Utan att vara varken för eller emot så säger jag att frågan är svår därför att hundar är individer. En del hundar mår klart mycket bättre av att ge upp och foga sig. Kanske är det det CM kallar undergivenhet? En del har det naturligt andra inte. Om man jämför lite med barnuppfostran så finns det faktiskt saker i livet som för barn och hundars säkerhets skull måste lydas vare sig de vill eller inte. En del saker ska inte ifrågasättas! Att då "kuva" hunden på det vis CM gör tex är kanske många ggr ett måste om man har en hund som tar för många egna beslut som stressar upp individen i fråga. En hund ( OM den har en klok ägare ) som litar på sin ägare är foglig. Eller tvärtom så kan man få en hund att börja lita på sin ägare genom att visa den att det går. En del hundar ger sig inte i första taget för de är övertygade i sin egen tro...
Sedan kommer vi till en följdfråga...vad är knäckt? Hur vet vi om hunden är knäckt? En knäckt hund är för mig en hund som blivit helt passiviserad. Det krävs mycket för att nå dit. Det är för mig en hund som jämt hukar sig, som konstant har bakåtstrukna öron, visar ögonvitan och slickar sig om munnen/tittar bort. Att bara bli passiv och utmattad en stund är inte knäckt för mig. Det kanske för en viss individ är vad som krävs för att den ska börja tänka och inte bara vara blockerad och fast i ett beteende. ( utan att komma ihgåg detta avsnitt som jag såg för länge, länge sedan )Att ändra en vana som en hund kanske haft i flera år tar tid. Man måste övertyga individen att nu är det så här från och med nu och vissa hundar är mer envisa än andra i att ge upp! Det är inte annorlunda än om ngn säger till en människa som i 20 år hälsat på människor med att ta i hand och så helt plötsligt MÅSTE du krama varandra människa du hälsar på.
Studerar man hundar i grupper, fasta eller tillfälliga så kan man se hur de lugna och självsäkra hundarna har en naturlig pondus och så finns de de hundarna som likt en valp svansar runt dem och fjäskar. Hundar som är följeslagare visar ett undergivet kroppspråk. Det säger sig självt att vi människor i många situationer måste ha samma pondus som den där självsäkra hunden i gruppen har. Hundarna lever trots allt med oss människor och måste anpassa sig efter vårt liv, ett liv som vi känner bäst till hur det ska levas med regler osv. Hundar blir ofta osäkra om de inte vet var gränserna är och älskar rutiner och förutsägbarhet. MEN har hunden inte haft ett sådant liv innan kan den självklart protestera i början! Tex kan man kanske tro att alla "kuvade" hundar som ofta ses bara gå bredvid sin ägare jämt inte mår bra. Men det finns faktiskt hundar som blir jättestressade av att få gå fritt och nosa och behöver ha klara order på när de får nosa och kissa och när det är gång vid sidan som gäller.
Man kan inte komma ifrån att det är naturligt för hundar att samarbeta med sin flock, var och en har sin roll men det finns oftast en individ som är klokast och som alla lyssnar till. Det vi människor är dåliga på är att förlåta! Hundar säger ofta till varandra och en del säger ifrån rejält och omedelbart! Men sedan förlåter de! Vi människor blir arga och fortsätter sedan att sura. Det är det som är dumt inte att ha en följeslagare. Om man respekterar varandra så får man ju automtiska en lydig hund. Att man vill ha en undergiven hund i vissa situationer behöver ju inte utesluta att man aldrig låter hunden ta egna initiativ eller tala om vad den vil osv. Man kanske vill ha en undergiven hund just i några få situationer som hundmöten och koppelgåenden?
