Q
QueenMarion
Vi behöver hjälp!
Tillsammans med (bara) mig hade vi levt ett lyckligt liv tillsammans, jag och min hund. Tyvärr finns det många störningar som saboterar harmonin. Andra hundar till exempel. Min hund är med mig på kontoret mitt i stan. Här rastas såklart många andra hundar, framförallt på lunchen. Nästan alla hundar vi möter, passerar eller som finns i vår närhet gör han utfall mot. Gående, sittande eller liggande hund, han ratar ingen utan tar i för kung och fosterland närhelst tillfälle bjuds. Han slänger sig fram så långt kopplet når (och lite till om inte matte är på hugget) morrar och vrålskäller, gärna studsande på bakbenen ifall nu någon mot förmodan inte skulle märka honom. Jag har alltid min hundradar på, rundar alla hörn, passerar portar och liknande med honom bakom mig, men är det mycket folk i rörelse är det lätt att missa nån.
När vi går är det mycket kontaktövningar, hoppa upp på saker (jätteroligt tycker han) och busar på andra sätt för att det ska hända skojiga saker med mig och han inte ska behöva ombesörja den detaljen själv. Det funkar bra tills vi ser en annan hund.
Vad beror dessa utfall på och vad kan jag göra åt det! Han är väl en rätt osäker hund, hjälper det att stärka hans självkänsla? Hur gör man det? Strax innan hundmötet hjälper inget alls, inte kontaktövningar och inte lek med pinne som jag håller fast när han har den i munnen och som annars är jättekul. Numer går jag i stora snygga bågar där det är möjligt utan att det ska kännas som en panikåtgärd för någon av oss. Är det lite trängre är det "utställningsförning" som gäller, kedjan tätt under hakan och får vara beredd att "hänga" upp honom kortast möjligt. Trots det vill han mopsa och morra. På torsdag ska jag få en klicker av min instruktör, jag hoppas såklart att den kan hjälpa oss. Vi har lärt in ett slags smackljud med munnen och den funkar superfint utan hundstörningar. En riktig klicker kanske är kraftfullare? Han är lättlärd och tycker om att lära sig nya saker.
Det är jättejobbigt att ha det så här. Det är långt mer tårar än glädje. Går det att lösa? Hur har andra gjort? Det blev värre efter hans sjukdom men kan såklart ha med åldern att göra också. Han är 2½ år nu. Kan jag få ordning på honom?
Tillsammans med (bara) mig hade vi levt ett lyckligt liv tillsammans, jag och min hund. Tyvärr finns det många störningar som saboterar harmonin. Andra hundar till exempel. Min hund är med mig på kontoret mitt i stan. Här rastas såklart många andra hundar, framförallt på lunchen. Nästan alla hundar vi möter, passerar eller som finns i vår närhet gör han utfall mot. Gående, sittande eller liggande hund, han ratar ingen utan tar i för kung och fosterland närhelst tillfälle bjuds. Han slänger sig fram så långt kopplet når (och lite till om inte matte är på hugget) morrar och vrålskäller, gärna studsande på bakbenen ifall nu någon mot förmodan inte skulle märka honom. Jag har alltid min hundradar på, rundar alla hörn, passerar portar och liknande med honom bakom mig, men är det mycket folk i rörelse är det lätt att missa nån.
När vi går är det mycket kontaktövningar, hoppa upp på saker (jätteroligt tycker han) och busar på andra sätt för att det ska hända skojiga saker med mig och han inte ska behöva ombesörja den detaljen själv. Det funkar bra tills vi ser en annan hund.
Vad beror dessa utfall på och vad kan jag göra åt det! Han är väl en rätt osäker hund, hjälper det att stärka hans självkänsla? Hur gör man det? Strax innan hundmötet hjälper inget alls, inte kontaktövningar och inte lek med pinne som jag håller fast när han har den i munnen och som annars är jättekul. Numer går jag i stora snygga bågar där det är möjligt utan att det ska kännas som en panikåtgärd för någon av oss. Är det lite trängre är det "utställningsförning" som gäller, kedjan tätt under hakan och får vara beredd att "hänga" upp honom kortast möjligt. Trots det vill han mopsa och morra. På torsdag ska jag få en klicker av min instruktör, jag hoppas såklart att den kan hjälpa oss. Vi har lärt in ett slags smackljud med munnen och den funkar superfint utan hundstörningar. En riktig klicker kanske är kraftfullare? Han är lättlärd och tycker om att lära sig nya saker.
Det är jättejobbigt att ha det så här. Det är långt mer tårar än glädje. Går det att lösa? Hur har andra gjort? Det blev värre efter hans sjukdom men kan såklart ha med åldern att göra också. Han är 2½ år nu. Kan jag få ordning på honom?