Tvångsinlagd för ätstörning

[Lipperta]

Tack så mycket alla som svarat. Om man måste vara på gränsen till sondmatning så är jag inte där än och hoppas att inte kommer dit.
Som @Alexandra_W sa jag är rädd att tappa kontrollen, riktigt rädd.

Just nu går det neråt för mig, med allt. Depression, ätandet, fobierna kommer tillbaka som de alltid gör när jag mår pissigt.
Jag har kontakt med doktorer, socialen, lss, syv, psykologer, assistent om man kan kalla det så hon är en sån som jag kan ringa om jag måste till doktorn eller nåt då jag inte törs ringa ensam. Och det känns som att de här människorna redan planerat ut mitt liv på ett papper och jag kan inte ändra någonting. Och antar att det var det som satte igång ätstörningen då det är det sista jag kan betsämma över själv liksom.
Innan alla dessa personer sattes in gick ätandet rätt ok, jag var normalt smal men spydde lite då och då men inget tvångmässigt. Dock är alla de personerna frivilliga, alltså jag kan avsluta när jag vill. MEN jag måste komma vidare jag har inte gjort något sen grundskolan, jag vill jätte gärna studera men kan inte då jag inte har gymnasie behörighet eller något, har inte gjort gymnasie så kan inte gå yrkeshögskolan. Det finns inget anat jag vill studera än häst intrikting, unghäst utbildare/beridare något sånt.
Jag skulle kunna göra gymansiet men då måste jag slösa bort 3 år till. Plus at jag får ångest av att tänka på att göra matte igen. Var riktigt mobbad hela skolgången.

Jag känner mig bara så himla 'lost' just nu.

 

[Raderad medlem 68338]

Till TS: det är ett bra tecken att du är medveten om dina problem! De som är djupt nere i sin anorexi har mkt sällan den insikten! Har en nära vän som är riktigt sjuk men som helt förnekar sina problem. Hon får ingen hjälp av vården eftersom hon anser att hon inte behöver det. De vill såklart hjälpa men vi får bara höra att det bygger på frivillighet och hon är inte mottaglig.

 

[Lipperta]

Till TS: det är ett bra tecken att du är medveten om dina problem! De som är djupt nere i sin anorexi har mkt sällan den insikten! Har en nära vän som är riktigt sjuk men som helt förnekar sina problem. Hon får ingen hjälp av vården eftersom hon anser att hon inte behöver det. De vill såklart hjälpa men vi får bara höra att det bygger på frivillighet och hon är inte mottaglig.

Jag har gått från att vara sjuk, till att bli mulligt normal till sjuk till modell fit till nu sjukare igen. Så jag märker ju när det blir ''fel'' i huvudet liksom. Jag vet att en smoothie inte kommer göra att jag går upp 10 kg med en gång men vägrar fortfarande äta den eftersom jag inte vill gå upp.
Jag vet liksom vad som är bra mat, vad som är hälsosamt men väljer att ignorera det. Det är svårt när det är två olika röster som säger olika saker till mig.
Jag vet hur man ''ska'' gå ner i vikt men skiter i det.

Sen blir jag som säkert många andra riktigt triggad av folk som är smalare eller snyggare(precis som att jag får ett finare ansikte av att gå ner i vikt )

Min kille när jag var riktigt dålig satte på ett dr phil avsnitt om ätsörningar och tjejen på det avsnittet var beräknad att dö inom ett par månader om hon inte fick hjälp. Det kanske inte funkar på din vän men det fick mig att fatta lite mer, att vad jag än gör så är det inte MITT val, det är ätstörningens val vad jag äter. Vet dock att några hatar dr phil

 

[MM]

Ja, det går att sätta LPT på enbart ätstörning. Hade en person på ätstörningsenheten som var hotad om LPT om hen inte la in sig frivilligt på den slutna avdelningen på psyk under våran dagvård, så det gjorde hen i två månader. Här finns det ingen sluten ätstörningsavdelning utan man hamnar på psyket, vilket är mindre kul för man hamnar med diverse akut psykiskt sjuka.

Jag har själv varit under hot om tvångsvård om jag inte gått med på den frivilligt pga min ätstörning. Det är intressant hur vården funkar ibland. Givetvis gör man det "frivilligt" då istället..

 

[Vallmo]

Kan man bli tvångsinlagd för ätstörning? Hur händer det?
Hur dålig måste man vara?
Vem måste 'slå larm''? Om mamma gör det kan då pojkvän säga att Nej inte inlagd och det slutar där? Gäller samma om en gift make säger nej? Har jag någon talan? Eller någon annan heller eller är det bara sjukhuset som bestämmer helt.

Tacksam för svar

Ja, det kan man bli. Ätstörning kan vara ett livshotande tillstånd.
Man kan bli inlagd enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) om man saknar sjukdomsinsikt och/eller är en fara för sig själv och/eller andra.

Eftersom man som man oftast inte har någon sjukdomsinsikt när man är så dålig så räknas det som att man är farlig för sig själv.

För att bli inlagd för tvångsvård måste ett vårdintyg utfärdas.
Inom ett dygn ska vårdintyget bedömas av en överläkare i psykiatri och konverteras till LPT.
Det är en ganska omständig process, så det är inget som sker särskilt lättvindigt.

Ofta kan en patient komma in på vårdintyg (ofrivilligt) men sen ändra sig och gå med på frivillig vård (HSL).
Min egen erfarenhet är att det brukar funka sådär.
Dom patienterna skriver ofta ut sig i förtid eller vägrar behandling under vårdtiden.
Att konvertera HSL till LPT är väldigt svårt. Det görs mer sällan.
I dom fallen brukar man skriva ut patienten och sen ta in patienten på ett vårdintyg som sen blir ett LPT.

Anhöriga har inget att säga till om när det gäller att ta ett beslut om tvångsvård utan det sker helt och hållet från vården.
Anhöriga kan larma och patienten kan hämtas med polis eller jour, men vad som händer sen är helt upp till en läkare att bedöma.
Ofta blandar folk ihop det och tror att anhöriga har "bestämt" något i och med att dom larmat, men det är alltså inte möjligt.

Edit. Har inte läst de andra svaren så risk finns att jag upprepat något som redan är skrivet.

 

[Raderad medlem 68338]

Min kille när jag var riktigt dålig satte på ett dr phil avsnitt om ätsörningar och tjejen på det avsnittet var beräknad att dö inom ett par månader om hon inte fick hjälp. Det kanske inte funkar på din vän men det fick mig att fatta lite mer, att vad jag än gör så är det inte MITT val, det är ätstörningens val vad jag äter. Vet dock att några hatar dr phil

Hon är tyvärr beyond påverkbar på det sättet. Hon har inte självinsikt på det sättet. Hon klarar inte matsituationer alls. Jag har inte sett henne äta på flera år. Hon måste ju äta ngt men hon äter aldrig när ngn ser. Efter att ha kollat in i hennes kyl så verkar hon leva på vitkål och rivet äpple.

Bra att du söker hjälp innan det går för långt in i en ätstörning.

 

[Vallmo]

Och det känns som att de här människorna redan planerat ut mitt liv på ett papper och jag kan inte ändra någonting. Och antar att det var det som satte igång ätstörningen då det är det sista jag kan betsämma över själv liksom.
Innan alla dessa personer sattes in gick ätandet rätt ok, jag var normalt smal men spydde lite då och då men inget tvångmässigt. Dock är alla de personerna frivilliga, alltså jag kan avsluta när jag vill.

När jag läser dom här meningarna så läser jag in en person som saknar sjukdomsinsikt, bagatelliserar symtom som att "kräkas då och då" och dessutom skyller sitt beteende på vården.

Jag skriver det inte för att vara elak utan mer för att du ska förstå att det verkar inte riktigt som du reder ut detta helt själv.
För mig låter det som du behöver hjälp från vården när jag läser det du skrivit.

Många med ätstörningar vill inte bli friska för då känns det som om dom tappar kontrollen, så det är en stor anledning till att man fortsätter som man gör när man har anorexi.

 

[Lipperta]

När jag läser dom här meningarna så läser jag in en person som saknar sjukdomsinsikt, bagatelliserar symtom som att "kräkas då och då" och dessutom skyller sitt beteende på vården.

Jag skriver det inte för att vara elak utan mer för att du ska förstå att det verkar inte riktigt som du reder ut detta helt själv.
För mig låter det som du behöver hjälp från vården när jag läser det du skrivit.

Många med ätstörningar vill inte bli friska för då känns det som om dom tappar kontrollen, så det är en stor anledning till att man fortsätter som man gör när man har anorexi.

Jo jag vet ju att jag inte är frisk, men vet fortfarande att jag är sjuk. Tar det absolut inte elakt, du verkar alltid så insiktsfull

Jag menar inte att det är doktornernas, syven, assisenten eller någons fel så. Utan mer att de bestämmer när, var hur jag ska befinna mig på ett visst ställe. Tex möte. Så jag har lite att betämma om just där. Och att tappa all den kontrollen på 2 veckor är ganska skrämmande, även för friska människor tror jag.
Så jag tror jag kompensarar just den tappade kontrollen med mer kontroll över ätandet.

 

[Lipperta]

Hon är tyvärr beyond påverkbar på det sättet. Hon har inte självinsikt på det sättet. Hon klarar inte matsituationer alls. Jag har inte sett henne äta på flera år. Hon måste ju äta ngt men hon äter aldrig när ngn ser. Efter att ha kollat in i hennes kyl så verkar hon leva på vitkål och rivet äpple.

Bra att du söker hjälp innan det går för långt in i en ätstörning.

Åh nej, jag har inte hjälp utanför för ÄS. Den doktorn är för att antingen bli förtidspensionerad eller något annat.
ÄS vill jag ha ifred, dock vet pojkvän mycket om den och han kommer garanterat slå larm om det blir för illa. Men jag svarar dåligt på hot.
När jag var dålig sist med honom hotade han att han ringer till sjukhus så får dom ta hand om mig osv och istället för att sköta mig bättre reagerade jag istället med att ''han ska få se sjuk''

 

[Koltrast]

Jo jag vet ju att jag inte är frisk, men vet fortfarande att jag är sjuk. Tar det absolut inte elakt, du verkar alltid så insiktsfull

Jag menar inte att det är doktornernas, syven, assisenten eller någons fel så. Utan mer att de bestämmer när, var hur jag ska befinna mig på ett visst ställe. Tex möte. Så jag har lite att betämma om just där. Och att tappa all den kontrollen på 2 veckor är ganska skrämmande, även för friska människor tror jag.
Så jag tror jag kompensarar just den tappade kontrollen med mer kontroll över ätandet.

Det är begripligt att du när du känner en kontrollförlust reagerar med att ta fram det redskap för att återta kontrollen du känner till, dvs att reglera maten. Tyvärr är det ju ett ganska så destruktivt redskap som på sikt gör dig ganska illa. Skulle du kunna ta upp med någon av personerna i ditt team av professionella kontakter att du behöver känna dig mer delaktig? De borde kunna hjälpa dig att känna större inflytande över din egen vård.

 

[Vallmo]

Jo jag vet ju att jag inte är frisk, men vet fortfarande att jag är sjuk. Tar det absolut inte elakt, du verkar alltid så insiktsfull

Jag menar inte att det är doktornernas, syven, assisenten eller någons fel så. Utan mer att de bestämmer när, var hur jag ska befinna mig på ett visst ställe. Tex möte. Så jag har lite att betämma om just där. Och att tappa all den kontrollen på 2 veckor är ganska skrämmande, även för friska människor tror jag.
Så jag tror jag kompensarar just den tappade kontrollen med mer kontroll över ätandet.

Men tack!

Jag förstår att det är jobbigt och jag ogillar själv att inte ha kontroll.

Är också inne på det som @Koltrast skriver, att det handlar om att du tar tillbaka kontrollen själv genom att kontrollera maten.

I långa loppet tror jag man får det bästa resultatet om man kan komma över den där puckeln och sen samarbeta och vara delaktig i sin vård.
Det är trevligare både för en själv och personalen.
Jag hoppas du kan komma dit utan att det bli värre först.
Det låter ju ändå som du (också ) är insiktsfull och har rätt bra koll.

 

[Lipperta]

Det är begripligt att du när du känner en kontrollförlust reagerar med att ta fram det redskap för att återta kontrollen du känner till, dvs att reglera maten. Tyvärr är det ju ett ganska så destruktivt redskap som på sikt gör dig ganska illa. Skulle du kunna ta upp med någon av personerna i ditt team av professionella kontakter att du behöver känna dig mer delaktig? De borde kunna hjälpa dig att känna större inflytande över din egen vård.

Nej jag vågar inte ta upp det, det kommer bli för mycket fokus tror jag. Jag vill helst inte att någon vet.
Jag ska nog prata med mormor tror jag, hon brukar alltid veta allt om allt.

 

[Lovisaleonora]

Nej jag vågar inte ta upp det, det kommer bli för mycket fokus tror jag. Jag vill helst inte att någon vet.
Jag ska nog prata med mormor tror jag, hon brukar alltid veta allt om allt.

Hela ditt liv kretsar kring ditt ätande (jag vet, jag har varit där). Hur kan det blir för mycket fokus, tänker jag. Det är redan för mycket fokus.

För en ätstörning handlar ju inte om ätande, egentligen. Det handlar om kontrollen. Att ta den kontroll som går att få, och resultatet av att du har full kontroll är att höftbenen sticker ut och nyckelbenen står ut från kroppen.

Byt ut ätstörning mot en annan sjukdom, alkoholism. Då blir det plötsligt så synligt hur sjuka tankarna är.

Just nu hindrar din ätstörning och ditt mående dig fråga att förverkliga ditt liv. Jag stod själv där, och hade offrat en massa jag ville för att jag inte orkat (vem har ork utan att få in energi?), för att jag inte kunnat (tänk om jag kommer i situationer där jag inte kan kontrollera mitt ätande?), för att jag inte velat bli avslöjad (återigen; i sällskap är det svårt att smyga). Sedan insåg jag att en sjukdom jag kan få hjälp för hindrar hela min framtid. Det är inte cancer som rullar på som ett tåg. Det är något jag själv kan bekämpa.

Då började jag ta mig tillbaka och ändra mitt liv så det blev så som jag känner att jag kan leva med sinnesfrid. Ja, jag har fortfarande behov av att få saker på mitt sätt (det har med min uppväxt att göra), men jag kan hantera det i en fungerande vardag.

 

[Vallmo]

Hela ditt liv kretsar kring ditt ätande (jag vet, jag har varit där). Hur kan det blir för mycket fokus, tänker jag. Det är redan för mycket fokus.

För en ätstörning handlar ju inte om ätande, egentligen. Det handlar om kontrollen. Att ta den kontroll som går att få, och resultatet av att du har full kontroll är att höftbenen sticker ut och nyckelbenen står ut från kroppen.

Byt ut ätstörning mot en annan sjukdom, alkoholism. Då blir det plötsligt så synligt hur sjuka tankarna är.

Just nu hindrar din ätstörning och ditt mående dig fråga att förverkliga ditt liv. Jag stod själv där, och hade offrat en massa jag ville för att jag inte orkat (vem har ork utan att få in energi?), för att jag inte kunnat (tänk om jag kommer i situationer där jag inte kan kontrollera mitt ätande?), för att jag inte velat bli avslöjad (återigen; i sällskap är det svårt att smyga). Sedan insåg jag att en sjukdom jag kan få hjälp för hindrar hela min framtid. Det är inte cancer som rullar på som ett tåg. Det är något jag själv kan bekämpa.

Då började jag ta mig tillbaka och ändra mitt liv så det blev så som jag känner att jag kan leva med sinnesfrid. Ja, jag har fortfarande behov av att få saker på mitt sätt (det har med min uppväxt att göra), men jag kan hantera det i en fungerande vardag.

Håller med helt.
Dessutom är ju en ätstörning många gånger mer komplicerat än till exempel ett alkoholmissbruk.
Alkohol, nikotin, droger kan man sluta med och inte använda alls medans maten är något man alltid måste förhålla sig till.
Sen menar jag ju inte att ett missbruk är något man fixar lättvindigt.
Absolut inte, men jag tror det kan på sätt och vis vara lättare med något man avstår helt.
Med maten funkar ju inte det. Man måste ju äta.

Jag har inte dom problemen själv men jag kan förstå hur jobbigt det kan vara.
Hade en kompis i gruppen när jag gick på gruppterapi som hade en lightvariant av ätstörning och även den upptog mycket av hens tid och energi.
Det verkade hemskt med självplågeriet, helt enkelt. Vissa veckor var det bara tonfisk och kvarg som gällde.
Skulle inte velat byta "problem" för det verkade skitjobbigt, rent ut sagt.

 

[Lipperta]

Håller med helt.
Dessutom är ju en ätstörning många gånger mer komplicerat än till exempel ett alkoholmissbruk.
Alkohol, nikotin, droger kan man sluta med och inte använda alls medans maten är något man alltid måste förhålla sig till.
Sen menar jag ju inte att ett missbruk är något man fixar lättvindigt.
Absolut inte, men jag tror det kan på sätt och vis vara lättare med något man avstår helt.
Med maten funkar ju inte det. Man måste ju äta.

Jag har inte dom problemen själv men jag kan förstå hur jobbigt det kan vara.
Hade en kompis i gruppen när jag gick på gruppterapi som hade en lightvariant av ätstörning och även den upptog mycket av hens tid och energi.
Det verkade hemskt med självplågeriet, helt enkelt. Vissa veckor var det bara tonfisk och kvarg som gällde.
Skulle inte velat byta "problem" för det verkade skitjobbigt, rent ut sagt.

Åh jag känner igen det där med bara en viss mat i x dagar.

Spoiler: Läs inte om det finns risk att du blir triggad

Det kallas ofta för mono dieter och går ut på att kroppen inte kan ta vara på för mycket av samma sorts mat. Funkar faktiskt med choklad och det förstår jag inte.

 

[Koltrast]

Nej jag vågar inte ta upp det, det kommer bli för mycket fokus tror jag. Jag vill helst inte att någon vet.
Jag ska nog prata med mormor tror jag, hon brukar alltid veta allt om allt.

Även om du inte förmår lyfta ätstörningsproblematiken med dem kanske du kan ta upp att du har behov av att vara mer delaktig i planerandet av de insatser du får? Genom att öka din känsla av kontroll där minskar förhoppningsvis ditt behov av att kontrollera ditt ätande. Jag hade själv känt mig mer motiverad till att må bättre om jag fick vara med och säga mitt om hur min vård eller mina sociala insatser(?) skulle läggas upp. Detta är inget konstigt att efterfråga; det är snarare högst rimligt att saker som rör dig också bestäms i samråd med dig i den mån det är möjligt.

Edit: jag syftar alltså på de möten och de myndighetskontakter du beskriver att du känner vanmakt inför, inte eventuell tvångsvård.

 

[Lipperta]

Alla ni som endast är här pga den andra tråden kan ta och dra dit fan bor.

Jag skäms inte över någon av mina diagnoser och är helt öppen med dom, uppenbarligen eftersom jag har skrivit ut allt här.
Varför känner ni det här behovet av att trycka ner mig i min ''mår redan piss'' tråd?
Tänder ni på människor som mår dåligt?

 

[Koltrast]

Jag har kontakt med doktorer, socialen, lss, syv, psykologer, assistent om man kan kalla det så hon är en sån som jag kan ringa om jag måste till doktorn eller nåt då jag inte törs ringa ensam. Och det känns som att de här människorna redan planerat ut mitt liv på ett papper och jag kan inte ändra någonting.

Detta är vad jag syftar på i mitt inlägg ovan.

 

[Koltrast]

Alla ni som endast är här pga den andra tråden kan ta och dra dit fan bor.

Jag skäms inte över någon av mina diagnoser och är helt öppen med dom, uppenbarligen eftersom jag har skrivit ut allt här.
Varför känner ni det här behovet av att trycka ner mig i min ''mår redan piss'' tråd?
Tänder ni på människor som mår dåligt?

Jag har förvisso skrivit i den andra tråden, men jag skiljer på den och den här. Mina försök att hjälpa dig här är helt uppriktiga och har ingenting med den andra tråden att göra.

 

[Lipperta]

Även om du inte förmår lyfta ätstörningsproblematiken med dem kanske du kan ta upp att du har behov av att vara mer delaktig i planerandet av de insatser du får? Genom att öka din känsla av kontroll där minskar förhoppningsvis ditt behov av att kontrollera ditt ätande. Jag hade själv känt mig mer motiverad till att må bättre om jag fick vara med och säga mitt om hur min vård eller mina sociala insatser(?) skulle läggas upp. Detta är inget konstigt att efterfråga; det är snarare högst rimligt att saker som rör dig också bestäms i samråd med dig i den mån det är möjligt.

Edit: jag syftar alltså på de möten och de myndighetskontakter du beskriver att du känner vanmakt inför, inte eventuell tvångsvård.

Jo jag förstår hur du menar, jag är bara lite rädd om jag säger ''kan vi flytta det till -senare datum-?'' att det tas som att jag inte vil ha hjälpen de erbjuder, eller liknande.

Jag Ska försöka ta åt mig vad ni sagt till nästa möte och våga säga något till henne(assistenten) om tappad kontroll mm dock lämnar jag ute ätandet just nu.