Red_Chili
Trådstartare
Mina hundar är så fantastiska! Jag sitter här och känner nu hur enorma framsteg vi gjort, alla tre och det är en underbar känsla.
Just nu ligger Wahidah ute i vardagsrummet i soffan och sover. Jag och Zala är i rummet där min dator är. Jag känner inte någon som helst oro över att hon ska äta upp någonting längre. Förut kunde hon inte ligga och vila om hon inte var i samma rum som mig, hon åt upp "hela universum" och jag var tvungen att ständigt hålla koll. Nu ligger hon där, sover och är nöjd.
Zala ligger på min säng och tuggar på ett tuggben. För några månader sedan var hon så "avstängd" att hon inte ens tittade på tuggben. När hon för någon minut sedan tappade tuggbenet så hoppade hon ner efter det, viftade på svansen, hoppade upp igen och fortsatte nöjt att tugga på benet. Tidigare var dessutom Wahidah här inne - och Zala brydde sig inte alls om att vakta benet som hon skulle ha gjort förut.
För ett litet tag sedan gick vi omkring utomhus. Vi mötte en hund som jag inte hann se. Zala kastade sig framåt och morrade. Jag var snabb på att korta upp och säga "Nej, kom nu så går vi fint!" och direkt lugnade hon ner sig. För några månader sedan skulle hon varit sjövild och inte alls kunnat lugna ner sig.
Några meter senare gick vi förbi en papillonkorsning som skällde konstant mot oss. Den var jag beredd på, så jag sa åt Zala att gå vid min sida och sa "Nu går vi fint". Precis "som vanligt" när jag gör så, så resulterade det i att hon inte gjorde mer än tittade lite på den skällande hunden.
Jag litar mer på mina hundar nu. Jag har blivit mer noga med att tänka på vilka beteenden jag förstärker och varför. Efter att ha haft en liten lättstressad och ljudrädd hund här i en vecka har jag insett hur otroligt LÄTTA mina hundar är. De båda är orädda, går fint i kopplen på promenader, lyssnar hyfsat bra på mig och är rent underbara att leva med.
Det är en så STOR skillnad nu mot hur det var förut, när Wahidah var ett yrväder som bara for omrking och åt upp allting, när Zala var så osäker på andra hundar (och på om jag klarade situationer med hundmöten) att hon gjorde utfall bara hon såg en liiiten hund lååångt borta.
Det känns fantastiskt, och jag har mycket att tacka många buke-medlemmar för, som har gett tips på hur jag kan göra (främst med unga yrvädret), som har stöttat mig när jag varit så less på allt att det känts som om inget går att lösa utan omplacering och som då och då kommer med några snälla ord när jag lägger upp bilder eller skriver någon rad eller två om hundarna. Hade det inte varit för allt det här forumet gett mig hade vi nog inte kommit lika långt idag. Möjligtvis hade det kunna varit så att jag bara hade en osäker gammeldam här hemma och mådde dåligt över att inte ha klarat av en unghund jag älskar. Nu vet jag att man klarar allt, bara man är beredd att kämpa för det.
Tack.
Just nu ligger Wahidah ute i vardagsrummet i soffan och sover. Jag och Zala är i rummet där min dator är. Jag känner inte någon som helst oro över att hon ska äta upp någonting längre. Förut kunde hon inte ligga och vila om hon inte var i samma rum som mig, hon åt upp "hela universum" och jag var tvungen att ständigt hålla koll. Nu ligger hon där, sover och är nöjd.
Zala ligger på min säng och tuggar på ett tuggben. För några månader sedan var hon så "avstängd" att hon inte ens tittade på tuggben. När hon för någon minut sedan tappade tuggbenet så hoppade hon ner efter det, viftade på svansen, hoppade upp igen och fortsatte nöjt att tugga på benet. Tidigare var dessutom Wahidah här inne - och Zala brydde sig inte alls om att vakta benet som hon skulle ha gjort förut.
För ett litet tag sedan gick vi omkring utomhus. Vi mötte en hund som jag inte hann se. Zala kastade sig framåt och morrade. Jag var snabb på att korta upp och säga "Nej, kom nu så går vi fint!" och direkt lugnade hon ner sig. För några månader sedan skulle hon varit sjövild och inte alls kunnat lugna ner sig.
Några meter senare gick vi förbi en papillonkorsning som skällde konstant mot oss. Den var jag beredd på, så jag sa åt Zala att gå vid min sida och sa "Nu går vi fint". Precis "som vanligt" när jag gör så, så resulterade det i att hon inte gjorde mer än tittade lite på den skällande hunden.
Jag litar mer på mina hundar nu. Jag har blivit mer noga med att tänka på vilka beteenden jag förstärker och varför. Efter att ha haft en liten lättstressad och ljudrädd hund här i en vecka har jag insett hur otroligt LÄTTA mina hundar är. De båda är orädda, går fint i kopplen på promenader, lyssnar hyfsat bra på mig och är rent underbara att leva med.
Det är en så STOR skillnad nu mot hur det var förut, när Wahidah var ett yrväder som bara for omrking och åt upp allting, när Zala var så osäker på andra hundar (och på om jag klarade situationer med hundmöten) att hon gjorde utfall bara hon såg en liiiten hund lååångt borta.
Det känns fantastiskt, och jag har mycket att tacka många buke-medlemmar för, som har gett tips på hur jag kan göra (främst med unga yrvädret), som har stöttat mig när jag varit så less på allt att det känts som om inget går att lösa utan omplacering och som då och då kommer med några snälla ord när jag lägger upp bilder eller skriver någon rad eller två om hundarna. Hade det inte varit för allt det här forumet gett mig hade vi nog inte kommit lika långt idag. Möjligtvis hade det kunna varit så att jag bara hade en osäker gammeldam här hemma och mådde dåligt över att inte ha klarat av en unghund jag älskar. Nu vet jag att man klarar allt, bara man är beredd att kämpa för det.
Tack.
