Tiden stannar ett slag och världen blir sig aldrig mera lik.

Min älskade svärmor somnade igår in lugnt och stilla. Det var väntat, Hon har inte varit kontaktbar sedan i söndags, hon var gammal, skulle fyllt 96 om ett par månader så inget konstigt så. Jag har legat i influensaliknande skräp de senaste veckorna och varit riktigt dålig och när beskedet kom i söndags att hon inte varit kontaktbar på hela dagen och det nu bara var en tidsfråga vågade jag inte åka dit. Jag tänkte att om det nu inte var så illa, att det faktiskt inte alls var slut nu så skulle eländet jag åkt på verkligen kunnat putta henne över kanten. Min sambo och hans syskon har vakat över henne i skift sedan dess. I det läget är det skönt att vara många!

Igår fick jag en så stark känsla av att jag måste åka dit. Vi har haft en mycket speciell relation jag och hon. Hon var dement i många år och när hon för längesedan hade slutat känna igen min sambo kände hon förvånande nog ändå igen mig. I höstas var första gången hon inte kände igen mig så tillvida att hon visste mitt namn men det glimtade ändå till i hennes ögon av igenkännande när jag strök henne över ryggen. Igår fick jag plötsligt känslan av att hon väntade på mig, att hon inte ville gå utan att få säga hejdå och jag insåg att jag faktiskt skyllde på förkylningen för att slippa se sanningen i vitögat och inse att det snart skulle vara slut. Jag åkte dit och när jag tog hennes hand och pratade med henne svarade hon med att röra på fingrarna och grimasera. När vi efter ett antal timmar skulle åka hem sa jag hejdå och hon vred på huvudet, formade munnen men det kom inga ord. 10 minuter senare var hon borta. Känslan av att hon faktiskt hade väntat på mig dröjer kvar även om det såklart hade kunnat bli så ändå.

Mitt hjärta värker och jag "hör" hennes glada kärleksfulla "men heje! kommer du!" som jag hört så många gånger

 

[farin]

Vad fint du beskriver er relation och kontakt som inte bara i rummet, här och nu, utan även genom sjukdom och avstånd.
Beklagar er förlust ❤

 

[Fruentimber]

Så fint ändå.

 

[tuaphua]

Så fint berättat! Beklagar sorgen!

 

[Lovisaleonora]

Jag har svårt att se att en kan önska mer av livet, än sådana relationer. De kommer fattas en genom hela tiden, men ändå så oerhört, oskattbart värdefullt.

 

[TinyWiny]

Vad fint du beskriver er relation och kontakt som inte bara i rummet, här och nu, utan även genom sjukdom och avstånd.
Beklagar er förlust ❤

Ja det är lite märkligt egentligen. Under många år kunde jag inte hälsa på henne. Hon bodde i ett hus med lång trappa som jag som då var rullstolsburen inte kunde ta mig uppför. Hon var då såpass gammal att hon mer och mer sällan kände sig bekväm med att köra bil så träffarna blev få med relationen bestod. Jag tog mig ur rullstolen nästan samtidigt som hon började bli dement så det är verkligen trots sjukdom och avstånd.

 

[TinyWiny]

Jag har svårt att se att en kan önska mer av livet, än sådana relationer. De kommer fattas en genom hela tiden, men ändå så oerhört, oskattbart värdefullt.

Det är sant och jag kommer alltid bära den med mig som det vackra det är. Samtidigt känner jag och har alltid känt att vår relation inte får synas och märkas pga avundsjuka från ett av hennes barn. Det blev särskilt tydligt när det av hennes barn som verkligen avskyr mig var där samtidigt som jag hälsade på henne och hon visade hur lycklig hon blev över att jag kom. Innan hon blev dement hade det varit lite av en hemlighet mellan oss två vilken relation vi hade men då när hon blev så dement dolde hon det inte längre. Hatet verkligen lyste i ögonen på min sambos syskon när hens mamma kände igen mig men inte hen och hen skrädde inte orden. Jag har full förståelse för att det måste varit fruktansvärt jobbigt men det gör att jag nu nästan känner att min sorg är förbjuden, att jag inte riktigt har rätt att sörja som jag gör. Att jag har gjort/gör något fel.
Det är tungt.

 

[åke]

Beklagar både dig och din sambo.

 

[farin]

Jag har full förståelse för att det måste varit fruktansvärt jobbigt men det gör att jag nu nästan känner att min sorg är förbjuden, att jag inte riktigt har rätt att sörja som jag gör. Att jag har gjort/gör något fel.
Det är tungt.

Valde att bara ta med den text jag tänker svara på.

Du är klok - du vet att någon annans känslor inte är ditt ansvar att bära. Inte heller är det ditt ansvar att "lägga världen tillrätta" för syskonet att kunna hantera. Fortsätt att vårda minnet av er fina relation ❤

Jag känner tacksamhet för de relationer där jag saknar varje dag, det var de relationerna som var värdefulla. Sedan finns det andra relationer där sorg och saknad inte är varken långvarig eller smärtsam, och det beror också på något. Jag väljer att vårda mina fina minnen.

 

[TinyWiny]

Valde att bara ta med den text jag tänker svara på.

Du är klok - du vet att någon annans känslor inte är ditt ansvar att bära. Inte heller är det ditt ansvar att "lägga världen tillrätta" för syskonet att kunna hantera. Fortsätt att vårda minnet av er fina relation ❤

Jag känner tacksamhet för de relationer där jag saknar varje dag, det var de relationerna som var värdefulla. Sedan finns det andra relationer där sorg och saknad inte är varken långvarig eller smärtsam, och det beror också på något. Jag väljer att vårda mina fina minnen.

Tack Jo det vet jag samtidigt som jag gör vad jag kan för att min sambo inte ska hamna i kläm för det är där skon klämmer och det är det som är viktigt för mig. Min sambo har ju inte heller valt att hans syskon ska vara som hen är. Jag kan bara göra vad jag kan från mitt håll. Jag hade kunnat sätta hårt mot hårt och betett mig illa tillbaka men det ligger inte för mig och som sagt, min sambo ska inte behöva hamna i kläm för att hens syskon är som hen är. Min sambos syskons känslor kan jag varken ta ansvar för eller hjälpa hen att hantera men känslan av att jag gör min sambo illa vill jag slippa och det var väl det min kära svärmor visste med. Det var därför vår relation blev "hemlig".

Vår relation, minnet och känslan av den kan ingen ta ifrån mig men det blir dubbelt tungt nu när det är som det är. Jag har inte valt att vara i någon slags fejd med min sambos syskon, hen tävlar mot mig på något märkligt sätt men jag tävlar inte tillbaka. Att ha någon slags ägarkänsla över andra människor så som min sambos syskon känner är inget jag kan relatera till alls och jag har försökt hantera det hela på ett sätt som inte sätter min sambo emellan, det är det viktiga för mig.

Det här har inte ens varit ett problem tidigare utan hen har gått under "acceptera det du inte kan förändra" och jag har inte brytt mig nämnvärt men nu är det jobbigt.

 

[astronaut]

Kram på dig älskade Tiny

Beklagar förlusten

 

[Magiana]

Beklagar sorgen . Kram.

 

[Kilauea]

Beklagar er sorg

 

[cassiopeja]

Så fint skrivet! Beklagar förlusten

 

[Sar]

Beklagar er förlust. Det är inte alla förunnat att ha en sådan nära och innerlig relation med sin svärmor, jag förstår att du vårdar minnet ömt! Jag har själv en jättefin svärmor som tyvärr blivit dement och inte känner igen någon av oss, så ledsamt.

 

[Magnum]