- Svar: 76
- Visningar: 5 195
Ridsports gästkrönikör Ulrika Fåhraeus har lyssnat på en filosofisk diskussion om det moraliska i att tävla på hästar – och minns när hennes egen häst helt plötsligt själv valde att tävla med en hästkompis.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ja de som springer snabbast överlever och förökar sig med varandra dvs hästarna blir snabbare och snabbare. Det är väl survival of the fittest om något?
Hästen som inte har överlevnadsinstinkter är snarare en avart än något som är vanligt med dagens hästar. Att tama hästar skulle ha förlorat instinkter som evolutionen satt där är mycket osannolikt, det sker liksom inte över några år eller decennier. Man kan inte göra ett aktivt val att ha instinkter eller inte.Det finns alltid dom som inte springer i onödan, våra tama hästar är inga vildhästar och agerar heller inte som vilda hästar gör i alla situationer. Våra tama hästar är så mycket mer bekymmersfria än vad vildhästar är.
Dom har inte brister i överlevnadsinstinkter bara för att dom inte stressar lika mycket eller behöver stressa lika mycket som vildhästar behöver. Vi har inga vildhästar och det går inte att jämföra tama hästar med vildhästar helt och hållet.Hästen som inte har överlevnadsinstinkter är snarare en avart än något som är vanligt med dagens hästar. Att tama hästar skulle ha förlorat instinkter som evolutionen satt där är mycket osannolikt, det sker liksom inte över några år eller decennier. Man kan inte göra ett aktivt val att ha instinkter eller inte.
Jag pratar om deras vilja att göra något dom är avlade för att göra. En galoppör agerar inte som en dressyrhäst gör om man skulle sätta en ung dressyrhäst på galoppbanan tex, instinkterna är inte densamma hos dom bara för att dom är hästar båda två. Hästar är inte likadana varandra och agerar inte på samma sätt allihop bara för att dom är hästar. Det är olika saker i livet som driver dom.Om en flock med hästar galopperar eller travar i full fart under ett lopp och en kusk/ryttare ramlar av, tror du på fullt allvar att en häst som är tränad att gå i full fart med andra hästar skulle avbryta? För att använda dina egna ord, det märks att du inte haft att göra med travare eller galoppörer, eller ridit själv över ett fält i full galopp tillsammans med andra.
När jag ridit jakter och någon ramlat av gör vi halt så inte den lösa hästen ska springa iväg tillsammans med resten av fältet, så ryttaren kan få tag på den och sitta upp igen.
Rasen spelar ingen roll, instinkterna avlas inte bort hos ett flyktdjur bara för att aveln fokuserar på dressyr, hoppning eller att springa fort. För övrigt så har deltagarna på de jakter jag ridit varit allt från svår klass dressyr till fd galoppörer och travare. Ett år deltog även ett kallblod men det hade svårt att hänga med.Jag pratar om deras vilja att göra något dom är avlade för att göra. En galoppör agerar inte som en dressyrhäst gör om man skulle sätta en ung dressyrhäst på galoppbanan tex, instinkterna är inte densamma hos dom bara för att dom är hästar båda två. Hästar är inte likadana varandra och agerar inte på samma sätt allihop bara för att dom är hästar. Det är olika saker i livet som driver dom.
Att tro att alla hästar fungerar exakt likadant överallt oavsett avel osv är bara löjligt, hästar vill olika saker och är födda till att vilja olika saker i livet, man kan inte bortse från det. Dom föds inte i en form bara.
Det är inte svart eller vitt när det gäller instinkter, hästar har olika grader av dom, det är en stor gråskala. Vissa har väldigt nära till flykt medans vissa har mindre nära. Självklart spelar aveln en stor roll i hur hästar hanterar olika situationer.Rasen spelar ingen roll, instinkterna avlas inte bort hos ett flyktdjur bara för att aveln fokuserar på dressyr, hoppning eller att springa fort. För övrigt så har deltagarna på de jakter jag ridit varit allt från svår klass dressyr till fd galoppörer och travare. Ett år deltog även ett kallblod men det hade svårt att hänga med.
Löjligt är att tro att en dressyrhäst inte skulle springa efter en grupp hästar om den galopperade över ett fält och ryttaren ramlar av. Skulle den stanna och piaffera istället?
Survival of the fittest var ett lite halvt förlegat begrepp redan när jag läste etologi för sexton år sedan eller så. Man föredrog best adapted och liknande. Forskningen har kommit bra mycket längre än att bara prata om fitness och fight/flight/freeze. Speciellt när vi kommer till domesticerade djur.Nä, survival of the fittest är en av vetenskapen väl definierad term. Fitness i den här betydelsen (i det här sammanhanget) betyder förmågan att få avkommor som i sin tur får avkommor. En individ med hög fitness är alltså inte snabbast/starkast utan den som får många avkommor som i sin tur får många avkommor. En individ med låg fitness är den som får få/inga avkommor och de få den får får få/inga avkommor. Sen vad som gör att en individ är bättre på att få avkommor som i sin tur får avkommor är ju olika från art till art och även mellan olika miljöer och situationer.
För en vildhäst kan absolut snabbhet vara en faktor men det finns så många andra faktorer att de inte är intressanta att prata om i sammanhanget survival of the fittest. Måttet är antalet avkommor som får avkommor.
Nu är du nere och petar på individnivå, jag vet flertalet halvblod som tänder på nolltid och verkligen inte fungerar att rida i grupp i galopp med andra hästar då de inte är tränade för det hur bra de än fungerar att rida t ex fälttävlan med.Det är inte svart eller vitt när det gäller instinkter, hästar har olika grader av dom, det är en stor gråskala. Vissa har väldigt nära till flykt medans vissa har mindre nära. Självklart spelar aveln en stor roll i hur hästar hanterar olika situationer.
Hästens personlighet och hur trygg den är osv spelar stor roll i hur en häst agerar när ryttaren åker av. Som sagt, hästar är mer än bara instinkter, det är mycket annat som påverkar hur en häst agerar och hur den tar sig an olika uppgifter.
Jag har varit med en hel del halvblod, hoppavlade och dressyravlade som har tränat på galoppbanan här tex och det märks tydligt av vilka hästar det är som tänder till när dom hamnar i den situationen. Halvbloden tänder inte i närheten till lika mycket som fullbloden gör i den situationen. Även fullblod som inte tränats i galopp tänder till betydligt mer än hästarna som inte är avlade för att springa löp när dom sätts i den situationen. Det är inget konstigt med det.
Att säga att hästar är mer bekymmerslösa idag är en mänsklig synvinkel, det är inget hästen reflekterar över eller att den väljer att koppla bort instinkter. Det är inte att vara robot, det är genetik. Vi har inte omformat hästen bara för att den är tam och kan nu säga att den har "känsla för tävling", det är det jag menar. Släpp ut tamhästar och de beter sig snart som vildhästar utan att ha lärt sig det beteendet av artfränder.Dom har inte brister i överlevnadsinstinkter bara för att dom inte stressar lika mycket eller behöver stressa lika mycket som vildhästar behöver. Vi har inga vildhästar och det går inte att jämföra tama hästar med vildhästar helt och hållet.
Hästar är inte robotar som enbart styrs av instinkter och inget annat, dom lär sig saker och får erfarenheter och lever mycket efter dom.
Jag har sett hästar där ryttaren ramlat av och de fortsatt hoppa hindren inne på en bana, för att det är roligt, inte för tävlandets skull.
Dom har inte brister i överlevnadsinstinkter bara för att dom inte stressar lika mycket eller behöver stressa lika mycket som vildhästar behöver. Vi har inga vildhästar och det går inte att jämföra tama hästar med vildhästar helt och hållet.
Hästar är inte robotar som enbart styrs av instinkter och inget annat, dom lär sig saker och får erfarenheter och lever mycket efter dom.
Men hästar tycker inte det är roligt att hoppa och skulle aldrig hoppa själva enligt vissa
En mycket bra poäng. Det är lätt att tro att hästar mår bättre som tamhästar idag för att de blir omskötta, får specialfoder och fina faciliteter. Vi ger dom så mycket, kan man tycka, och att "de lever som kungar". Men från vems synvinkel? Samtidigt begränsas deras naturliga beteende och vi ser beteendeproblem och framförallt magsår i stor utsträckning hos tamhästar i träning och tävling.Ferala hästar (i oförstört habitat) stressar betydligt mindre än tamhästar. Deras liv går mest ut på att skritta runt och käka gräs. De går ofta samma runda över ett dygn eller flera dygn.
Vi ser många beteenden hos tamhästar som inte händer hos de vilda, såsom vävning, krubbbitning, aggressivitet över mat osv...
Vi har fina exempel på ferala hästar även här i Europa, konikponnyn framförallt har börjat användas i naturreservat för att hålla de vilda ängsmarkerna/stäpperna bevarade.
Jag har suttit på en häst som definitivt visste att han tävlade, han stod också och skakade av vad jag upplevde som förväntan när man tog fram terrängskydden. Men det var en speciell häst. Har också suttit på en häst som man verkligen bara fick känslan av att hon gjorde jobbet på tävlingsbanan. Den hästen var en riktig karaktär i övrigt, men på banan gjorde hon bara jobbet, och det gjorde hon bra. Jag tror hästar är klokare än vi tror, och att det finns individer till allt. Den hästen som älskade tävling hade definitivt inte gillat att leva ett tävlingsliv på högre nivå, han sprang från flocken så fort han såg någon av oss i familjen. Så inte så mycket survival där ..Ridsports gästkrönikör Ulrika Fåhraeus har lyssnat på en filosofisk diskussion om det moraliska i att tävla på hästar – och minns när hennes egen häst helt plötsligt själv valde att tävla med en hästkompis.
Våra hästar här hemma är och gör allt det där, flyttar jag mig några meter från datorn ser jag vår lilla valackflock gå runt och beta i sin sommarhage. De är i första hand våra vänner och träningspartners (både uppsuttet och med människan bredvid), vi känner dem och deras personligheter väl, vet vad de gillar och inte gillar och försöker anpassa träning och andra aktiviteter efter det. Och vi tävlar med dem - också! Jag ser ingen motsättning i detta, det är inte närvaron (eller frånvaron) av tävling som är avgörande för hur våra hästar har det, utan det är allt vi gör med dem och hur vår hästhållning generellt ser ut. Tävling är det kanske (för den häst som tävlar mest) 8-10 gånger på ett år, det är inget som definierar hästens liv (även om tävlingen också ska göras på ett bra sätt för hästen, såklart).Jag personligen tycker att hästar ska få lov att vara våra älskade utomhusdjur. Husdjur alltså, men stora som bor utomhus. Det finns så mycket positivt och värdefullt i samspelet mellan häst och människa, och jag tror på att dom har en plats i det moderna samhället som betesvårdare av öppna landskap, gödselproducenter, själavårdare, och motionskamrater.
Min medishäst på ålderns höst deppade ju ihop av att vara i hagen och lyste upp som en sol när hon fick komma ut som handhäst, levde upp totalt, ännu mer sedan när hon fick uterittkondition. Senare när jag slutade rida henne helt sista sommaren var hon verkligen superdeppig, rörde sig inte ur fläcken i hagen, stor hage med hästsällskap, knappt ens.Håller med helt, det är lite lite tröttsamt när en del vill hävda att alla hästar trivs och mår bäst att bara gå i en bra hage med sin flock. Dom är ju individer och har dom fått smak av att göra andra roliga saker kommer en del fortsätta vilja göra dom, inget konstigt med det. Vissa hästar anpassar sig fint till lugnare hagliv medans vissa absolut inte uppskattar det och vill och behöver både och.
Sen har ju alla levande varelser tror jag en "tävlingsinstinkt" i att vinna, skillnaden är väl att vi människor kanske tävlar av lite andra orsaker än djuren gör även om grunden är detsamma.
Ryttaren släpper på tygel och press och slappnar av när den är över mållinjen. Mållinjen är väl väldigt ofta på ungefär samma ställe, framför läktaren i alla fall. Kanske passeras två gånger i vissa race men det händer ganska sällan.Vinnarskalle inom trav eller galopp som nämnts ovan, man måste komma ihåg att hästen varken läst propositionen eller hör speakern så den vet inte hur långt loppet är. Det finns enstaka hästar som alltid vill vara först, men de blir sällan de mest framgångsrika. Idealt är en häst som är reglerbar, kan ”vila sig fram i loppet” och sen sätta nosen först vid en mållinje de inte vet var den är, betyder eller ser.
Med andra ord, jag tvivlar på att hästen ens vet att den var först i mål för hur ska den kunna veta vad ett mål är? Det är inte ens en linje eller ett band som den kan se utan ett märke efter 1640/2140/annat antal meter på samma plats som hästen redan sprungit förbi två gånger utan att ha nosen först.