The light that you gave me will everglow

Imorgon är det begravning för mormor och återigen har det där brännande klotet av ångest och sorg, som jag känner igen alltför väl numera, lagt sig tillrätta i bröstet. Det här att sorg kan göra fysiskt ont är nytt för mig, men det har jag blivit alltför medveten om under de senaste två månaderna. På väg till farmors begravning för drygt en månad sedan trodde jag ett tag att jag skulle gå sönder på riktigt, att jag inte skulle klara av det, att antingen skulle hjärtat eller lungorna eller bröstkorgen spricka. Eller alltihop på samma gång, för all del. Jag vill inte känna så igen.

Jag önskar att jag kunde känna mig stärkt av vetskapen att farmors begravning sedan inte blev riktigt så jobbig som jag hade föreställt mig. Den vetskapen hjälpte i början, men den har förlorat sin kraft. Nu känns det bara precis lika urjobbigt på precis samma sätt som det gjorde under tiden som ledde upp till den där timmen i början av oktober då vi begravde farmor.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag vill fly undan känslorna, men det går inte. Jag vill gråta men orkar inte, har gråtit så otroligt mycket de senaste veckorna och kroppen kan liksom inte längre. Jag vill vara stark för mamma, för resten av familjen, men vet inte hur pass väl jag lyckas upprätthålla fasaden. Jag vill vara hemma hos min sambo, där jag inte behöver fundera över någon fasad, men det är flera hundra mil dit. Samtidigt är jag glad att vara här, att jag lyckades ta mig hit, trots att mitt flyg blev inställt mindre än 72 timmar innan det skulle gå. Fy fan vilken pärs det var att försöka leta upp ett alternativ nu när världen är som den är.

Just nu känns det svårt att se bortom detta, att försöka föreställa mig hur det kommer att bli när allt är klart och jag inte längre går runt och tänker på död och sorg stup i kvarten. Jag tror att jag kommer att känna mig väldigt, väldigt trött. Tom. Möjligen en gnutta hopplös. Men jag hoppas också att jag kan börja se livets fina lite mer igen. Börja leta mig tillbaka till den där positiva, sprudlande personen som jag vet finns inuti mig någonstans. Börja bygga upp min stukade personlighet igen. Det faktum att det snart är jul, min absoluta favorithögtid, kommer förhoppningsvis att hjälpa en hel del.

Men just nu, just nu känns det hopplöst och jobbigt. Väldigt, väldigt jobbigt. Det är så fruktansvärt sorgligt, så obegripligt, att de är borta båda två. Älskade farmor, älskade mormor. Oj, vad vi tyckte om er.

 

❤ Sådan är kärleken och sådan är döden när en älskad dör. Det översköljer en. Du behöver inte ta ansvar för någon annans sorg, vara stark eller härda ut. Bara låt dig själv känna detta förjävliga att en älskad är borta. Låt sorgen förena er. Och det lättar, någon gång, för sådan är sorgen.
 
Att du behövt klara av så mycket den här hösten :heart Det var länge sen jag kände sådan sorg men jag vet precis hur den känns, det liksom smärtar och krampar i hela börstkorgen. Var snäll mot dig själv och ta en dag i taget, du behöver inte se bortom allt det här ännu. Självklart kommer sorgen att lätta och självklart kommer livet att fortsätta även efter detta. Just nu kanske det är okej att bara hanka på, kolla på en mysig julfilm och tända lite värmeljus när du väl återvänder hem sedan.

Hoppas ni får ett fint avsked idag :heart
 
Tack för era fina ord! :heart

Det blev en väldigt fin begravning och jag tror att mormor skulle ha varit nöjd. Folk från alla möjliga håll och kanter hade skickat blommor, även personer som mormor inte träffade alls under de sista 10-15 åren. Det bevisar verkligen vilket intryck hon gjorde på alla hon mötte.

Min storebror spelade och sjöng Wish You Were Here av Pink Floyd, prästen lyckades "fånga" mormor väldigt bra i griftetalet och vi grät och skrattade om vartannat. Det allra jobbigaste tycker jag är de sista 10-15 minuterna när man ska gå fram och ta avsked, och sedan är det så fruktansvärt svårt att liksom slita sig och gå ut när det är klart. Det blir liksom så himla slutgiltigt.

Nu är vi helt slutkörda och ska ha en mysig kväll bara vi i lilla familjen. Jag tänkte steka pannkakor, för det bjöd alltid mormor på när jag gick dit efter skolan en dag i veckan som barn. 😊
 

Liknande trådar

Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
20
· Visningar
2 323
Senast: lirco11
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 810
Hästmänniskan Hej! I början av det här året fick jag ta bort min gamla ponny som jag haft i 13 år, sedan jag var 14. Redan efter en vecka var jag...
Svar
10
· Visningar
1 650
Senast: Fiorano
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Om 1 vecka är det 3 år sedan jag sist kände kärlek, för då lämnade min älskade hund jordelivet. Han levde ett långt och lyckligt liv...
Svar
6
· Visningar
2 148
Senast: Rie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp