"Tant-ryttare-hästmänniska-hobbynivå-tråd"

[Ramona]

På 90-talet nån gång sa jag att "jag skulle inte vilja ha hästar utan att tävla".

Halvt knapplån.

Där var jag också. Jag hade ju dessutom gjort hästarna till mitt liv och min försörjning. Det var få saker jag gjorde som inte var hästrelaterade. Jag gick någonstans in i väggen med hästarna där och tyckte inte att ridningen var rolig längre. Tog mitt fina sto jag tävlade 1.45 på då och betäckte henne. Alla tyckte att jag var helt galen som förstörde en så fin häst och allt jag tänkte var att det var så skönt att slippa rida henne och alltid prestera. Jag hade 22 st hästar inne som skulle ridas varje dag och ett helt gäng unghästar och fölston i hagen, och folk i stallet som hjälpte mig. Det var så skönt att sälja av utan att köpa nya.

Nu när jag är över 40, har jag en 23-årig haflinger som är den perfekta tanthästen. Han är välutbildad i grunden, men vi skrittar mest ut på lång tygel. Någon gång då och då behöver granntjejerna låna honom för att de ska rida ut flera stycken samtidigt och det tycker han är superkul för de hoppar väl en massa i skogen och härjar, och det är väl bra för honom också, men jag är så nöjd med att bara skritta ut.

Någonstans ibland har jag ett svagt ögonblick och faller tillbaka i gamla fotspår, tar in några trevliga ponnys från Irland och kränger. För 3 år sedan fick jag ett snille att avla en tanthäst till mig själv på en superfin gulbrunskäck märr utan stam imp England. Hahahaha, den 2-åringen är tam och välhanterad så jag ska inte klaga på henne alls, men hon är väldigt hispig utanför stallet och står lite högre i blod än jag tänkte att min blivande tanthäst skulle ha.....vi får se till vintern när jag ska rida in henne vad det blir. Hon är väldigt fin så hon säljs nog utan större problem så länge hon är inriden.

 

[prinsessfeminist]

Halvt knapplån.

Där var jag också. Jag hade ju dessutom gjort hästarna till mitt liv och min försörjning. Det var få saker jag gjorde som inte var hästrelaterade. Jag gick någonstans in i väggen med hästarna där och tyckte inte att ridningen var rolig längre. Tog mitt fina sto jag tävlade 1.45 på då och betäckte henne. Alla tyckte att jag var helt galen som förstörde en så fin häst och allt jag tänkte var att det var så skönt att slippa rida henne och alltid prestera. Jag hade 22 st hästar inne som skulle ridas varje dag och ett helt gäng unghästar och fölston i hagen, och folk i stallet som hjälpte mig. Det var så skönt att sälja av utan att köpa nya.

Nu när jag är över 40, har jag en 23-årig haflinger som är den perfekta tanthästen. Han är välutbildad i grunden, men vi skrittar mest ut på lång tygel. Någon gång då och då behöver granntjejerna låna honom för att de ska rida ut flera stycken samtidigt och det tycker han är superkul för de hoppar väl en massa i skogen och härjar, och det är väl bra för honom också, men jag är så nöjd med att bara skritta ut.

Någonstans ibland har jag ett svagt ögonblick och faller tillbaka i gamla fotspår, tar in några trevliga ponnys från Irland och kränger. För 3 år sedan fick jag ett snille att avla en tanthäst till mig själv på en superfin gulbrunskäck märr utan stam imp England. Hahahaha, den 2-åringen är tam och välhanterad så jag ska inte klaga på henne alls, men hon är väldigt hispig utanför stallet och står lite högre i blod än jag tänkte att min blivande tanthäst skulle ha.....vi får se till vintern när jag ska rida in henne vad det blir. Hon är väldigt fin så hon säljs nog utan större problem så länge hon är inriden.

Där du är, har jag hamnat med våra hundar.

Hundarna kom in i mitt liv som substitut för häst. Jag läste på stamtavlor, åkte till både Berlin och Prag för att ta hem hundar som var lovande. Ambitionen var hög för både tiken och hanen. Jag minns till och med att du hjälpte mig tänka lite kring köpet av hunden från Tyskland.

Nu har det inte lett till vare sig kennel eller utställningar utan de är familjehundar.

Blir det ny hund i framtiden, så blir det någon typ av okomplicerad icke-tävling, som jag tänker mig din haflinger. Ras känns oviktigt, jag kan tänka mig att ta någon omplacering bara den är vettig.

Jag har inga som helst ambitioner med hunderiet längre.

(Och handen på hjärtat, jag blev aldrig passionerad utställningar. Det var för mycket av allt i den världen. )

 

[Teilani]

Jag har 8 hästar och rider 0-3 gånger per vecka. Får ofta frågan, vad gör du med alla hästarna, och är nog generellt klassad som ”knäpptant” av grannskapet.

Men jag har definitivt slutat bry mig om folks tyckande och tänkande.

Så islänningarna i turordning efter ålder
Gneisti, 32 år, varit min sen han var 1 och jag var 10 år. Rids nu bara av små barn när vädret är fint och någon orkar leda.
Saela, 18 år, haft sen hon var 5, rids mest av min medryttare som är 73 år och hittat tillbaka till hästarna. Tänkte betäcka henne i sommar.
Styggur, 14 år, egen uppfödning som jag rider själv när andan faller på. Han är fin egentligen, men livrädd för allt.
Röskva, 12 år, egen uppfödning i andra led, hon fick föl i år och är annars min favoritridhäst.
Tindra, 11 år, köptes oinriden och dräktig när hon var 8, tanken var väl att rida in henne, men tid och ork... Hon har dessutom mycket egna ideér och det är inte bara att sätta sig och tro att man ska få sin vilja igenom. Henne har jag då betäckt i år, och hon var dräktig på 16 dygn iaf.
Fidringur, 2 år, köptes i höstas och planen var att använda honom till mina ston, men jag ändrade mig och han är nu kastrerad. Dock fin på riktigt och vill jag tävla i framtiden har jag alla möjligheter med den här killen. Vi får väl se hur livet ser ut om 3-4 år.
Skjótur, 2 år, följde med Tindra i magen, han har väl egentligen stått på till salu listan sen han föddes. Men sonen (7 år, som inte vill rida) har lagt in veto om försäljning av lillebror.
Dynfaxi, 2 veckor idag, otroligt kelsjuk fölunge som troligen kommer att stanna i familjen livslångt. Han är den ende just nu planerad för aktivitet. Hoppas verkligen att fölmönstringen blir av i höst. Tar kanske med tvååringarna också i så fall.

Här går de i en stor flock på lösdrift på 7 hektar, mycket kuperad, gammal skogshage. Jag tror inte de lider av att vara mattes kelgrisar precis. Jag önskar mig i och för sig att jag har mer ork i framtiden och kan rida mer. Just nu är det mest skogen, men grannen har dressyrträning i sin paddock ibland och då brukar vi vara med. De som går att rida har jag ridit in själv så vi har tämligen låg nivå. Tränaren är dock duktig och kan anpassa

 

[Ramona]

Jag har inga som helst ambitioner med hunderiet längre.

Jag har lite ambitioner, men jag har liksom ingen motivation eller energi att ta tag i det. Men med min 2-åring nu tänker jag att jag ska ut och tävla med henne som 4-åring. Hon är riktigt fin, så det är galet att bara låta henne gå hemma. Mycket bättre att meritera henne, för i ärlighetens namn och med handen på hjärtat så har jag aldrig ägt en häst i mer än 3-4 år, så säljer jag den. Hade tänkt att jag och Whynnie skulle hålla livet ut, men det finns ju inga garantier. Det fina är ju att jag har två granntjejer som rider d-ponny så bara jag gör grovjobbet och tar första tävlingarna själv så kan ju de ta över sen och jag sitta på läktaren.

 

[Speedway]

Mycket bättre att meritera henne, för i ärlighetens namn och med handen på hjärtat så har jag aldrig ägt en häst i mer än 3-4 år, så säljer jag den.

Där ser man hur olika man kan vara.
Jag har aldrig sålt ett djur men jag har ju alltid haft hästeriet som hobby så det är ju skillnad mot om man har det som jobb.

Lilla hästen och jag har försökt oss på att rida fint. Det går bra när tanten på ryggen skärper till sig. Det är liksom tryggt att veta att alla fel som uppstår beror på mig. Alltid.

 

[Ramona]

Jag har aldrig sålt ett djur men jag har ju alltid haft hästeriet som hobby så det är ju skillnad mot om man har det som jobb.

Jag är ju en djurproducent av rang kan man säga. Föder upp Gotlandskaniner i genbank, har Bjurholmshöns i genbank, har fött upp chihuahua och Jack Russell Terrier, har en JRT-tik nu jag tänker ta en kull på när det är dags, etc. I hela mitt liv har jag avlat på djur jag ägt då det varit ett av mina största intressen. Jag avlar väl på allting egentligen utom mig själv. Eller rättare sagt, allting med avelsvärde avlas på, resten säljs.

Jag fäster mig inte sådär vid hästarna heller. Det är inte samma som med hunden. Kommer någon bra människa och vill köpa så säljer jag. Allting i hagen hos mig är liksom till salu för rätt pris och till rätt person.

 

[prinsessfeminist]

Jag har lite ambitioner, men jag har liksom ingen motivation eller energi att ta tag i det. Men med min 2-åring nu tänker jag att jag ska ut och tävla med henne som 4-åring. Hon är riktigt fin, så det är galet att bara låta henne gå hemma. Mycket bättre att meritera henne, för i ärlighetens namn och med handen på hjärtat så har jag aldrig ägt en häst i mer än 3-4 år, så säljer jag den. Hade tänkt att jag och Whynnie skulle hålla livet ut, men det finns ju inga garantier. Det fina är ju att jag har två granntjejer som rider d-ponny så bara jag gör grovjobbet och tar första tävlingarna själv så kan ju de ta över sen och jag sitta på läktaren.

Fast det är väl ett väldigt rimligt mål för en "tant".

De flesta av oss, oavsett tant- nivå eller ej, är ju hobbyryttare. Att rida in en häst och sedan sälja den är inte så lönsamt att det kan ses att man per definition är näringsidkare.

Jag tycker du verkar ha ett roligt litet mål. Något skall man ju göra!

 

[prinsessfeminist]

Jag är ju en djurproducent av rang kan man säga. Föder upp Gotlandskaniner i genbank, har Bjurholmshöns i genbank, har fött upp chihuahua och Jack Russell Terrier, har en JRT-tik nu jag tänker ta en kull på när det är dags, etc. I hela mitt liv har jag avlat på djur jag ägt då det varit ett av mina största intressen. Jag avlar väl på allting egentligen utom mig själv. Eller rättare sagt, allting med avelsvärde avlas på, resten säljs.

Jag fäster mig inte sådär vid hästarna heller. Det är inte samma som med hunden. Kommer någon bra människa och vill köpa så säljer jag. Allting i hagen hos mig är liksom till salu för rätt pris och till rätt person.

Där är det säkert din bakgrund som spelar in. Här man levt med försäljning som du, så är det inte konstigt att resonera så, tror jag.

Jag har bara sålt häst vid tre tillfällen i livet och det har berott på olika omständigheter i mitt liv, inte för att "allt är till salu".

Däremot har jag nog en lite krass inställning och tänker att andra också kan ta hand om en häst lika bra som jag.

 

[Ramona]

Däremot har jag nog en lite krass inställning och tänker att andra också kan ta hand om en häst lika bra som jag.

Och om inte så lär de sig väldigt snabbt. Det är ju det fina med Sverige och inackorderingsstallen - folk tvingas liksom visa upp sin hästhållning och stå för den inför andra. Värre är det ju för mig och oss andra som har hästarna hemma, vi har ju ingen socialkontroll direkt på hästarna. Ingen som sätter press på oss att göra någonting, vi behöver inte ens mocka om det skulle vara så. I ett inackorderingsstall hade någon reagerat över att det inte är mockat och att höpåsar inte är klara i tid.