Tips till ensamstående mamma!

[Diplomaten]

Hej igen!

Jag har några tankar och frågor gällande min roll som ensamstående förälder. Pappan har tidigare visat ett intresse att ha en relation med sin 3 månaders gamla dotter och säger sig ha det nu med, men prioriterar andra saker före. Efter förlossningen har han träffat sin dotter 4 gånger. Den fjärde gången stannade pappan under 2,5 vecka av sin semester. En utav gångerna åkte jag själv ner med dottern till pappan och stannade där under en dag.

För mig har det varit oerhört viktig att försöka bygga en dotter - far relation, men det börjar numer att ta oerhört mycket energi ifrån mig och rör om i huvudet. Jag har öppnat mig nya hem för honom och pappan har fått lov att sova och äta under mitt tak samt att han också fått ha med sina två hundar, just för att få så mycket tid som möjligt med sin dotter.

Nu har pappan inte sett sin dotter på ca 1 månad p.g.a. att menar sig ha varit upptagen med det hus vi håller på att sälja samt att han inte haft en ekonomisk stabil inkomst för att åka och hälsa på. Vi bor numer ca 35 mil ifrån varandra enkel väg. Dock känner jag en del sorg, när han seriöst har tid att satsa t ex på sin fotbollsträning.

Jag hade förmodligen fortsatt att tänka positivt om relationen mellan dem, om det gick att diskutera med pappan om framtida planer. Men, han anser sig nu börja bli trött på mitt tjat eftersom "jag borde veta att han inte är en planeringsmänniska" samt att "han först måste prioritera husförsäljningen, övertidsarbete osv osv". För min del klingar detta så fel!

För ett par dagar sedan satte jag ner foten. Jag förklarade att vår dotter inte skall bli en liten människa utan klar trygghet eller med en förälder som kommer och går som denne vill. Hon ska i framtiden veta när (eller om) pappan ska komma på besök i god tid och det ska ske på regelbunden basis. Jag tänker som så, att det är nu vi bygger detta samarbete. Pappan menar, att jag inte kan hindra honom att "hålla sin dotter" - och det är inte heller min vilja. Dock tycker jag inte att vår dotter är någons ägodel, hon är en egen individ och HON HAR RÄTT till att vara trygg med sina föräldrar.

Hur ska man tänka?
Och hur långt ska man gå för att samarbeta?
Hur fungerar det för er där den ena föräldern inte finns med regelbundet?

Jag funderar nu på att flytta hem till Sverige permanent p.g.a. att det är här jag har min trygghet samt att det är mina släktingar som är engagerade i vår dotter. De har hjälpt till och stöttat och har en relation med barnet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Det blir inte bättre.
Det vet jag av erfarenhet - jag var barnet i det fallet.
Nyblivna Pappor och även Pappor med äldre barn får ofta ett enormt behov av att tjäna pengar.
Det är som om något går igång i dem att "försörja familjen".
De kan totalt flippa ur i den där ekonomiska pressen.

 

[TinyWiny]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Säg stopp när du tycker att det tar mer än vad det ger.
Givetvis ska barnet ha en relation med sin pappa men det måste vara hans ansvar att bygga upp den. Oavsett hur gärna man vill så kan man inte göra det åt honom. Det är hans tid och hans intresse som styr det hela.

Du måste fundera ut hur mycket du vill offra helt enkelt. Vill du offra din sömn för att du ligger vaken och tänker på när han ska träffa henne nästa gång så är det faktiskt ok men det är inte ok om du mår dåligt av det.

Som så totalt ensamstående som du är så är det viktigt att du mår bra så att du kan ge ditt barn allt. Om man är ensamstående men ändå har en regelbundenhet i umgänget så kan man må halvtaskigt men ändå ge sitt barn sin halva. Förstår du hur jag menar?

Du ska absolut vara öppen och underlätta umgänget men du ska inte slå knut på dej själv och må dåligt för att han ska träffa henne. Du måste må bra!

Det är bättre att leva med en förälder som ger allt än att leva med en förälder som ägnar all tid och energi åt att mamma sin fd partner.

Jag tror att du kommer lösa det här suveränt, ställ krav om är rimliga och ge bollen till honom. Men vänta inte utan låt era liv fortgå och bygg upp det som är erat liv ihop utan att han måste vara inblandad. Kommer han på att han vill ha en relation så blir det en bonus istället för att hennes liv då blir helt.

 

[Lenis]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag har varit barnet i en sådan relation och kan både för egen del och för min många gånger förtvivlade mammas del säga att vissa ändrar sig inte, i vissa fall gör de såklart det. Men det är verkligen inte roligt att som liten stå och vänta på en pappa som aldrig kommer, och få ont i magen av att mamma kommer bli arg på pappa (för sånt märker man ju ganska lätt). Jag skulle nästan vilja läsa nån studie på om vi som hade en sån uppväxt inte blir mkt mer benägna att vilja överprestera som äldre, för att man på nåt plan inbillar sig att man aldrig "dög" som liten. Usch vad pessimistisk jag låter nu, inte meningen! Men man ska veta att en bra förälder kan räcka mycket långt, det är inte livsnödvändigt att ha pappakontakt.

Dock finns det ju andra som haft det bättre, en vän till mig, hennes pappa skärpte sig när mamman satte ultimatum (ta varannan helg eller hämta inte barnen alls) och det funkade tydligen, pappan insåg att han gillade att ha barnen.

Hoppas på det bästa för dig!!

 

[Kattennizze]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Hade jag varit du hade jag lämnat bollen över till honom helt, flyttat hem till Sverige och förmodligen låtit den relation dö sotdöden. För det kommer den att göra, tror jag. Din dotter har ju dig! och din familj och kommer få en fantastisk uppväxt ändå. Se den här mannen som en spermadonator i stället och lämna det bakom dig. Och vem vet, du kanske träffar en ny man som kommer att fungera mkt bättre än den här. Biologiska band är sannerligen överskattade anser jag.

 

[Kattennizze]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Och sen hur alla dessa män kan lämna sina barn åt sitt öde är en annan fråga, men likväl lika upprörande och obegriplig.

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jo, jag förstår hur du menar. Och jag försöker att tänka lite i de banor du skriver. Men, det är svårt. Jag vill bara att min lilla tjej ska ha det bästa.

Jag vet att jag gjort oerhört mycket för att underlätta för pappan. Dels därför att jag låtit honom bo och äta hos mig när han hälsat på vår dotter, tillsammans med hans hundar. Allt för att hon ska slippa missa "hans sida" också. Och dels därför att jag har pushat på honom och talat om när jag har ansett att han inte brytt sig nog om henne. Efter ett sådant samtal, började han att ringa i stort sett varje dag för att höra hur det var med lillan. Men, det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Den ena kärleksfulla delen av mig "vill inte ge upp" så att hon riskerar att "mista" sina pappa. Den andra delen, rationella delen, inser att han är vuxen och därför får ta ansvar för sig själv och sina prioriteringar. Ack så svårt!

Det är verkligen som du skriver, att man måste se till att man mår bra för att ge lillan det bästa. Och jag mår egentligen väldigt bra - detta med att få henne är liksom det bästa som någonsin skett. Möjligen har jag svårt att släppa att han inte tycker likadant ....

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag finner det oerhört intressant just att få ta del av barn som är uppväxta som du. Och jag tror det kan ligga en hel del i det du skriver. Jag själv hade tillgång till båda föräldrarna - kärleksfulla och starka, men en far som hade en del problem och inte alltid var närvarande eller gick att räkna med. Det var först när jag var i relativt vuxen ålder som han fick ta itu med sina problem. Möjligen därför som jag vill så mycket för min dotter.

Ärligt talat så tror jag inte att pappan egentligen förstår att det måste byggas en grund med barnet. Att han inte enbart kan komma en dag och bara umgås med henne. Mycket av det han säger, tyder på det. Jag menar, hon känner inte hans ansikte ens.

Just det du säger, att du kan minnas att din mor var arg och besviken på din far - det är lite av det som jag vill undvika. Risken är, att om jag inte tar tag i detta nu och bestämmer mina regler för detta; så ändar det upp med att jag blir bitter och arg - vilket min dotter kommer att märka. (Jag menar inte att din mamma var bitter, känslor är ibland omöjliga att hålla inne, men du förstår vad jag menar?)

Jag lever lite på hoppet.

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Det är en del av den tanke som ploppat upp på sistone. Det som främst höll mig i Norge, var just pappan till barnet. För en tid sedan bestämde jag mig till 100% att det inte fanns något kvar att bygga på efter hans svek - och då finns det inte så mycket här att hämta. Jag tillbringar redan mycket tid i Sverige och mina föräldrar och min syster avgudar den lilla. Och hon dem.

Jag vet att jag måste fortsätta vara stark om jag tar det beslutet. Kanske kommer pappan att antyda att avståndet blir det som fortfarande håller honom borta. Dock är jag såpass intelligent, att jag vet att allt handlar om prioriteringar. Det var ju han som startade detta och heller inte verkar ha intresse av att få ihop en relation med henne oavsett.

Hur vet man när man är för självisk?

 

[TinyWiny]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jo, jag förstår hur du menar. Och jag försöker att tänka lite i de banor du skriver. Men, det är svårt. Jag vill bara att min lilla tjej ska ha det bästa.

Jag vet att jag gjort oerhört mycket för att underlätta för pappan. Dels därför att jag låtit honom bo och äta hos mig när han hälsat på vår dotter, tillsammans med hans hundar. Allt för att hon ska slippa missa "hans sida" också. Och dels därför att jag har pushat på honom och talat om när jag har ansett att han inte brytt sig nog om henne. Efter ett sådant samtal, började han att ringa i stort sett varje dag för att höra hur det var med lillan. Men, det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Den ena kärleksfulla delen av mig "vill inte ge upp" så att hon riskerar att "mista" sina pappa. Den andra delen, rationella delen, inser att han är vuxen och därför får ta ansvar för sig själv och sina prioriteringar. Ack så svårt!

Det är verkligen som du skriver, att man måste se till att man mår bra för att ge lillan det bästa. Och jag mår egentligen väldigt bra - detta med att få henne är liksom det bästa som någonsin skett. Möjligen har jag svårt att släppa att han inte tycker likadant ....

Ja det är svårt, jättesvårt men jag önskar att någon hade sagt till mej detta när jag var i liknande sits som du är nu. Just att oavsett vad man gör så kan man aldrig skapa någon relation om han inte vill. Jag borde sparat den energin jag la på honom och lagt den på saker jag kunde förändra istället.

Visst är barnen det bästa som har skett De är underbara och ger så enormt mycket och man lär sig så mycket av dem. Att få älska någon så mycket är en ynnest

Men, jag önskar att jag hade släppt mycket tidigare än vad jag gjorde, min dotter har en väldigt konstig relation till sin pappa idag, visst är han hennes pappa och hon älskar honom men det finns så mycket mer att önska i den relationen. Jag trodde ju och ville att mina barn skulle ha en lika bra relation till sin pappa som de har till mej. Min dotter har yttryckligen sagt att hon aldrig skulle kunna tänka sig att bo hos honom. Inte ens om jag dog, det ska ju inte vara så

Min son har en något bättre realation till sin pappa nu som vuxen men mycket beror det nog på att de har samma intressen.
Jag är iallafall glad för att mina barns pappa insåg när han fick nya barn att hans "gamla" barn också fanns och behövde honom. Men det gjorde ont i mitt mammahjärta att se att han gav sina nya barn så mycket som våra aldrig fick. Han blev faktiskt en bättre pappa då även om det som sagt finns mycket kvar att önska.

Jag önskar dej lycka till och hoppas att du och din lilla får ett fint liv ihop.

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Det blir inte bättre.
Det vet jag av erfarenhet - jag var barnet i det fallet.
Nyblivna Pappor och även Pappor med äldre barn får ofta ett enormt behov av att tjäna pengar.
Det är som om något går igång i dem att "försörja familjen".
De kan totalt flippa ur i den där ekonomiska pressen.

Men, hur vet man att det verkligen inte blir bättre? Och vart ska man dra gränsen för hur mycket man ger för att det ska fungera mellan barnet och pappan?

Rent ekonomiskt, så kommer ju pappan kunna ordna upp den biten nu, när det gemensamma huset faktiskt är sålt. Dock vet jag inte om den här mannen faktiskt någonsin haft tanken "försörja familjen" då han tyvärr inte bidragit med alls mycket.

Pappan kommer att betala underhåll när detta kommer igång, menar du att det kan bli en utlösande faktor?

 

[Wysiwyg]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Det där är svårt tycker jag! Har inga egna barn och är bara 21 år gammal men jag har haft en pappa som lämnade mycket att önska.

Min mamma slet som ett djur från det jag var 4 tills jag var kanske.. 5-6 för att vi skulle ha en fungerande relation (jag och min pappa). Hon försökte verkligen med alla medel få honom intresserad av mig och av att ta del av min utveckling.

Såhär i efterhand inser jag naturligtvis vad det var hon försökte uppnå och är tacksam över det. Dock kan jag lite bittert tänka att det hade varit bättre om hon skitit helt och hållet i det. Min pappa glömde mig på dagis, lämnade mig hos vänner och bekanta, umgicks med mig när det passade (och visade ibland rätt stort missnöje vid att "tvingas ha en jobbig unge hos sig").

Han är egentligen ingen ond eller dålig person, min pappa. Han är bara egoistisk, omogen och trångsynt.

Det har dock vållat mig mycket smärta att vara "bortstött" och "oönskad" av honom. Jag tror själv det hade varit bättre om jag bara sluppit utsättas för någon slags "tvingad och sporadisk" kontakt. Tyvärr.

Med detta inte sagt att det är rätt väg att gå för dig och ditt barn..

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Tack för peppning & goda råd! Och tro mig, jag tar till mig!

"Alla" har sagt att jag har för mycket tålamod med honom. Och att det enbart är jag som mister på det. Förmodligen dags att inse det. Jag önskar att det bara var att inse att man gjort allt man kan, men trots att jag gjort mycket - så känns det inte tillräckligt. Jag vill inte ångra på det bara ... Förstår du vad jag menar? Dock känns det som att man verkligen behöver tänka till nu, med tanke på vad du delger. Att du gav för mycket, du ångrar.

Det måste vara fruktansvärt att se att pappan till ens barn faktiskt blev en bra pappa, i en annan familj. Även om det bara är positivt - men känslan kan jag förlika mig med!

Min dotter är det absolut bästa som hänt mig och jag ger henne all min kärlek. Jag vet att hon är trygg med mig och mina nära och kära ger oss mycket stöd, kärlek och trygghet. Hans släkt missar tyvärr det mesta av det.

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jo, men det är lite så jag växlar mellan att tänka. Har en del bekanta som blivit bortprioriterade av sina fäder och de flesta resonerar lite som du. Någon fick det till med sin pappa, som vaknade upp och någon fick kontakt på äldre dagar. De flesta växte upp och blev starka av sina mammor.

På något vis känns det bra att vår dotter är så liten. Just därför känns det så viktigt att bygga en egen, fungerande plan nu - så att man kan rusta sig så gott det går. Din mamma måste haft ett kraftigt hopp om att din pappa skulle vakna upp! Jag vill inte att min dotter ska behöva känna det du nu beskriver.

Ja, pappan till min dotter är egentligen inte heller direkt ondskefull. Tidigare en väldigt bra och god man. Men, jag har fått sidor av honom som jag inte trodde existerade i min närhet. En sådan egoism!

 

[TinyWiny]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Tack för peppning & goda råd! Och tro mig, jag tar till mig!

"Alla" har sagt att jag har för mycket tålamod med honom. Och att det enbart är jag som mister på det. Förmodligen dags att inse det. Jag önskar att det bara var att inse att man gjort allt man kan, men trots att jag gjort mycket - så känns det inte tillräckligt. Jag vill inte ångra på det bara ... Förstår du vad jag menar? Dock känns det som att man verkligen behöver tänka till nu, med tanke på vad du delger. Att du gav för mycket, du ångrar.

Det måste vara fruktansvärt att se att pappan till ens barn faktiskt blev en bra pappa, i en annan familj. Även om det bara är positivt - men känslan kan jag förlika mig med!

Min dotter är det absolut bästa som hänt mig och jag ger henne all min kärlek. Jag vet att hon är trygg med mig och mina nära och kära ger oss mycket stöd, kärlek och trygghet. Hans släkt missar tyvärr det mesta av det.

Jag ångrar väl egentligen inte att jag la så mycket energi på det men det hade varit skönt om någon hade sagt -det är inte ditt ansvar, istället för att alla ansåg att det var mitt fel att han inte var den pappa han borde varit.

Jag var ju ung och jag fick höra att jag borde ha fattat att det skulle gå så. Nu var det ju så att vi, jag och barnens pappa drömde om en framtid tillsammans, vi ville ha barn nu och vi hade gemensamma planer på hur vi skulle ta hand om dem och uppfostra dem.

Jag gjorde verklighet av våra planer när barnen hade kommit medans han utvecklades åt ett annat håll och när separationen var ett faktum så var han inte längre den man jag hade planerat och drömt ihop med. Ja, du känner väl säkert igen det tyvärr

Jag tycker att det viktiga är att man aldrig förvägrar barnen den andre föräldern, att man alltid har barnets bästa framför ögonen och kan ställa sig själv åt sidan. Att man ser vad det kan ge barnet istället för att låta sin egen ilska och besvikelse förstöra.
Att man precis som du har gjort, uppdaterar och visar honom att han är välkommen och att han till och med får bo hemma hos dej så att han kan träffa sitt barn och få bonda i lugn och ro.

Det är så svårt att veta om man gör rätt eller fel, men mina barn har sagt att de är glada för att jag ändå försökte hålla kontakten någorlunda med honom. Dels att de visste vem han är och dels att de fick veta när de fick småsyskon.

Det enda jag kan råda dej till är att inte ta på dej ansvaret för hans relation till henne. Håll gärna kontakten innan hon klarar det själv, ha kort på honom i hennes rum, pratat om honom och berätta om era drömmar och planer när det inte längre gör ont. Berätta om hur efterlängtad hon var av er båda från början.
Det är bättre att vara ärlig och säga -jag vet inte. När frågorna om varför kommer istället för att försöka skyla över och ljuga. När inte den ena föräldern finns så är det ännu viktigare att barnet verkligen kan lita på den som finns kvar.

Skönt att du har stöd från din familj, jag tycker att du ska flytta närmare dem om det är praktiskt möjligt för dej.

 

[Hyacinth]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

*kl*

Ha ett välfungerande nätverk. Stöd när det är jobbigt är ovärdeligt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Men, hur vet man att det verkligen inte blir bättre? Och vart ska man dra gränsen för hur mycket man ger för att det ska fungera mellan barnet och pappan?

Du skall dra din gräns vid när du känner att du kan stå för att du har försökt inför dig själv.
Det blir inte bättre för att intresset inte finns där.
kanske blir barnet roligare när det blir större och gå att leka med - eller kanske inte.
Men det blir som det blir då oavsett vad du gör nu.
Och relationen går absolut att reparera senare.
Även långt senare om pappan nu skulle få något infall och vilja visa intresse.

Pappan kommer att betala underhåll när detta kommer igång, menar du att det kan bli en utlösande faktor?

Nej snarare tvärt om.
Den ekonomiska oron är personlig för mannen och har ingen egentlig adress.
Men en del män vill då ha "valuta för pengarna" och träffa barnet.

Mitt råd till dig är att ordna upp ditt liv så bra som möjligt för dig.
Pappan kommer att vara "frisvängande" och hänga i egna trådar oavsett vad du gör.
Gör så mycket som du för din egen del behöver för att känna dig till freds med att du banne mig har försökt.

 

[Korven]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag blev i din situation när sonen var tre. Sen försökte jag med många medel att få deras relation att bli någorlunda normal. Jag höll på att förlora honom till ett annat land, då föll poletten ner. Det blir vi två, pappan får komma om och när han vill. Och det dröjde många år, 25 år. Det blev för länge verkar det som, vuxne sonen vill inte bli sårad även som vuxen av en gammal pappa som borde veta bättre. Dom verkar inte kunna reparera sin relation som far/son. Möjligen som två bekanta.
Men jag vet att jag gjorde vad som stod i min makt och jag går med högburet huvud. Världens bästa mamma!

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

På så vis har jag haft det motsatta på något vis, ingen förstod att det skulle gå så här - för den piken "vad var det jag sa", är aldrig trevlig och jag är glad att jag sluppit den.

Eftersom ingen förstod vad som skedde med pappan, väntade vi först. Det snackades om "psykoser" som män kan drabbas av vid graviditeter. Och mycket riktigt, vid förlossningen grät pappan till vår dotter - dels av lyckan, dels av hur mycket han skulle missa eftersom barnet skulle tas hand av mig.

Och efter det, så har det alltid prioriterats bort. Eller inte direkt ansträngt sig. Det känns som så, att pappan är stolt på avstånd. Det pratas mycket om vår dotter på jobbet, han gillar att tala om att han är pappa - men resten då?

Nåväl. Jag ska ta till mig och försöka tänka om. Allt går inte alltid som planerat.

 

[Diplomaten]

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag tror egentligen att jag nådde den gränsen för längesedan. Min omgivning menar att jag varit alltför tålmodig och omhändertagande av pappan. De poängterar att det är hans ansvar och innerst inne vet jag det. Men, ändå så är det så enkelt att tro, att imorgon vaknar han upp, på riktigt.

Varför är det så? Att många män (även som lever i en relation med mamman till barnet) anser att ansvaret främst börjar för dem, när barnet blir "lekbart"? För som du skriver, misstänker jag att det kan komma bli. Det blir mer intressant då, när vår dotter kan prata, leka och "hänga med" utan problem.

Det är förmodligen dags att jag vaknar upp och inser att det är bättre att enbart fokusera på min dotter, mig och vår vardag - än att få poäng för att vara en hjälpsam samarit!