Disen
Trådstartare
Jag vill berätta för er om en mycket speciell hund. En Finsk lapphund kom till oss den 25:e September 1997. Jag satt hemma hos min mormor. Jag var 11 år och min högsta dröm då var en egen hund, liksom det hade varit sedan jag var mycket liten. Mamma och pappa hade varit på husvagnsmässa i Jönköping. Jag väntade otåligt på deras hemkomst av två anledningar. Den första var att jag saknade dem och den andre för att jag hade blivit lovad en present. Det var en överraskning sa de, så jag var mycket förväntansfull. Jag kunde dock aldrig föreställa mig vad som väntade. Mormor körde hem mig efter ett samtal med mamma, de var på väg hem.
Efter en tids väntan så kom de äntligen. Bilen stod på uppfarten, mamma och pappa hade klivit ur och i bilen satt en valp. Jag minns det som igår. Han satt i baksätet och tittade på miljön utanför bilen. Jag öppnade försiktigt bildörren. ”Är den min?” frågade jag och vågade knappt vänta på svaret. ”Ja, Ida. Han är din” förklarade mamma. Lyckan var total. Min första egna hund! Jag minns fortfarande hur det kändes när jag drog min hand genom hans valppäls. Jag grät lyckans tårar. Han var 5 månader gammal och mycket välkommen in i familjen Liljas liv.
Som förstahundsägare vill man väl. Så vi beslöt oss för att gå en valpkurs på brukshundklubben. Casper var då ca 8 månader gammal. Han var både större och stökigare än alla andra valpar. Han skällde, grävde, skällde, kissade, tuggade på stockar mm. Nämnde jag att han skällde? Vår instruktör var så trött på oss och visste heller inte vad hon skulle göra för att få ordning på detta. Han var ett busfrö av sällan skådat slag som dessutom gjorde det som instruktören inte var van vid, nämligen just att klara av ett konstant skällande. Ett par år senare fick vi dock personligen ta emot beröm från samma instruktör när vi visade upp hur Agility fungerade inför hennes dåvarande grupp som hon höll kurs för.
Han utvecklades till unghund utan större svårigheter. Vi hade aldrig några problem med honom genom hans könsmognad. Han var aldrig jobbig eller påfrestande under denna period. Dock hände det något fasansfullt som var nära att kosta honom livet. Det berodde inte på honom som hund, utan ett oansvarigt ögonblick från mig som ung hundägare. Vi var ute på promenad en vinter, han var ca 1,5 år gammal och fick syn på sothönor längre ut på isen och stack efter dem. Han jagade dem en bra bit ut för att sedan vända. Jag stod och höll andan. Jag tänkte att isen kanske skulle hålla om han bara sprang tillbaka på samma ställe som ut. Plötsligt sprack isen och han försvann. Tack och lov fick jag se hans huvud dyka upp igen. Han började skälla.
Jag rusade hem och skrek åt pappa att Casper låg på isen och nu var det bråttom. Jag sprang tillbaka och tog mig in på hamnområdet som Casper sprungit över till. På hamnens vatten var det ingen is hela vägen in till stranden. Plötsligt kommer det en man springande med ett par åror i nävarna. Han börjar febrilt försöka rucka loss livbåten och bakom honom kommer pappa för att hjälpa till. Pappa hade stoppat mamma ute vid vägen som var på väg hem från jobbet. Han hade också mött en man och hans fru i deras bil. Mannen jobbade inne på hamnens område, men detta hände efter stängningstid så vi hade tur att han hade ett ärende där. Pappa ror båten och mannen drar sig fram mellan isflaken för att nå Casper som gjorde ett tappert försök att simma mot pappas röst men tvingades vända för att hålla sig i iskanten igen. Efter 20 minuters kämpande mot kyla och is var han säkert väldigt trött. Mannen får tag i Casper och drar upp honom i båten. Väl hemma värmer vi honom med filtar och handdukar. En veterinärkoll görs följande dag, men de hittade inget fel. Vi besöker mannen som räddade Casper i hans hem, räckte över en blomma och en summa pengar för hans hjältedåd. Han berättade då att han inte hade tänkt åka till jobbet egentligen. Saken var den att han hade fått skjuts hem och lämnat cykeln. Han hade inte tänkt hämta den men ändrade sig. Han var dessutom en av två som hade nyckel till livbåtens åror som var inlåsta. Vi hade verkligen änglavakt den dagen!
Trotts incidenten i ung ålder så utvecklades han till en lydig, lätthanterlig vuxen hund. Vi debuterade i lydnadsklass I när han var fem år gammal. Vi hade bara tränat i lite mindre än en månad, men övertalades att tävla av instruktören. Det slutade i stolta (och inte minst välförtjänta) 86p. I beskrivningen av momenten så står det ”skäller” på nästan samtliga. Har man lapphund så har man. Han har fått vara med familjen överallt. Semestrar, kalas, fester, jobb mm. Han har alltid älskat att åka bil och har aldrig varit problem att ha med. Han ville alltid sitta i mitten av rummen där alla människor varit och bara lyssna och titta på oss.
Han fick vid några tillfällen chansen att vara med mig på mitt hundgymnasium. Där var han alltid otroligt duktig. Jag minns speciellt ett par händelser väldigt väl. Det ena var när vi under en spårkurs skulle lägga spår en blåsig dag på en stubbåker. Bland elevernas hundar var det blandade raser. Allt från Schäfer till Cavalier m.fl. Ingen hund klarade spåret särskilt bra. Ingen hittade sina spårapporter. Det var en för stor utmaning. Casper följde mitt spår som om han var tränad i IPO. Han hittade slutapporten och fortsatte sedan att spåra ända ut till vägen. Behöver jag berätta hur komiskt jag tyckte att detta var? Mycket eftersom han aldrig hade gått ett riktigt spår i hela sitt liv och att han vid det tillfället var över 6 år gammal. Tillfälle nummer två var när vi hade en gästföreläsare, Inki Sjösten, på hundgymnasiet. Hon skulle demonstrera störningen ”plocka blomman” som går ut på att föraren ska få sin hund att sitta kvar då Inki plockar i gräset framför. Allt för att man ska kunna korrigera hunden så att den lär sig att sitt är sitt och inget annat. Hon tar Casper som testhund. En vän till mig på skolan vid namn Jonni lånade honom den dagen. Inki plockade och plockade för att Casper skulle resa sig, men han satt pall efter Jonnis kommando. Han tittade lite på ”blomman”, men brydde sig inte nämnvärt. Jonni behövde inte jobba så hårt så Inki bytte försökshund. Jag var väldigt stolt. Inte bara över Casper utan även att jag hade lyckats befästa sitt/stanna så pass att han även med en annan förare visste vad som gällde.
Vid 8 års ålder utvecklade han PRA. Vi fick veta av veterinären att han långsamt skulle bli blind. Det fanns tyvärr ingen återvändo. Dock var det sällan något problem eftersom han skulle få gott om tid att vänja sig. Han brydde sig inte nämnvärt och tuffade på som vanligt. Han lekte, sprang och tränade med mig som vanligt.
Sommaren 2008 fick han ett par veckor med mig, min fästman och Narmo (min Lapska vallhund) när vi bodde i Falun. När vi hade honom då så gick vi Varpan runt, det är en sjö i Falun som är ca 1,5 mil i omkrets. Det tog oss 4,5 timme med rasterna inräknat och det gick helt utan problem. Samma år tog vi honom med upp till Falun i början av december. Han skulle få en månad med oss i snön. Vi hade så otroligt mycket snö och graderna låg i snitt på -17. Han busade och rusade fram i snön, hoppade efter godis och tumlade runt i snövallarna. En helt perfekt vinter för en Finsk lapphund!
Men ingenting kan vara för evigt. Nu vid 12 års ålder ser han bara lite ljus och skiftningar, siluetter på sin höjd. Han är ibland vilsen i sitt eget hem trots att vi inte har möblerat om här på flera år. Han har börjat bli svag i bakbenen och det går lite trögt när han går uppför trappan. Om han under promenaden stannar för att snusa på en fläck så kan han bli disorienterad och gå åt ”fel” håll. Vi bor i ett stort hus med en stor trädgård och även nere i trädgården så kan han snurra runt och vara vilsen. Hörseln är nedsatt så det är svårt att styra honom med rösten. Han är svag i sina höfter och har en gång halkat omkull på parkettgolvet utan att kunna ta sig upp utan hjälp.
Han är fortfarande pigg, äter och leker, men det börjar kännas ohållbart. Från detta tillståndet kan det bara bli sämre. Han kan inte få syn eller hörsel tillbaka. Ingen av oss vill vänta tills det blir absolut ohållbart. Ingen av oss vill vänta tills han inte klarar av att gå i trappan längre så vi har tagit ett beslut. Ett mycket svårt beslut…
Vi ville göra något mycket speciellt med Casper under hans sista dygn. Jag, min fästman Thomas, Narmo och Casper åkte upp till Ryssberget (ett naturreservat i Sölvesborg) med mängder av promenadstigar i en vacker bokskog. Det påminner om alvernas värld i J.R.R Tolkiens fantasyböcker. Vi gick en promenad, grillade och gav Casper och Narmo massor av korv. Casper var i centrum hela tiden. Sedan gick vi ytterliggare en lång promenad och det går inte att beskriva hur skönt det känns att ha sett honom så glad och pigg. Det är precis såhär jag vill minnas honom!
Trots att det är mer än 12 år sedan denna mycket speciella hund kom in i mitt liv och trots att vi har haft en otrolig tur med honom så känns 12 år som alldeles för kort tid med min Casper.
Casper somnade in den 9 oktober 2009. Precis när hans hjärta slutade slå sprack himlen upp och lämnade ett vackert sken på hans kropp. Han sprang över regnbågsbron, ung och frisk igen.
Tack alla ni som orkat läsa... Jag saknar min hund så mycket
Efter en tids väntan så kom de äntligen. Bilen stod på uppfarten, mamma och pappa hade klivit ur och i bilen satt en valp. Jag minns det som igår. Han satt i baksätet och tittade på miljön utanför bilen. Jag öppnade försiktigt bildörren. ”Är den min?” frågade jag och vågade knappt vänta på svaret. ”Ja, Ida. Han är din” förklarade mamma. Lyckan var total. Min första egna hund! Jag minns fortfarande hur det kändes när jag drog min hand genom hans valppäls. Jag grät lyckans tårar. Han var 5 månader gammal och mycket välkommen in i familjen Liljas liv.
Som förstahundsägare vill man väl. Så vi beslöt oss för att gå en valpkurs på brukshundklubben. Casper var då ca 8 månader gammal. Han var både större och stökigare än alla andra valpar. Han skällde, grävde, skällde, kissade, tuggade på stockar mm. Nämnde jag att han skällde? Vår instruktör var så trött på oss och visste heller inte vad hon skulle göra för att få ordning på detta. Han var ett busfrö av sällan skådat slag som dessutom gjorde det som instruktören inte var van vid, nämligen just att klara av ett konstant skällande. Ett par år senare fick vi dock personligen ta emot beröm från samma instruktör när vi visade upp hur Agility fungerade inför hennes dåvarande grupp som hon höll kurs för.
Han utvecklades till unghund utan större svårigheter. Vi hade aldrig några problem med honom genom hans könsmognad. Han var aldrig jobbig eller påfrestande under denna period. Dock hände det något fasansfullt som var nära att kosta honom livet. Det berodde inte på honom som hund, utan ett oansvarigt ögonblick från mig som ung hundägare. Vi var ute på promenad en vinter, han var ca 1,5 år gammal och fick syn på sothönor längre ut på isen och stack efter dem. Han jagade dem en bra bit ut för att sedan vända. Jag stod och höll andan. Jag tänkte att isen kanske skulle hålla om han bara sprang tillbaka på samma ställe som ut. Plötsligt sprack isen och han försvann. Tack och lov fick jag se hans huvud dyka upp igen. Han började skälla.
Jag rusade hem och skrek åt pappa att Casper låg på isen och nu var det bråttom. Jag sprang tillbaka och tog mig in på hamnområdet som Casper sprungit över till. På hamnens vatten var det ingen is hela vägen in till stranden. Plötsligt kommer det en man springande med ett par åror i nävarna. Han börjar febrilt försöka rucka loss livbåten och bakom honom kommer pappa för att hjälpa till. Pappa hade stoppat mamma ute vid vägen som var på väg hem från jobbet. Han hade också mött en man och hans fru i deras bil. Mannen jobbade inne på hamnens område, men detta hände efter stängningstid så vi hade tur att han hade ett ärende där. Pappa ror båten och mannen drar sig fram mellan isflaken för att nå Casper som gjorde ett tappert försök att simma mot pappas röst men tvingades vända för att hålla sig i iskanten igen. Efter 20 minuters kämpande mot kyla och is var han säkert väldigt trött. Mannen får tag i Casper och drar upp honom i båten. Väl hemma värmer vi honom med filtar och handdukar. En veterinärkoll görs följande dag, men de hittade inget fel. Vi besöker mannen som räddade Casper i hans hem, räckte över en blomma och en summa pengar för hans hjältedåd. Han berättade då att han inte hade tänkt åka till jobbet egentligen. Saken var den att han hade fått skjuts hem och lämnat cykeln. Han hade inte tänkt hämta den men ändrade sig. Han var dessutom en av två som hade nyckel till livbåtens åror som var inlåsta. Vi hade verkligen änglavakt den dagen!
Trotts incidenten i ung ålder så utvecklades han till en lydig, lätthanterlig vuxen hund. Vi debuterade i lydnadsklass I när han var fem år gammal. Vi hade bara tränat i lite mindre än en månad, men övertalades att tävla av instruktören. Det slutade i stolta (och inte minst välförtjänta) 86p. I beskrivningen av momenten så står det ”skäller” på nästan samtliga. Har man lapphund så har man. Han har fått vara med familjen överallt. Semestrar, kalas, fester, jobb mm. Han har alltid älskat att åka bil och har aldrig varit problem att ha med. Han ville alltid sitta i mitten av rummen där alla människor varit och bara lyssna och titta på oss.
Han fick vid några tillfällen chansen att vara med mig på mitt hundgymnasium. Där var han alltid otroligt duktig. Jag minns speciellt ett par händelser väldigt väl. Det ena var när vi under en spårkurs skulle lägga spår en blåsig dag på en stubbåker. Bland elevernas hundar var det blandade raser. Allt från Schäfer till Cavalier m.fl. Ingen hund klarade spåret särskilt bra. Ingen hittade sina spårapporter. Det var en för stor utmaning. Casper följde mitt spår som om han var tränad i IPO. Han hittade slutapporten och fortsatte sedan att spåra ända ut till vägen. Behöver jag berätta hur komiskt jag tyckte att detta var? Mycket eftersom han aldrig hade gått ett riktigt spår i hela sitt liv och att han vid det tillfället var över 6 år gammal. Tillfälle nummer två var när vi hade en gästföreläsare, Inki Sjösten, på hundgymnasiet. Hon skulle demonstrera störningen ”plocka blomman” som går ut på att föraren ska få sin hund att sitta kvar då Inki plockar i gräset framför. Allt för att man ska kunna korrigera hunden så att den lär sig att sitt är sitt och inget annat. Hon tar Casper som testhund. En vän till mig på skolan vid namn Jonni lånade honom den dagen. Inki plockade och plockade för att Casper skulle resa sig, men han satt pall efter Jonnis kommando. Han tittade lite på ”blomman”, men brydde sig inte nämnvärt. Jonni behövde inte jobba så hårt så Inki bytte försökshund. Jag var väldigt stolt. Inte bara över Casper utan även att jag hade lyckats befästa sitt/stanna så pass att han även med en annan förare visste vad som gällde.
Vid 8 års ålder utvecklade han PRA. Vi fick veta av veterinären att han långsamt skulle bli blind. Det fanns tyvärr ingen återvändo. Dock var det sällan något problem eftersom han skulle få gott om tid att vänja sig. Han brydde sig inte nämnvärt och tuffade på som vanligt. Han lekte, sprang och tränade med mig som vanligt.
Sommaren 2008 fick han ett par veckor med mig, min fästman och Narmo (min Lapska vallhund) när vi bodde i Falun. När vi hade honom då så gick vi Varpan runt, det är en sjö i Falun som är ca 1,5 mil i omkrets. Det tog oss 4,5 timme med rasterna inräknat och det gick helt utan problem. Samma år tog vi honom med upp till Falun i början av december. Han skulle få en månad med oss i snön. Vi hade så otroligt mycket snö och graderna låg i snitt på -17. Han busade och rusade fram i snön, hoppade efter godis och tumlade runt i snövallarna. En helt perfekt vinter för en Finsk lapphund!
Men ingenting kan vara för evigt. Nu vid 12 års ålder ser han bara lite ljus och skiftningar, siluetter på sin höjd. Han är ibland vilsen i sitt eget hem trots att vi inte har möblerat om här på flera år. Han har börjat bli svag i bakbenen och det går lite trögt när han går uppför trappan. Om han under promenaden stannar för att snusa på en fläck så kan han bli disorienterad och gå åt ”fel” håll. Vi bor i ett stort hus med en stor trädgård och även nere i trädgården så kan han snurra runt och vara vilsen. Hörseln är nedsatt så det är svårt att styra honom med rösten. Han är svag i sina höfter och har en gång halkat omkull på parkettgolvet utan att kunna ta sig upp utan hjälp.
Han är fortfarande pigg, äter och leker, men det börjar kännas ohållbart. Från detta tillståndet kan det bara bli sämre. Han kan inte få syn eller hörsel tillbaka. Ingen av oss vill vänta tills det blir absolut ohållbart. Ingen av oss vill vänta tills han inte klarar av att gå i trappan längre så vi har tagit ett beslut. Ett mycket svårt beslut…
Vi ville göra något mycket speciellt med Casper under hans sista dygn. Jag, min fästman Thomas, Narmo och Casper åkte upp till Ryssberget (ett naturreservat i Sölvesborg) med mängder av promenadstigar i en vacker bokskog. Det påminner om alvernas värld i J.R.R Tolkiens fantasyböcker. Vi gick en promenad, grillade och gav Casper och Narmo massor av korv. Casper var i centrum hela tiden. Sedan gick vi ytterliggare en lång promenad och det går inte att beskriva hur skönt det känns att ha sett honom så glad och pigg. Det är precis såhär jag vill minnas honom!
Trots att det är mer än 12 år sedan denna mycket speciella hund kom in i mitt liv och trots att vi har haft en otrolig tur med honom så känns 12 år som alldeles för kort tid med min Casper.
Casper somnade in den 9 oktober 2009. Precis när hans hjärta slutade slå sprack himlen upp och lämnade ett vackert sken på hans kropp. Han sprang över regnbågsbron, ung och frisk igen.
Tack alla ni som orkat läsa... Jag saknar min hund så mycket
