trotsig 5 åring.

[Tokmaja]

NI som har barn runt 5.. är de trotsiga??
Sonen är HEMSK för att vara ärlig.
Man försöker säga något till honom och han bara hör inte.
Härjar vilt.
Vad sjutton ska man göra??
Minsta som går emot honom så skriker han som en gris, så man vet aldrig om han snubblat lite eller om han slagit halvt ihjäl sig!!!!!

Säg att det går över.
Blev tröstade igår av en kompis till svärmor som sa att hon tyckte att de här åren varit en barnlek, men när hennes son hade varit runt 14-16 så hade hon tyckt att det varit en pina varje dag... härligt.... :smirk:
Har man mycket trevligt att se fram emot allts...

Givetvis har sonen sina stunder när han är den lilla gosiga grabben också, så självklart förstår jag att det är en fas han går igenom, för att bli mer självständig antar jag... men nog fasiken är det påfrestande!!!

 

[jaha ja]

Sv: trotsig 5 åring.

Alla barn är olika, är säkert en fas som han är ine i.
Kanske vill/behöver mer upmärksamhet.
(säger inte att han inte får det)
Men barn kan sällan få nog & i dagens samhälle & stress är det svårt att koppla av ibland & bara vara mamma.

Tänk efter om det är något du kan göra som ni inte redan gör, läs en saga ibland.
Måla med honom.

Bara tankar jag har.
Har en 7 åring som från & till är som Emil i Löneberga.
& jag har satt meg ner & läst med dom 15-20 minuter om dagen.
Men tjafsas det, så då struntar mamma i det.

Ge & ta.

Har funkat bra för oss, för det mesta.

 

[Madick]

Sv: trotsig 5 åring.

Hu ja. Nu har jag visserligen en ovanligt lugn 5 åring (har alltid varit "snäll"). Det som märks nu är just det där "tänker INTE göra som du säger, jag HÖR inte vad du säger".

Så jag har tagit i från tårna, och regeln som gäller nu är om det jag ber om inte åtlyds å det snaraste (t.ex. sluta slå ditt syskon, sätt dig på stolen när vi äter, osv) så blir det rummet en stund. Gäller även om det blir sura miner eller tjafs när det blir tillsagt (och slutar på en gång).

Det biter! Otroligt nog. Tills lillsyskonet blir 5 år lär jag få hitta på nåt annat, för jag tvivlar att den metoden kommer funka på den helt andra personligheten.

För sparkar, knuffningar, och andra totalförbjudna saker är det avdrag på veckopeng som gäller. No mercy! 10 kr på lördagen krymper rätt snabbt om man är bråkig upptäcktes det.

Ska kanske tillägga att JAG inte blir upprörd, utan det är som en konsekvens av beteendet. Jag är glad och positiv när rumsstraffet är avtjänat (brukar bli nån minut, bara tills det slutar bråkas därinne). Inga sura miner eller "varför gjorde du så" osv. MYCKET gos och närhet behövs dock märks det just nu.

 

[Girasol]

Sv: trotsig 5 åring.

NI som har barn runt 5.. är de trotsiga??
Sonen är HEMSK för att vara ärlig.
Man försöker säga något till honom och han bara hör inte.
Härjar vilt.
Vad sjutton ska man göra??
Minsta som går emot honom så skriker han som en gris, så man vet aldrig om han snubblat lite eller om han slagit halvt ihjäl sig!!!!!

Säg att det går över.
Blev tröstade igår av en kompis till svärmor som sa att hon tyckte att de här åren varit en barnlek, men när hennes son hade varit runt 14-16 så hade hon tyckt att det varit en pina varje dag... härligt.... :smirk:
Har man mycket trevligt att se fram emot allts...

Givetvis har sonen sina stunder när han är den lilla gosiga grabben också, så självklart förstår jag att det är en fas han går igenom, för att bli mer självständig antar jag... men nog fasiken är det påfrestande!!!

Va, visste inte att vi delar på sonen? . Har en ilsken, tjurig och däremellan alldeles underbar 5 åring....


Gira

 

[Tokmaja]

Sv: trotsig 5 åring.


....

 

[plums]

Sv: trotsig 5 åring.

NI som har barn runt 5.. är de trotsiga??
Sonen är HEMSK för att vara ärlig.
Man försöker säga något till honom och han bara hör inte.
Härjar vilt.
Vad sjutton ska man göra??
Minsta som går emot honom så skriker han som en gris, så man vet aldrig om han snubblat lite eller om han slagit halvt ihjäl sig!!!!!

Säg att det går över.
Blev tröstade igår av en kompis till svärmor som sa att hon tyckte att de här åren varit en barnlek, men när hennes son hade varit runt 14-16 så hade hon tyckt att det varit en pina varje dag... härligt.... :smirk:
Har man mycket trevligt att se fram emot allts...

Givetvis har sonen sina stunder när han är den lilla gosiga grabben också, så självklart förstår jag att det är en fas han går igenom, för att bli mer självständig antar jag... men nog fasiken är det påfrestande!!!

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.Stämmer nog i många fall.När de är små och jobbiga, ja det tar på en, men när de är stora, då blir det en helt annan oro.Tur att barn är underbara, de ger en mycket glädje och härliga skratt....
Har 6 barn blandat flickor och pojkar mellan 3-18 år.

 

[Enya]

Sv: trotsig 5 åring.

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.Stämmer nog i många fall.När de är små och jobbiga, ja det tar på en, men när de är stora, då blir det en helt annan oro.Tur att barn är underbara, de ger en mycket glädje och härliga skratt....
Har 6 barn blandat flickor och pojkar mellan 3-18 år.

Det hör jag också rätt ofta, och jag tycker att det är lite kränkande! Mina bekymmer med mina barn är kanske i dina ögon små, men jag tycker att det är välkdigt jobbigt! Just sånna kommentarer som "vänta bara tills de hamnar i tonåren, gör ju inget lättare, då det istället känns som om jag gnäller för minsta lilla.

Visst kan även jag räkna ut att bekymmerna med en tonåring i huset eller flera tonåringar i huset är av ett helt annat allvarligare slag än vad jag har nu! Och antagligen kan man se tillbaka på tiden med en 5 åring som underbar och problemfri....

Men NU, nu har jag en kille på 5,5 och en på 4 och det ÄR jobbigt!

 

[Enya]

Sv: trotsig 5 åring.

Eric är 5,5 år och Isaac 4. Båda är i en period av trots, bråk och allt vad det är. Eric är gnällig, skvallrar hela tiden om ALLT, lyssnar inte och trotsar reglerna så till den milda grad att jag funderar på om han är allvarligt hörselskadad eller något

Men det är han så klart inte utan hör utm'rkt, det är bara det att han inte vill lyssna.

Dock måste jag få säga, de senaste två till tre dagarna har han varit rätt lugn, för att vara honom alltså.

Isaac har blivit värre och värre, han lyder inte och trotsar tillsäögelserna hela tiden, varenda en. En sån enkel sak som att " ta på skorna" åtlyds inte utan han sitter på golvet och glor eller gör annat.

De har vissa regler ute; de får inte vara på grusvägen, får inte klättra på staketet eller i träden vid vägen, och får inte gå på åkern ( där växer ju korn eller liknnade just nu). Reglerna drar jag vid varje tillfälle de ska gå ut oc de får upprepa dem så att de har förstått dem, dessutom påminenr jag lite om vad de FÅR göra och vara när de är ute. Eric brukar säga att han vet ALLT. Trots detta så tar det ibland så lite som 5 minuter innan de har brytit mot en regel, oftast klättrar de i träden vid vägen. När de bryter mot reglerna jag har ute åker de in på rummet en stund, sedan får de vara ute igen, men bryter de mot en regel igen så åker de in igen och får inte vara ute mer den dagen.

Ibland verkar det som om de löser av varandra, Eric har en dålig dag, dagen efter har Isaac en dålig dag.....

Här är det Isaac som skriker så man tror att han är död minst. Han har skrikit så pass ofta att jag inte tar det på allvar, ungefär som "vargen kommer"-berättelsen.

Men folk säger att det kommer gå över..... Frågan är om det är sant!

 

[Stollan]

Sv: trotsig 5 åring.

Vad jag tror menas med små och stora bekymmer är att när dom blir i tonåren är dom ute och far mer på egen hand och man kan inte kontorllera dom på samma sätt. Därför ökar ju också risken för att dom far illa.
Alltså är slås med syskon inte så stort mot risk för hanma i knarkgäng tex.
Det är vad jag uppfattat menas med stora och små bekymmer.
Jag tycker att det är lättare att prata förstånd med äldre barn men oron blir större ju större deras egna ansvar blir. Ju mer eget ansvar detso mindre kontroll ha vi föräldrar över vad för väg dom väljer att gå här i livet och den kan gå käpprätt åt helvete om man har otur.
Det handlar alltså inte om vad som är jobbigast i konflikter utan dom där gåra håren man får av oro.

 

[Enya]

Sv: trotsig 5 åring.

Jag mår inte bättre av att höra om vilka problem mina barn kan hamna i under tonåren, det hjälper inte mig nu att veta. Vad jag menar är att jag lever NU och NU är mina små barn också mina stora bekymmer, som för så många andra. De flesta vet ju vad tonåringar kan råka ut för och visst, en tonåring i knarkgäng är ju värre än en 5 åring som trotsar tillsägelser, det är väl självklart.

Men det är just det, att varenda gång man pratar om sina små barn och bekymerna man har med dem så ska någon komma med den kommentaren. Varför? Det känns som om småbarnsbekymmerna förminskas, som om man är löjlig för attm an tycker det är jobbigt, typ " vänta bara tills han är 15, då kan du snacka om problem".

 

[ameo]

Sv: trotsig 5 åring.

Kul att hör att det är fler än jag som har en 5-åring med "selektiv hörsel"... :smirk:
Vi har våra duster, helt klart. Och efter att jag jobbat i sommar och pappan varit ledig = haft huvudansvaret för barnen så håller alla barnen på att testa in sig hos mig igen, hur mina gränser går och om de går att töja på..
Det är bara att bita ihop och försöka se glad ut!

 

[Stollan]

Sv: trotsig 5 åring.

En mycket bra fråga. Antagligen för att personen i fråga inte har något vettigt råd att komma med samt inte förstår att fast det kanske ger större oro med en tonåring så betyder det inte att det är mindre jobbigt med ett yngre barn.
Ett klumpigt försök att trösta vilket kan vara ack så enerverande när det är råd man vill ha.
Lite som att få svaret "mat är gott" när man frågar efter råd om vad man skall ha till middag.

 

[plums]

Sv: trotsig 5 åring.

Det hör jag också rätt ofta, och jag tycker att det är lite kränkande! Mina bekymmer med mina barn är kanske i dina ögon små, men jag tycker att det är välkdigt jobbigt! Just sånna kommentarer som "vänta bara tills de hamnar i tonåren, gör ju inget lättare, då det istället känns som om jag gnäller för minsta lilla.

Visst kan även jag räkna ut att bekymmerna med en tonåring i huset eller flera tonåringar i huset är av ett helt annat allvarligare slag än vad jag har nu! Och antagligen kan man se tillbaka på tiden med en 5 åring som underbar och problemfri....

Men NU, nu har jag en kille på 5,5 och en på 4 och det ÄR jobbigt!

Det var inte meningen att du skulle ta det på det sättet, jag vet verklingen vad du går igenom för jag är i samma sits, en liten stark tjej på 3 år och en vild och tjurig kille på snart 5 år, dessutom en kille på 9 år som har varit frukansvärt jobbig sedan 2,5 års ålder, där jag trot det skulle gå över, även om de goda stunderna blir oftare.Det var inte många veckor sedan jag grät när jag körde hem efter att jag och mina 2 minsta varit och handlat mat, då killen inte fick en tidning blev han galen.Tillsist stod jag där med en lång kö efter mig, hälften av varorna på bandet 3 åringen med gipsat ben satt i kundvagnen och sympatigrät och 5 åringen välter tidningsstället med en massa tidningar på.Någon tidning blev det i alla fall inte.Nu efter åt kan jag skratta åt det, men just när man är inne i det är det hemskt.Som jag skrev i en annan tråd, att vara förälder är nog ens svåraste uppgift och jag håller med om att det tar på en.Skall påpeka att med min dotter på 18 år har jag inte haft några problem med i tonåren, men man är ändå orolig, med tanke på hur samhället ser ut.Ibland tröstar jag mig med om att jag inte är ensam