Dingelass
Trådstartare
Hur ska jag bli bättre på att stå på mig, kunna argumentera, sluta vara rädd för att han ska bli arg?
Han är mitt x och min dotters far(dottern bor med mig på heltid sedan i somras)
Just nu är vi oense om underhållsbidraget och val av skola.
Eftersom hon bor med mig på heltid och har så gjort sedan i slutet av sommarn så tycker jag det är rimligt att han ska betala underhåll, sa till han(februari) att jag ville ha underhåll varpå han håller mer eller mindre ett förhör - varför jag sagt upp mig-hur jag hellre kan välja att studera-hur min ekonomi ser ut samt en föreläsning om vad det i själva verket kostar att ha barn/månaden och att det inte är hans fel att jag försämrat min ekonomi och nu vill ha underhållsbidrag och därför ska inte han lastas för det, att jag minsann har båda mina föräldrar som hjälper mig medans han står ensam utan Någon!
Hela detta samtalet hade han den där tonen som gör att mitt hjärta börjar klappa alldeless för fort och slutade med att jag stortjöt av skuldkänslor och frustration och inte orkade prata mer.
Innan vi lägger på säger han snällt att det var inte meningen att göra dig ledsen (?)
Eftersom han frivilligt aldrig betalade underhåll ansökte jag hos FK och det blev ett satans liv!
Han tål nämnligen inte myndigheter.
Han försökte häromveckan övertala mig till att gå med på 1000kr/månad, till ett gemensamt konto som vi båda ska använda till kläder, aktiviteter mm.
Jag sa att det var Ok men att jag vill ha det på prov i 6mån samt att jag inte tänkte ringa han och redovisa när o hur jag använde pengarna, utan vill vi åka till ölandsdjurpark så gör vi det men det gick inte för sig, Där och Då bestämde jag mig för att inte ge vika, nu fick det bli på FK´s vis.
Sen det här med skolvalet...hon har stått i kö sedan många år tillbaks till en privatskola men har inte fått plats, ligger 4 före på reservlistan.
Jag ville då ha ett alternativ, han tyckte det var onödigt men vi åkta iaf utan han då o kollade på den kommunala skola hon tillhör och jag tyckte att den tillomed verkar bättre än den vi inte fått någon plats på.
Vi pratade om detta igår och han kom då med förslaget att jag skulle fixa fram telefonnr till alla föräldrarna som ligger för oss i kösystemet, sätta mig o ringa runt o höra VAD som skulle kunna få dem att välja en annan skola och med "min bakgrund som butikssäljare" ska jag då utläsa vilka som går att muta.
Jag sa att jag inte tänker göra så, att det inte känns rätt och då trycker han på att jag inte vill göra några uppoffringar...det som stör mig mest med vårt samtal igår är att jag inte vågade stå på mig o säga att den kommunala skolan verkade bättre.
Förr har jag alltid försökt få han med på noterna genom att få han att tro att han själv har kläckt idén och den metoden funkar men det är ju inte normalt.
Och hur slutar man vara så rädd, igår kom han hem till oss oanmäld o bara kliver rakt in som att det är hans hem(nej jag vågar inte säga nåt här heller)
faktum var att jag var så rädd att jag ringde efter en fd. kollega o bad denne komma.
Jag är dödstrött på att vara så rädd o feg!
Tips på hur man tuffar till sig och hur man hanterar en mästare i härskarteknik som är van att alltid få som han vill?
Och hur slutar man vara "rädd" för någon?
(Sakproblemen är inte problemet utan hur jag hanterar konflikten runt dem)
Han är mitt x och min dotters far(dottern bor med mig på heltid sedan i somras)
Just nu är vi oense om underhållsbidraget och val av skola.
Eftersom hon bor med mig på heltid och har så gjort sedan i slutet av sommarn så tycker jag det är rimligt att han ska betala underhåll, sa till han(februari) att jag ville ha underhåll varpå han håller mer eller mindre ett förhör - varför jag sagt upp mig-hur jag hellre kan välja att studera-hur min ekonomi ser ut samt en föreläsning om vad det i själva verket kostar att ha barn/månaden och att det inte är hans fel att jag försämrat min ekonomi och nu vill ha underhållsbidrag och därför ska inte han lastas för det, att jag minsann har båda mina föräldrar som hjälper mig medans han står ensam utan Någon!
Hela detta samtalet hade han den där tonen som gör att mitt hjärta börjar klappa alldeless för fort och slutade med att jag stortjöt av skuldkänslor och frustration och inte orkade prata mer.
Innan vi lägger på säger han snällt att det var inte meningen att göra dig ledsen (?)
Eftersom han frivilligt aldrig betalade underhåll ansökte jag hos FK och det blev ett satans liv!
Han tål nämnligen inte myndigheter.
Han försökte häromveckan övertala mig till att gå med på 1000kr/månad, till ett gemensamt konto som vi båda ska använda till kläder, aktiviteter mm.
Jag sa att det var Ok men att jag vill ha det på prov i 6mån samt att jag inte tänkte ringa han och redovisa när o hur jag använde pengarna, utan vill vi åka till ölandsdjurpark så gör vi det men det gick inte för sig, Där och Då bestämde jag mig för att inte ge vika, nu fick det bli på FK´s vis.
Sen det här med skolvalet...hon har stått i kö sedan många år tillbaks till en privatskola men har inte fått plats, ligger 4 före på reservlistan.
Jag ville då ha ett alternativ, han tyckte det var onödigt men vi åkta iaf utan han då o kollade på den kommunala skola hon tillhör och jag tyckte att den tillomed verkar bättre än den vi inte fått någon plats på.
Vi pratade om detta igår och han kom då med förslaget att jag skulle fixa fram telefonnr till alla föräldrarna som ligger för oss i kösystemet, sätta mig o ringa runt o höra VAD som skulle kunna få dem att välja en annan skola och med "min bakgrund som butikssäljare" ska jag då utläsa vilka som går att muta.
Jag sa att jag inte tänker göra så, att det inte känns rätt och då trycker han på att jag inte vill göra några uppoffringar...det som stör mig mest med vårt samtal igår är att jag inte vågade stå på mig o säga att den kommunala skolan verkade bättre.
Förr har jag alltid försökt få han med på noterna genom att få han att tro att han själv har kläckt idén och den metoden funkar men det är ju inte normalt.
Och hur slutar man vara så rädd, igår kom han hem till oss oanmäld o bara kliver rakt in som att det är hans hem(nej jag vågar inte säga nåt här heller)
faktum var att jag var så rädd att jag ringde efter en fd. kollega o bad denne komma.
Jag är dödstrött på att vara så rädd o feg!
Tips på hur man tuffar till sig och hur man hanterar en mästare i härskarteknik som är van att alltid få som han vill?
Och hur slutar man vara "rädd" för någon?
(Sakproblemen är inte problemet utan hur jag hanterar konflikten runt dem)
Senast ändrad: