haft B hela mitt liv mrn jag kommer inte håg npnting innan hon fanns iallafall
Och bara om det sista så jag kommer nog aldrig fungera nånting alls igen. Och jag kommer aldrig kunna börja skolan för jag vet inget om hur det är där och ifall dim skulle förstå och acceptera det.

 

[LiviaFilippa]

Jag grät jättemycket, bara liksom lät tårarna komma när de ville.

Åt enligt ett schema för jag hade noll matlust, men jag vet att allt känns värre om man inte får mat i sig.

Tog promenader några gånger om dagen för att hålla igång.

Såg på tv-serier i sträck bara för att få tiden att gå. Typ Gilmore Girls och såna som jag gillade när jag var i din ålder.
Låg i myskläder i soffan och tittade på serier första veckan.

När min farfar dog, för ca 10 år sedan, hade jag inte möjlighet att vara hemma från jobbet mer än en dag.

Men då kom jag överens med chefen om att jag kunde stänga in mig i mitt arbetsrum istället när tårarna kom, och sitta där och gråta i fred.

På sätt och vis var det ganska bra att ha ett jobb som krävde koncentration och fokus på dagarna. När jag kom hem var jag så trött att jag mer eller mindre gick och lade mig efter att jag ätit middag.

Jag gråter nästan helatiden och när jag inte gör det dl är jag bara helt av stängd och tom. Och ja g äher ialla fall när jag måste men jag kan inte äta såmycket för då mår jag jätte illa. Så det är förlite men det bara går inte. Och jag försöker att fö tide att gå men det är ändå att varenda minut nästan är jätte jobbig och att jag inte kan tänka på nåtannat.

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte om dethär blir rätt nu men ni kanske har hört enhär låten. Men ja jag tänker jätte mycket på B av den iallafall

 

[Motacilla]

Ja det känner jag verkligen igen!
Tomheten är jobbig.

Man får på något sätt försöka hitta metoder att fylla den. T.ex serietidningar, böcker, att lyssna på radio, titta på film, tv-serier ÄVEN om man inte kommer ihåg något efteråt och man kanske inte är så intresserad av innehållet heller. Men för att få tiden att gå och för att ha något annat att tänka på en stund.

Jag vet inte om du får göra det, men jag hade en liten ceremoni varje kväll när jag tände ett stort ljus för min hund.
Höll på med det i många månader, säkert över ett halvår.

Om du kan/får ta en promenad så kanske det är något du kan göra också en gång om dagen? T.ex 15 minuter i långsam takt. Det känns bättre för mig att komma utomhus, vet inte hur det är för dig?