Har precis bytt jobb. Efter andra dagen på nya jobbet var jag typ knäckt. Jag hade tydligen glömt bort hur jobbigt det kan vara att börja på en ny arbetsplats...
Framåt eftermiddagen blev jag snurrig, yrslig och illamående, och tillslut var jag bara tvungen att störta ut genom dörren och åka hem, för då kunde jag inte hålla tillbaks tårarna längre. I bilen på väg hem storgrät jag, och fortsatte sedan hemma i omgångar. Kände mig så fruktansvärt värdelös och otillräcklig.
DET var introt till min ridlektionsdag. Med andra ord - jag kände mig lägre än en urpyst ballong när jag styrde mot ridskolan.
Kände dock en aning tillförsikt när jag tänkte på att jag skulle få sitta på den omöjlige. Det kändes bra. Jag ville lägga allting ifrån mig och bara var hästcassiopeja för en stund, känna vinden vina i håret när den omöjlige sprang runt med mig på ryggen. Inga krav, bara skoj.
Och vet ni vad? Finaste finaste hästen var en lyckoautomat igen!!!
Åh vad roligt det var! Vi klickar på nåt sätt, han och jag. Även om vi inte är ett jättesnyggt ekipage, även om vi inte får till rörelserna riktigt och det finns mycket att anmärka på vår form och vårt samspel, så har jag så jäkla KUL när jag sitter på honom! Och när jag klev av var han så svettig och såg så nöjd ut att jag banne mig misstänker att han också kände sig nöjd!
Vi fick till några superfina serpentiner längs långsidan, där han följde mig som ett rinnande vatten, böjde sig så fint åt bägge hållen och var mjuk som en sammetskatt! I övrigt var det en del ryttarmissar och en del kommunikationsmissar och en del i övrigt att önska, men känslan mellan oss i dom där serpentinerna kan jag leva på länge. Och dom andra missarna gjorde inte så mycket. Jag tar det lugnt. Det får gå steg för steg. Jag kommer få fortsätta rida på honom.
Och det är ju helt underbart faktiskt - att jag har hittat så rätt, får rida en och samma häst en längre period och den hästen dessutom är en lyckoautomat. Då är det riktigt riktigt roligt att rida på ridskola igen!
TÄNK vad enormt mycket en häst kan göra för välmåendet!
Framåt eftermiddagen blev jag snurrig, yrslig och illamående, och tillslut var jag bara tvungen att störta ut genom dörren och åka hem, för då kunde jag inte hålla tillbaks tårarna längre. I bilen på väg hem storgrät jag, och fortsatte sedan hemma i omgångar. Kände mig så fruktansvärt värdelös och otillräcklig.
DET var introt till min ridlektionsdag. Med andra ord - jag kände mig lägre än en urpyst ballong när jag styrde mot ridskolan.
Kände dock en aning tillförsikt när jag tänkte på att jag skulle få sitta på den omöjlige. Det kändes bra. Jag ville lägga allting ifrån mig och bara var hästcassiopeja för en stund, känna vinden vina i håret när den omöjlige sprang runt med mig på ryggen. Inga krav, bara skoj.
Och vet ni vad? Finaste finaste hästen var en lyckoautomat igen!!!
Åh vad roligt det var! Vi klickar på nåt sätt, han och jag. Även om vi inte är ett jättesnyggt ekipage, även om vi inte får till rörelserna riktigt och det finns mycket att anmärka på vår form och vårt samspel, så har jag så jäkla KUL när jag sitter på honom! Och när jag klev av var han så svettig och såg så nöjd ut att jag banne mig misstänker att han också kände sig nöjd! Vi fick till några superfina serpentiner längs långsidan, där han följde mig som ett rinnande vatten, böjde sig så fint åt bägge hållen och var mjuk som en sammetskatt! I övrigt var det en del ryttarmissar och en del kommunikationsmissar och en del i övrigt att önska, men känslan mellan oss i dom där serpentinerna kan jag leva på länge. Och dom andra missarna gjorde inte så mycket. Jag tar det lugnt. Det får gå steg för steg. Jag kommer få fortsätta rida på honom.
Och det är ju helt underbart faktiskt - att jag har hittat så rätt, får rida en och samma häst en längre period och den hästen dessutom är en lyckoautomat. Då är det riktigt riktigt roligt att rida på ridskola igen!
TÄNK vad enormt mycket en häst kan göra för välmåendet!
