- Svar: 30
- Visningar: 4 546
Har sysslat med hästar i över 30 år och varit en riktig hästnörd större delen av dem. Hade ett uppehåll efter gymnasiet på 6 år och började om, vilket var en ganska lång och slitsam väg tillbaka i sadeln. Ringrost och elände och jag lovade mig själv där och då att jag Aldrig någonsin skulle ta en hästpaus igen. Det var så hemskt att hitta tillbaka till ridningen på den nivå jag var innan. Jag är inte nöjd med att lufsa runt utan jag har alltid varit intresserad av träning och tävling vilket kräver träning och tajming vilket man tappar fort vid en paus.
Sedan har jag haft mkt motgångar med skadade hästar som avlöst varandra osv, så inget av det jag velat ägna mig åt har jag gjort i nån större omfattning. Men hästlivet har liksom snurrat på i sitt hjul lite av bara farten och jag har alltid haft mitt mål i sikte och det har drivit mig framåt. Dvs träning och tävling. För 1,5 år sedan stod jag vid ett vägskäl då jag fått ta bort ett par hästar på kort tid. Visste inte vad jag skulle göra så jag satsade mig ur krisen sas och köpte för första gången i mitt liv en färdig tävlingshäst. Ett strategiskt drag för att rädda mitt hästintresse helt enkelt då jag var väldigt trött och slut efter alla år med rehab och elände. Jag ville se vad det gav att ha en häst där jag kunde göra allt det där jag ville göra.
Med facit i hand har jag nog aldrig fått tillbaka gnistan trots att jag har alla förutsättningar som jag aldrig har haft förr. Jag har en häst i full kondition som är hel och frisk. Jag har eget ridhus, fullservice i stallet och åker bara dit och rider. Slipper allt slit och släp med stalljour, mockning osv. Det finns även en tränare på gården som jag nyttjar i de perioder jag har svårt att få ihop schemat och åka iväg och träna för min huvudtränare. Men jag är ändå inte nöjd. Det går bra att gaska upp sig emellanåt i perioder av regelbunden träning för min huvudtränare, men däremellan fallerar mitt intresse. Jag har en känsla att jag mest har häst på rutin. För att jag inte vet nåt annat. Men det är väl i ärlighetens namn som mest 30% kul och 70% en känsla av att jag inte vill längre.
Men jag är så villrådig. Det känns som att kasta minst 10 år av slit i sjön, om jag ger upp nu. Nu när jag har det jag alltid velat ha och jobbat för. Dessutom har jag bara haft den här hästen i 1,5 år och det känns inte sjyst att den ska flytta och byta hem så ofta. Det är en väldigt känslig häst.
Jag har haft tankar på att betäcka den, den har superstam. Men samtidigt känner jag mig tveksam till det då det ju innebär två hästar och jag vet inte om det riktigt är vad jag behöver i arbetsbelastning i det utgångsläge jag har. Jag hade i normala fall gärna haft ett föl med den stammen jag tänkt, men i ärlighetens namn ser jag inte hur jag skulle kunna förvalta den unghästen med den bristande ork och engagemang jag känner idag.
Jag känner nog egentligen att jag inte vill mer. Men jag kan inte ta mig för att genomföra det. Och det är ett mindre arbete att bara fortsätta springa i hjulet, än det är att ta tag i avvecklandet. Och vem är jag utan häst? Jag kommer ju få obehindrat med tid till att gräva ner mig i mina depressioner och livsleda som jag redan skrivit om innan.
Samtidigt känner jag att det är orimligt att betala 7-8000 kr/månaden för nåt som jag egentligen inte tycker är speciellt roligt. Jag känner mig också hindrad i att jag vill göra annat men behöver ju vara med hästen minst 5 dagar/vecka för att det ska vara givande att ha den. Det handlar eg inte mest om pengar utan om tiden. Jag vill vara fri att tex resa på ett sätt som jag inte är nu. Men jag är också rädd att jag bara Tror att jag kommer göra så himla mkt annat om jag inte hade häst. Till saken hör ju att jag lever ensam och har inte mkt vänner där jag bor, så frågan är ju vad exakt jag tror att jag ska hitta på och med vem, om jag inte är bunden av häst? Jag kanske bara kommer sitta här och gräva ner mig i elände, vilket jag redan gör i alldeles tillräckligt hög utsträckning.
Sedan har jag haft mkt motgångar med skadade hästar som avlöst varandra osv, så inget av det jag velat ägna mig åt har jag gjort i nån större omfattning. Men hästlivet har liksom snurrat på i sitt hjul lite av bara farten och jag har alltid haft mitt mål i sikte och det har drivit mig framåt. Dvs träning och tävling. För 1,5 år sedan stod jag vid ett vägskäl då jag fått ta bort ett par hästar på kort tid. Visste inte vad jag skulle göra så jag satsade mig ur krisen sas och köpte för första gången i mitt liv en färdig tävlingshäst. Ett strategiskt drag för att rädda mitt hästintresse helt enkelt då jag var väldigt trött och slut efter alla år med rehab och elände. Jag ville se vad det gav att ha en häst där jag kunde göra allt det där jag ville göra.
Med facit i hand har jag nog aldrig fått tillbaka gnistan trots att jag har alla förutsättningar som jag aldrig har haft förr. Jag har en häst i full kondition som är hel och frisk. Jag har eget ridhus, fullservice i stallet och åker bara dit och rider. Slipper allt slit och släp med stalljour, mockning osv. Det finns även en tränare på gården som jag nyttjar i de perioder jag har svårt att få ihop schemat och åka iväg och träna för min huvudtränare. Men jag är ändå inte nöjd. Det går bra att gaska upp sig emellanåt i perioder av regelbunden träning för min huvudtränare, men däremellan fallerar mitt intresse. Jag har en känsla att jag mest har häst på rutin. För att jag inte vet nåt annat. Men det är väl i ärlighetens namn som mest 30% kul och 70% en känsla av att jag inte vill längre.
Men jag är så villrådig. Det känns som att kasta minst 10 år av slit i sjön, om jag ger upp nu. Nu när jag har det jag alltid velat ha och jobbat för. Dessutom har jag bara haft den här hästen i 1,5 år och det känns inte sjyst att den ska flytta och byta hem så ofta. Det är en väldigt känslig häst.
Jag har haft tankar på att betäcka den, den har superstam. Men samtidigt känner jag mig tveksam till det då det ju innebär två hästar och jag vet inte om det riktigt är vad jag behöver i arbetsbelastning i det utgångsläge jag har. Jag hade i normala fall gärna haft ett föl med den stammen jag tänkt, men i ärlighetens namn ser jag inte hur jag skulle kunna förvalta den unghästen med den bristande ork och engagemang jag känner idag.
Jag känner nog egentligen att jag inte vill mer. Men jag kan inte ta mig för att genomföra det. Och det är ett mindre arbete att bara fortsätta springa i hjulet, än det är att ta tag i avvecklandet. Och vem är jag utan häst? Jag kommer ju få obehindrat med tid till att gräva ner mig i mina depressioner och livsleda som jag redan skrivit om innan.
Samtidigt känner jag att det är orimligt att betala 7-8000 kr/månaden för nåt som jag egentligen inte tycker är speciellt roligt. Jag känner mig också hindrad i att jag vill göra annat men behöver ju vara med hästen minst 5 dagar/vecka för att det ska vara givande att ha den. Det handlar eg inte mest om pengar utan om tiden. Jag vill vara fri att tex resa på ett sätt som jag inte är nu. Men jag är också rädd att jag bara Tror att jag kommer göra så himla mkt annat om jag inte hade häst. Till saken hör ju att jag lever ensam och har inte mkt vänner där jag bor, så frågan är ju vad exakt jag tror att jag ska hitta på och med vem, om jag inte är bunden av häst? Jag kanske bara kommer sitta här och gräva ner mig i elände, vilket jag redan gör i alldeles tillräckligt hög utsträckning.
