Mitt ätstörningsmonster har tagit olika former genom livet, det känns lite som ett lotteri varje skov vilket håll det ”slår åt”. Det utlöses dock ofelbart varje gång jag går ner i vikt.
Jag börjar hälsosamt och ”lagom” enligt konstens alla regler, men sen kommer kommentarerna. ”Nämen vad duktig du har varit, vad snygg du är, hur gör du?” Osv.
Plötsligt handlar det inte längre om hälsa utan om utseende. Och ännu längre in eländet, irritationen och paniken över att folk inte fattar att just jag blir smällfet om jag inte håller mig under ett lågt kaloriintag. Ångesten inför varje morgonvägning, hur jag tar laxermedel, vätskedrivande och inte dricker vatten efter kl 20 för att inte få högre siffra än nödvändigt.
Sen kommer istället slutligen överätningen - och då övervikten som jag längre fram tar tag i och hamnar i situationen ovan igen
Jag kan inte sova om jag inte är proppmätt. Dämpar ångest med socker och matkoma. Blir tyngre och tyngre, får ont i leder, tröstäter mera, känner mig inlåst i min kropp.
Jag ORKAR inte mer. Jag klarar inte av att ha en våg hemma, det spårar ur. Men jag klarar inte heller att motivera mig till hälsosamt ätande utan att få den där belöningen som siffrorna visar. Siffrorna är ofta det enda som tar mig igenom sötsug och hunger.
Dilemmat nu är att jag mår ordentligt dåligt av min fetma. Jag vet inte vad jag väger men det är definitivt BMI över 30, kanske till och med 35.
Jag har ont i fötter och rygg, jag har högt blodtryck, det är tungt att röra sig. Allt är i vägen och allt blir jobbigt. Jag och min sambo vill ge ett försök att bli gravida men då vill jag först ha normalt BMI och träna upp kroppen, då jag nu är i katastrofalt skick efter utbrändhet och stillasittande liv senaste 2 åren.
Jag tänker i termer om vårdcentral, dietist, väga sig på vårdcentralen och be om att inte få veta vikten, utan att de bara säger om det går åt rätt håll?
Jag är dock orolig för vårdens fördomar. Hurtiga och nedlåtande som läxar upp tjockisen som inte kan se skillnad på en glass och ett äpple. Typ. Som vill att jag skriver matdagbok och ger mig en broschyr med tallriksmodellen och vill undervisa mig i kaloriräkning. Sånt bemötande som triggar igång mig hårdast av allt. Att bli idiotförklarad.
Hur går det till när man söker hjälp för övervikt, ni som varit med om det eller jobbar i vården? Vilken hjälp finns att få? Finns kompetens på vårdcentral i allmänhet att ta hänsyn till ätstörningsproblematik?
Jag börjar hälsosamt och ”lagom” enligt konstens alla regler, men sen kommer kommentarerna. ”Nämen vad duktig du har varit, vad snygg du är, hur gör du?” Osv.
Plötsligt handlar det inte längre om hälsa utan om utseende. Och ännu längre in eländet, irritationen och paniken över att folk inte fattar att just jag blir smällfet om jag inte håller mig under ett lågt kaloriintag. Ångesten inför varje morgonvägning, hur jag tar laxermedel, vätskedrivande och inte dricker vatten efter kl 20 för att inte få högre siffra än nödvändigt.
Sen kommer istället slutligen överätningen - och då övervikten som jag längre fram tar tag i och hamnar i situationen ovan igen
Jag kan inte sova om jag inte är proppmätt. Dämpar ångest med socker och matkoma. Blir tyngre och tyngre, får ont i leder, tröstäter mera, känner mig inlåst i min kropp.
Jag ORKAR inte mer. Jag klarar inte av att ha en våg hemma, det spårar ur. Men jag klarar inte heller att motivera mig till hälsosamt ätande utan att få den där belöningen som siffrorna visar. Siffrorna är ofta det enda som tar mig igenom sötsug och hunger.
Dilemmat nu är att jag mår ordentligt dåligt av min fetma. Jag vet inte vad jag väger men det är definitivt BMI över 30, kanske till och med 35.
Jag har ont i fötter och rygg, jag har högt blodtryck, det är tungt att röra sig. Allt är i vägen och allt blir jobbigt. Jag och min sambo vill ge ett försök att bli gravida men då vill jag först ha normalt BMI och träna upp kroppen, då jag nu är i katastrofalt skick efter utbrändhet och stillasittande liv senaste 2 åren.
Jag tänker i termer om vårdcentral, dietist, väga sig på vårdcentralen och be om att inte få veta vikten, utan att de bara säger om det går åt rätt håll?
Jag är dock orolig för vårdens fördomar. Hurtiga och nedlåtande som läxar upp tjockisen som inte kan se skillnad på en glass och ett äpple. Typ. Som vill att jag skriver matdagbok och ger mig en broschyr med tallriksmodellen och vill undervisa mig i kaloriräkning. Sånt bemötande som triggar igång mig hårdast av allt. Att bli idiotförklarad.
Hur går det till när man söker hjälp för övervikt, ni som varit med om det eller jobbar i vården? Vilken hjälp finns att få? Finns kompetens på vårdcentral i allmänhet att ta hänsyn till ätstörningsproblematik?
