aneeette
Trådstartare
Min äldsta hund är, som några här vet, en väldigt stressad individ. Jag har haft honom i 2,5 år nu. När jag hämtade hem honom var han rädd för sitt eget skall, alla höga ljud, alla människor vi träffade, alla hundar vi mötte på promenader, barn var bland det äckligaste han visste osv.
Nu fungerar han bra med människor, han älskar inte folk, men han är heller inte rädd för dem längre. Han går fram och nosar, och ibland (allt oftare nuför tiden) sitter han kvar och vill bli klappad även av folk han inte träffat förut. Barn är helt okej vid det här laget, han sitter kvar en stund när de klappar honom och sen går han helt sonika därifrån och lägger sig bredvid mig när han känner sig nöjd. (Jag sitter alltid tillsammans med barnet när han klappas!) Hundmöten går bra, han spänner sig lite, men där slutar det - förut fick han panik och försökte fly därifrån.
So far, so good. Han har blivit en hund som fungerar i vardagen och han är glad och pigg på det mesta.
Men. Nu när jag har börjat jobba så mycket som jag gör (100%.. har tidigare jobbat 75% och därför varit hemma mycket med hundarna) har han börjat bli riktigt stressad igen. Han muckar konstant med min andra hund när vi är ute och går, och mucka är nånting han aldrig gjort förut. Kanske ska tillägga att detta inte är helt nytt, och att jag har jobbat på att försöka förbättra situationen för honom i nästan fyra månader nu, men det verkar ha kommit till ett stopp. Han blir inte bättre, och jag kan inte lösa hundvakteriet på dagarna på andra sätt än som jag har det nu. Jag har försökt med det jag kan komma på!
Min andra hund är säker i sig själv och försöker ignorera Kid när han sätter igång och muckar, men när han kommer till gränsen för vad han tolererar så säger han ju ifrån - inte på ett våldsamt sätt, utan på ett "trevligt" sätt. Det är som att nått tänder till i Kid när den andra säger ifrån och han blir då ännu värre. Då blir den yngre irriterad till slut, och då hoppar Kid på honom och det slutar ibland i regelrätt bråk mellan de två. Att bryta Kid i en sån situation är också helt omöjligt. Därför får han inte vara lös längre när den yngre är med, när jag och Kid är ensamma ute på promenad kan han vara lös utan problem.
Jag brukar ha den yngre lös, och Kid i koppel eftersom han inte kan hålla sig ifrån att mucka med lillen hela tiden. Men när han går i koppel och den andra är lös så springer han fram och tillbaks som en vindrutetorkade och skäller och gnäller.. Att ha båda i koppel innebär också att Kid muckar med lillen hela tiden.. Så våra promenader är inte särskilt trevliga längre.
Han mår uppenbarligen inte bra av att ha det så här, och tanken på att lämna tillbaks honom till uppfödaren (jag är fodervärd, så jag kan inte sälja vidare honom) växer sig starkare hela tiden.
Är jag helt fel ute som funderar på att lämna tillbaks honom? Det känns som att jag inte kan göra nått mer för honom, jag har provat allt, och han lever ett aktivt liv. Spårar två gånger i veckan och tränar lite lydnad, uppletande och agility när andan faller på - ett par gånger i veckan - inte alltihop, utan nått av det ett par gånger i veckan.
Nu fungerar han bra med människor, han älskar inte folk, men han är heller inte rädd för dem längre. Han går fram och nosar, och ibland (allt oftare nuför tiden) sitter han kvar och vill bli klappad även av folk han inte träffat förut. Barn är helt okej vid det här laget, han sitter kvar en stund när de klappar honom och sen går han helt sonika därifrån och lägger sig bredvid mig när han känner sig nöjd. (Jag sitter alltid tillsammans med barnet när han klappas!) Hundmöten går bra, han spänner sig lite, men där slutar det - förut fick han panik och försökte fly därifrån.
So far, so good. Han har blivit en hund som fungerar i vardagen och han är glad och pigg på det mesta.
Men. Nu när jag har börjat jobba så mycket som jag gör (100%.. har tidigare jobbat 75% och därför varit hemma mycket med hundarna) har han börjat bli riktigt stressad igen. Han muckar konstant med min andra hund när vi är ute och går, och mucka är nånting han aldrig gjort förut. Kanske ska tillägga att detta inte är helt nytt, och att jag har jobbat på att försöka förbättra situationen för honom i nästan fyra månader nu, men det verkar ha kommit till ett stopp. Han blir inte bättre, och jag kan inte lösa hundvakteriet på dagarna på andra sätt än som jag har det nu. Jag har försökt med det jag kan komma på!
Min andra hund är säker i sig själv och försöker ignorera Kid när han sätter igång och muckar, men när han kommer till gränsen för vad han tolererar så säger han ju ifrån - inte på ett våldsamt sätt, utan på ett "trevligt" sätt. Det är som att nått tänder till i Kid när den andra säger ifrån och han blir då ännu värre. Då blir den yngre irriterad till slut, och då hoppar Kid på honom och det slutar ibland i regelrätt bråk mellan de två. Att bryta Kid i en sån situation är också helt omöjligt. Därför får han inte vara lös längre när den yngre är med, när jag och Kid är ensamma ute på promenad kan han vara lös utan problem.
Jag brukar ha den yngre lös, och Kid i koppel eftersom han inte kan hålla sig ifrån att mucka med lillen hela tiden. Men när han går i koppel och den andra är lös så springer han fram och tillbaks som en vindrutetorkade och skäller och gnäller.. Att ha båda i koppel innebär också att Kid muckar med lillen hela tiden.. Så våra promenader är inte särskilt trevliga längre.
Han mår uppenbarligen inte bra av att ha det så här, och tanken på att lämna tillbaks honom till uppfödaren (jag är fodervärd, så jag kan inte sälja vidare honom) växer sig starkare hela tiden.
Är jag helt fel ute som funderar på att lämna tillbaks honom? Det känns som att jag inte kan göra nått mer för honom, jag har provat allt, och han lever ett aktivt liv. Spårar två gånger i veckan och tränar lite lydnad, uppletande och agility när andan faller på - ett par gånger i veckan - inte alltihop, utan nått av det ett par gånger i veckan.
