Trafikolycka och ledsamhet

[Sofie.S]

Dotterns morfar var för några veckor sedan med i en trafikolycka och fick några frakturer. Det enda som märks på honom nu är att han fortfarande har ont och att han inte kan använda armen.
Hon har träffat honom flera gånger efter olyckan och vi har inte sagt mer än att han kört av vägen och att han har ont i armen.
Men nu, sedan i måndags blir hon hysteriskt ledsen när hon ska sova. Hon uttrycker oro över sin morfar och vi förklarar att armen kommer läka. Vi säger att olyckor kan hända men att han kommer bli som vanligt igen.

Hon är 4,5 år gammal. Hur tacklar man detta? Inga ledsamheter när hon träffar morfar, utan det kommer bara när hon ska sova.
Hur tänker ni?

 

[Eli]

Tänker att det kanske är bättre att bekräfta än att bara förklara? "Är du orolig över morfar? Hur känns det? Vad tänker du på? Vill du rita en teckning/göra en present och ge morfar?"

Bara få prata om hur det känns eller göra något konstruktivt och få ur sig oron kan kännas bra.

 

[Sofie.S]

Tänker att det kanske är bättre att bekräfta än att bara förklara? "Är du orolig över morfar? Hur känns det? Vad tänker du på? Vill du rita en teckning/göra en present och ge morfar?"

Bara få prata om hur det känns eller göra något konstruktivt och få ur sig oron kan kännas bra.

Hon säger att hon är orolig att armen inte ska läka och att det ska hända igen. Hon säger att hon vill träffa honom. Kanske kan vara en idé att ringa honom när hon blir så ledsen.
Kvällen slutar med att hon somnar på soffan.

 

[Vogue]

Dotterns morfar var för några veckor sedan med i en trafikolycka och fick några frakturer. Det enda som märks på honom nu är att han fortfarande har ont och att han inte kan använda armen.
Hon har träffat honom flera gånger efter olyckan och vi har inte sagt mer än att han kört av vägen och att han har ont i armen.
Men nu, sedan i måndags blir hon hysteriskt ledsen när hon ska sova. Hon uttrycker oro över sin morfar och vi förklarar att armen kommer läka. Vi säger att olyckor kan hända men att han kommer bli som vanligt igen.

Hon är 4,5 år gammal. Hur tacklar man detta? Inga ledsamheter när hon träffar morfar, utan det kommer bara när hon ska sova.
Hur tänker ni?

Kan dottern få ringa morfar och morfar i sin tur pedagogiskt bekräftar att han kommer att bli bra och kanske fråga om hennes dag osv? (Avleda)

Ni vuxna kan ju prata med honom innan så att ni bestämmer lite vad som ska sägas så att det blir ”rätt”

Låter som att ni har en go och empatisk liten tjej

 

[Energi]

Hon säger att hon är orolig att armen inte ska läka och att det ska hända igen. Hon säger att hon vill träffa honom. Kanske kan vara en idé att ringa honom när hon blir så ledsen.
Kvällen slutar med att hon somnar på soffan.

Åh men lilla ungen då! Så himla fint!

Jag vet inte vad som är "rätt" att göra men jag hade nog bara försökt bekräfta och liksom validera hennes känslor.

Jag är ju också ett fan av att vara ärlig mot barn och inte försöka vifta bort deras tankar. Alltså, om hon är orolig för att det kan hända igen så skulle jag nog säga "ja ibland händer det olyckor. Då kan man behöva plåster/åka till doktorn/bara bli tröstad/vadsomhelst."

Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och var otroligt rädd för att mina föräldrar skulle skilja sig. Mamma viftade bort det med att nej då, det skulle dom aldrig göra. Men det kan man ju inte lova? Min oro mildrades absolut inte och jag kände mig ensam i oron. Jag TROR jag hade mått bättre av att mamma berättade hur det skulle bli då, att det skulle dom i så fall lösa si eller så, och dom skulle älska mig ändå osv.

 

[Eli]

Åh men lilla ungen då! Så himla fint!

Jag vet inte vad som är "rätt" att göra men jag hade nog bara försökt bekräfta och liksom validera hennes känslor.

Jag är ju också ett fan av att vara ärlig mot barn och inte försöka vifta bort deras tankar. Alltså, om hon är orolig för att det kan hända igen så skulle jag nog säga "ja ibland händer det olyckor. Då kan man behöva plåster/åka till doktorn/bara bli tröstad/vadsomhelst."

Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och var otroligt rädd för att mina föräldrar skulle skilja sig. Mamma viftade bort det med att nej då, det skulle dom aldrig göra. Men det kan man ju inte lova? Min oro mildrades absolut inte och jag kände mig ensam i oron. Jag TROR jag hade mått bättre av att mamma berättade hur det skulle bli då, att det skulle dom i så fall lösa si eller så, och dom skulle älska mig ändå osv.

Exakt det tänker jag på ur min egen barndom också. Min mamma var verkligen inte ett fan av att prata ut och lyssna, mer "låtsas man inte om det finns det inte".

KL
Kanske förklara att det finns jätteduktiga doktorer som fixar morfars arm?

 

[Soapbubble]

Vad händer om ni tar ”pratet” och mycket ”prat” om morfar på dagen, så känslorna kan få komma fram innan läggdags när hon är trött och har svårt att hantera dem?

 

[Eli]

Hon säger att hon är orolig att armen inte ska läka och att det ska hända igen. Hon säger att hon vill träffa honom. Kanske kan vara en idé att ringa honom när hon blir så ledsen.
Kvällen slutar med att hon somnar på soffan.

Kan absolut vara en idé. Och kanske lite avledning när hon fått prata lite. Och kanske är det okej att somna på soffan ett tag när det är väldigt oroligt.

 

[KattenKorven]

Dotterns morfar var för några veckor sedan med i en trafikolycka och fick några frakturer. Det enda som märks på honom nu är att han fortfarande har ont och att han inte kan använda armen.
Hon har träffat honom flera gånger efter olyckan och vi har inte sagt mer än att han kört av vägen och att han har ont i armen.
Men nu, sedan i måndags blir hon hysteriskt ledsen när hon ska sova. Hon uttrycker oro över sin morfar och vi förklarar att armen kommer läka. Vi säger att olyckor kan hända men att han kommer bli som vanligt igen.

Hon är 4,5 år gammal. Hur tacklar man detta? Inga ledsamheter när hon träffar morfar, utan det kommer bara när hon ska sova.
Hur tänker ni?

Men har ni förklarat vad som har hänt med morfars arm mer än att "morfar har ont i armen"? Alltså att den är bruten och vad det innebär? Hur det fungerar när kroppen läker etc? Jag tänker att vaghet och ovisshet skapar mer oro än om man får fakta.

 

[Magnum]

Jag tänker, låt henne prata om det , om sina känslor och tankar.
Sen först när hon är klar -förklara, att det kommer läka, hur det ser ut, att morfar mår bra men att armen inte mår bra. Fakta, som @KattenKorven skriver.
Låt henne somna i soffan med er om det hjälper.

Hälsa på morfar och låt henne se gipset och krama morfar och prata med honom om sina frågor. Stanna en längre stund, för ibland kommer frågor sporadiskt eller efter flera timmar.

Förklara att man måste vara försiktig med morfar för att armen gör ont, bara smeka försiktigt på armen och låta morfar läka.
Visa.

Jag har just brutit axeln, mina barn , 3o4, de får se och känna på ’selen’ och när jag tar av den, att armen är blå. Att jag inte kan använda armen. Men att det kommer läka. De gillar att veta att det kommer ta x veckor även om de inte vet vad det betyder.

De Frågar och tittar, de smeker försiktigt armen och snutten ju som läker alla sår ligger mer på min arm än i treåringens famn.




Minns när jag var liten, då rymde två kända brottslingar från ett fängelse, de höll till i våra trakter och sågs och gömde sej runt om stallet vi var på. Bland annat.
Jag var livrädd. På kvällen, när jag skulle sova var det värst.
Skulle vi bli tagna , det var Ju farliga skurkar. Tänk om de kom till oss i vårat hus? Vi bodde i stan så det var ju inte nåt som skulle hända men det vet man inte i den åldern.
Jag minns att både mina föräldrar och äldre syskon satt hos mej och förklarade att de skulle inte komma tills oss i stan, för de ville gömma sej. Att polisen skulle fånga dom och så vidare.
Fakta. Det hjälpte inte alltid i stunden men i längden.
Det gav sej med tiden, när faran var över slutade jag vara rädd.