B
bliss
Lite bakgrundsinfo: Vi har en tonårstjej boende hos oss nu (omständigheterna härom kan kvitta) som "sugits upp" av det populära tjejgänget i klassen. "Vår" tjej har väldigt svårt för utfrysning och skitprat och har sagt ifrån när de vill ha hennes medhåll - hon blir då en tyst åskådare istället. Hon är svag för grupptryck men säger iaf ifrån att hon inte vill snacka skit sedan förhåller hon sig passiv i stället för att delta aktivt. Hon är väldigt öppen mot oss och vi uppmuntrar och stöttar henne allt vi kan i att det är rätt att ta avstånd från de tre poppistjejernas utfrysning av varandra (det är två som växelvis åker ut i kylan och en tredje som håller i trådarna), och hånandet av det de kallar "töntgänget". Nu kunde de ju varit fyra istället, det tycker våran tös också. Men näe, det går bara någon dag så är de tre igen - två stycken som slåss om den tredje jumboplatsen. Ja, jag blir topp tunnor 
av sådant här men får ju hålla mig på en sansad nivå för att nå fram.
Nu till min fråga: Av kompisar som jag luftat detta lite med har jag flera ggr mötts av skrockande, igenkännande flinande "Ja, såna är tjejer", "Såna var vi också" och liknande. Jo, jag vet att många tjejer har detta som sin alldeles speciella arena att spela och intrigera på, jag är liksom inte helt naiv, men ska jag slå mig till ro med att "det bara är så"? Hela jag blir i uppror när jag hör sådant här från vuxna! Nu vet ju jag många vuxna som håller på så här också:smirk:.
Vår tjej vet var vi står i detta och att jag kommer gå från snäll förälder med svängdörrar för alla kompisar till pinsam, arg vuxen och plocka dem direkt om de sitter under vårt tak och intrigerar och hånar. Det verkar som att hon tycker det är bra. Jag undrar över om problemet med tjejers skitprat lika mycket (helt?) ligger på vuxna som antingen godkänner, rycker på axlarna eller aktivt motarbetar det, och framför allt jobbar för något positivt istället? Jag har bara så innerligt svårt för att bara stå där och sucka och säga "ja, se tjejer". Det ligger ett otäckt godkännande till att stampa på andra i det tycker jag.
Dela med er av era erfarenheter till en nybliven tonårsförälder
Rycker ni på axlarna och tycker att det "hör till" och "går över" eller slår ni ner hårt på sådant här?
av sådant här men får ju hålla mig på en sansad nivå för att nå fram. Nu till min fråga: Av kompisar som jag luftat detta lite med har jag flera ggr mötts av skrockande, igenkännande flinande "Ja, såna är tjejer", "Såna var vi också" och liknande. Jo, jag vet att många tjejer har detta som sin alldeles speciella arena att spela och intrigera på, jag är liksom inte helt naiv, men ska jag slå mig till ro med att "det bara är så"? Hela jag blir i uppror när jag hör sådant här från vuxna! Nu vet ju jag många vuxna som håller på så här också:smirk:.
Vår tjej vet var vi står i detta och att jag kommer gå från snäll förälder med svängdörrar för alla kompisar till pinsam, arg vuxen och plocka dem direkt om de sitter under vårt tak och intrigerar och hånar. Det verkar som att hon tycker det är bra
. Jag undrar över om problemet med tjejers skitprat lika mycket (helt?) ligger på vuxna som antingen godkänner, rycker på axlarna eller aktivt motarbetar det, och framför allt jobbar för något positivt istället? Jag har bara så innerligt svårt för att bara stå där och sucka och säga "ja, se tjejer". Det ligger ett otäckt godkännande till att stampa på andra i det tycker jag.Dela med er av era erfarenheter till en nybliven tonårsförälder
Rycker ni på axlarna och tycker att det "hör till" och "går över" eller slår ni ner hårt på sådant här?
