Ta det lugnt!!!

[villellahhhh]

Jag vet inte vad jag vill ha ut av att skriva en tråd, jag vet inte ens om jag borde. Kanske vill jag bara få höra att fler har levt igenom det här, få en tröst att människor tar sig igenom och kommer ut på andra sidan på ett eller annat sätt.

Eller så vill jag bara lätta hjärtat, spotta ur mig alltihop och få lite mindre att bära.

Sambon och jag har försökt skaffa barn i 10 månader nu utan minsta resultat. Mensen kommer punktligt på just det datum den brukar. Varje gång känns det som om min kropp hånar mig; ”här blir inga barn gjorda hahahaha!”. Och runt omkring oss blir vänner, kollegor och släktingar gravida och får barn hokus pokus.

Vi lever ett lugnt liv, har jobb vi trivs med, älskar varandra, äter varierat och nyttigt, tar vitaminer, röker inte, dricker ytterst sällan alkohol och motionerar regelbundet.

Det känns som om vi gör allt ”rätt” och borde ha hur lätt som helst att få barn men inget händer. Och jag känner mig så sorgsen och så ensam… Sambon är en underbar människa och han peppar, tröstar och gör allt för att vi ska ha det bra tillsammans. Men så slänger han någon gång ur sig att jag måste slappna av, att det är klart det inte händer nåt sålänge jag går runt och stressar över det.

Jag kan inte hjälpa att känna att det är lätt för honom att säga. Han har redan 2 barn sen ett tidigare förhållande så han vet ju att han ”funkar” så att säga. Och även om nåt nu skulle ha hänt honom så har hanr edan barn, han har redan fått uppleva det så han har inte lika mycket att förlora som jag har.

När man försökt ett år kan man få hjälp med utredning och ev. behandling vilket sambon försöker trösta med. Men att valsa runt i vårdkarusell med olika läkare, undersökningar, behandlingar, prover och tester är ingen tröst. Jag fasar för hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar. Att leva igenom hormoner som sliter kroppen i bitar(jag har redan svårt att stå ut under pmsen)och sedan vänta på att få besked om ägget blev befruktat, placera det i livmodern och sedan gå med skräcken att förlora det och börja om igen…

Det skrämmer mig för det första och sen känns det… Tråkigt… Det här vackra i att skapa ett liv tillsammans i kärlek byts ut till sterila sjukhussalar, befruktning av personal, doktorer och sköterskor. Även om jag absolut kommer försöka och säkert kommer tycka att det är värt det så känns det som en förlust…

Och jag har ingen att prata om detta med, åtminsone ingen som förstår vad jag känner. När jag försökt får jag i mig att ”det går inte snabbt för alla, en del fåt vänta jättelänge!”. När man då lite lättat frågar hur lång tid det tog för dom är det mycket vanligt att svaret är att dom ju iofs blivit oplanerat gravida trots p-piller. 3 gånger Men det finns aaaandra, jag har dock aldrig träffat på någon av dessa andra.

Och det känns så tröstlöst och hopplöst och skrämmande och ensamt…

 

[TeamLundVer]

Jag vet inte vad jag vill ha ut av att skriva en tråd, jag vet inte ens om jag borde. Kanske vill jag bara få höra att fler har levt igenom det här, få en tröst att människor tar sig igenom och kommer ut på andra sidan på ett eller annat sätt.

Eller så vill jag bara lätta hjärtat, spotta ur mig alltihop och få lite mindre att bära.

Sambon och jag har försökt skaffa barn i 10 månader nu utan minsta resultat. Mensen kommer punktligt på just det datum den brukar. Varje gång känns det som om min kropp hånar mig; ”här blir inga barn gjorda hahahaha!”. Och runt omkring oss blir vänner, kollegor och släktingar gravida och får barn hokus pokus.

Vi lever ett lugnt liv, har jobb vi trivs med, älskar varandra, äter varierat och nyttigt, tar vitaminer, röker inte, dricker ytterst sällan alkohol och motionerar regelbundet.

Det känns som om vi gör allt ”rätt” och borde ha hur lätt som helst att få barn men inget händer. Och jag känner mig så sorgsen och så ensam… Sambon är en underbar människa och han peppar, tröstar och gör allt för att vi ska ha det bra tillsammans. Men så slänger han någon gång ur sig att jag måste slappna av, att det är klart det inte händer nåt sålänge jag går runt och stressar över det.

Jag kan inte hjälpa att känna att det är lätt för honom att säga. Han har redan 2 barn sen ett tidigare förhållande så han vet ju att han ”funkar” så att säga. Och även om nåt nu skulle ha hänt honom så har hanr edan barn, han har redan fått uppleva det så han har inte lika mycket att förlora som jag har.

När man försökt ett år kan man få hjälp med utredning och ev. behandling vilket sambon försöker trösta med. Men att valsa runt i vårdkarusell med olika läkare, undersökningar, behandlingar, prover och tester är ingen tröst. Jag fasar för hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar. Att leva igenom hormoner som sliter kroppen i bitar(jag har redan svårt att stå ut under pmsen)och sedan vänta på att få besked om ägget blev befruktat, placera det i livmodern och sedan gå med skräcken att förlora det och börja om igen…

Det skrämmer mig för det första och sen känns det… Tråkigt… Det här vackra i att skapa ett liv tillsammans i kärlek byts ut till sterila sjukhussalar, befruktning av personal, doktorer och sköterskor. Även om jag absolut kommer försöka och säkert kommer tycka att det är värt det så känns det som en förlust…

Och jag har ingen att prata om detta med, åtminsone ingen som förstår vad jag känner. När jag försökt får jag i mig att ”det går inte snabbt för alla, en del fåt vänta jättelänge!”. När man då lite lättat frågar hur lång tid det tog för dom är det mycket vanligt att svaret är att dom ju iofs blivit oplanerat gravida trots p-piller. 3 gånger Men det finns aaaandra, jag har dock aldrig träffat på någon av dessa andra.

Och det känns så tröstlöst och hopplöst och skrämmande och ensamt…

Det finns en jättebra tråd på bukes föräldradel "en tråd för oss som vill ha barn /försöker bli gravida " heter den. Där diskuteras allt men väldigt ofta precis det du skriver. Den var ett stort stöd för mig iaf

 

[Sunshine]

Jag vet inte vad jag vill ha ut av att skriva en tråd, jag vet inte ens om jag borde. Kanske vill jag bara få höra att fler har levt igenom det här, få en tröst att människor tar sig igenom och kommer ut på andra sidan på ett eller annat sätt.

Eller så vill jag bara lätta hjärtat, spotta ur mig alltihop och få lite mindre att bära.

Sambon och jag har försökt skaffa barn i 10 månader nu utan minsta resultat. Mensen kommer punktligt på just det datum den brukar. Varje gång känns det som om min kropp hånar mig; ”här blir inga barn gjorda hahahaha!”. Och runt omkring oss blir vänner, kollegor och släktingar gravida och får barn hokus pokus.

Vi lever ett lugnt liv, har jobb vi trivs med, älskar varandra, äter varierat och nyttigt, tar vitaminer, röker inte, dricker ytterst sällan alkohol och motionerar regelbundet.

Det känns som om vi gör allt ”rätt” och borde ha hur lätt som helst att få barn men inget händer. Och jag känner mig så sorgsen och så ensam… Sambon är en underbar människa och han peppar, tröstar och gör allt för att vi ska ha det bra tillsammans. Men så slänger han någon gång ur sig att jag måste slappna av, att det är klart det inte händer nåt sålänge jag går runt och stressar över det.

Jag kan inte hjälpa att känna att det är lätt för honom att säga. Han har redan 2 barn sen ett tidigare förhållande så han vet ju att han ”funkar” så att säga. Och även om nåt nu skulle ha hänt honom så har hanr edan barn, han har redan fått uppleva det så han har inte lika mycket att förlora som jag har.

När man försökt ett år kan man få hjälp med utredning och ev. behandling vilket sambon försöker trösta med. Men att valsa runt i vårdkarusell med olika läkare, undersökningar, behandlingar, prover och tester är ingen tröst. Jag fasar för hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar. Att leva igenom hormoner som sliter kroppen i bitar(jag har redan svårt att stå ut under pmsen)och sedan vänta på att få besked om ägget blev befruktat, placera det i livmodern och sedan gå med skräcken att förlora det och börja om igen…

Det skrämmer mig för det första och sen känns det… Tråkigt… Det här vackra i att skapa ett liv tillsammans i kärlek byts ut till sterila sjukhussalar, befruktning av personal, doktorer och sköterskor. Även om jag absolut kommer försöka och säkert kommer tycka att det är värt det så känns det som en förlust…

Och jag har ingen att prata om detta med, åtminsone ingen som förstår vad jag känner. När jag försökt får jag i mig att ”det går inte snabbt för alla, en del fåt vänta jättelänge!”. När man då lite lättat frågar hur lång tid det tog för dom är det mycket vanligt att svaret är att dom ju iofs blivit oplanerat gravida trots p-piller. 3 gånger Men det finns aaaandra, jag har dock aldrig träffat på någon av dessa andra.

Och det känns så tröstlöst och hopplöst och skrämmande och ensamt…

Jag ar en av dem som har fatt vanta jattelange sa nu vet du om mig iaf (och jag kan rakna upp manga fler som jag kanner!) ;-)

Hinner inte skriva sa mkt just nu, men det tog over 4 ar och 4 IVF behandlingar (inkl ett missfall) innan jag fick tvillingdottrar (via IVF). Vet att "alla" sager det, men 10 manader ar fortfarande inom normalspannet. Jag upplevde inte IVF:erna som sarskilt jobbiga, forutom det emotionella, daremot var det dyrt - jag bor i ett land dar man maste betala sjalv...
Det var en mangd fel pa bade mig och maken, men det ar fullt mojligt att inte bli gravid trots att det inte ar nagot fysiskt fel. Daremot sa har avslappning inget eller valdigt lite med saken att gora.

Lycka till och hoppas att det tar sig snart!!

 

[Hiddeous]

Jag vet inte vad jag vill ha ut av att skriva en tråd, jag vet inte ens om jag borde. Kanske vill jag bara få höra att fler har levt igenom det här, få en tröst att människor tar sig igenom och kommer ut på andra sidan på ett eller annat sätt.

Tog jättelång tid för mig att bli gravid första gången och det slutade med att vi gjorde IVF. Nedgraderingen var lite jobbig, men i övrigt gick allt förhållandevis snabbt. Jag upplevde inte alls något hormonellt helvete och det var nog den enda gången jag har haft en riktigt trevlig kontakt och upplevelse med vården! Bjöds på tom på frukost av kliniken efter äggplocket, jag minns fortfarande vilken härlig känsla det var.
Jag skulle inte oroa mig i din sits. I stället för att förvänta dig att du ska bli gravid snabbt, kom ihåg att det oftast tar lite tid.

 

[Girasol]

Välkommen in i tråden som TeamLundVer redan nämnt, här kan du kräka av dig, bolla och få stöd.
På onsdag är det dags för äggplockning i vårt tredje ivf-försök... Jag är superkänslig för hormoner men har fått byta preparat, denna gången har varit busenkel, förra gången funderade jag het seriöst på att kliva ut genom fönstret på tionde våningen. Så allt behöver inte vara svart -bara olika nyanser av grått . Precis som Sunshine betalar vi allt ur egen fick och är uppe i ca 100 000:- nu.

 

[tictac]

Jag vet inte vad jag vill ha ut av att skriva en tråd, jag vet inte ens om jag borde. Kanske vill jag bara få höra att fler har levt igenom det här, få en tröst att människor tar sig igenom och kommer ut på andra sidan på ett eller annat sätt.

Eller så vill jag bara lätta hjärtat, spotta ur mig alltihop och få lite mindre att bära.

Sambon och jag har försökt skaffa barn i 10 månader nu utan minsta resultat. Mensen kommer punktligt på just det datum den brukar. Varje gång känns det som om min kropp hånar mig; ”här blir inga barn gjorda hahahaha!”. Och runt omkring oss blir vänner, kollegor och släktingar gravida och får barn hokus pokus.

Vi lever ett lugnt liv, har jobb vi trivs med, älskar varandra, äter varierat och nyttigt, tar vitaminer, röker inte, dricker ytterst sällan alkohol och motionerar regelbundet.

Det känns som om vi gör allt ”rätt” och borde ha hur lätt som helst att få barn men inget händer. Och jag känner mig så sorgsen och så ensam… Sambon är en underbar människa och han peppar, tröstar och gör allt för att vi ska ha det bra tillsammans. Men så slänger han någon gång ur sig att jag måste slappna av, att det är klart det inte händer nåt sålänge jag går runt och stressar över det.

Jag kan inte hjälpa att känna att det är lätt för honom att säga. Han har redan 2 barn sen ett tidigare förhållande så han vet ju att han ”funkar” så att säga. Och även om nåt nu skulle ha hänt honom så har hanr edan barn, han har redan fått uppleva det så han har inte lika mycket att förlora som jag har.

När man försökt ett år kan man få hjälp med utredning och ev. behandling vilket sambon försöker trösta med. Men att valsa runt i vårdkarusell med olika läkare, undersökningar, behandlingar, prover och tester är ingen tröst. Jag fasar för hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar. Att leva igenom hormoner som sliter kroppen i bitar(jag har redan svårt att stå ut under pmsen)och sedan vänta på att få besked om ägget blev befruktat, placera det i livmodern och sedan gå med skräcken att förlora det och börja om igen…

Det skrämmer mig för det första och sen känns det… Tråkigt… Det här vackra i att skapa ett liv tillsammans i kärlek byts ut till sterila sjukhussalar, befruktning av personal, doktorer och sköterskor. Även om jag absolut kommer försöka och säkert kommer tycka att det är värt det så känns det som en förlust…

Och jag har ingen att prata om detta med, åtminsone ingen som förstår vad jag känner. När jag försökt får jag i mig att ”det går inte snabbt för alla, en del fåt vänta jättelänge!”. När man då lite lättat frågar hur lång tid det tog för dom är det mycket vanligt att svaret är att dom ju iofs blivit oplanerat gravida trots p-piller. 3 gånger Men det finns aaaandra, jag har dock aldrig träffat på någon av dessa andra.

Och det känns så tröstlöst och hopplöst och skrämmande och ensamt…

För mig tog det 3,5 år och tre IVF-behandlingar innan jag blev gravid. Inga kända fel på någon av oss. Själva horomonbehandlingarna tyckte jag inte var så farliga, men det var lite påfrestande att vänta på om äggen skulle befruktas och om det som sattes in verkligen stannade kvar. Det var speciellt tredje gången som var jobbig, eftersom det gått fel två gånger.

 

[Lupino]

Först vill jag skriva att det inte alls är nödvändigt att vänta ett år innan man söker hjälp. Jag sökte hjälp redan efter 6 månader. I och för sig för att jag funderade på om allt stod rätt till eftersom jag hade extremt lite mens kombinerat med att jag använt ägglossningstest under hela perioden och därmed inte borde ha missat tåget så att säga.

Åtminstone i Stockholm var jag välkommen tidigare (i mitt fall sökte jag till en mottagning i Gamla Stan). Efter lite lättare utredning under en period där blev jag remitterad till Sophiahemmet där jag och min man genomgick en fullständig utredning. Vi fick därefter beskedet att vi var oförklarligt barnlösa. Men bara någon dag efter det beskedet testade jag positivt - i samma cykel som jag gjort en äggledarspolning (slump eller hjälp går inte att veta).

Graviditet nummer två gick mycket lätt (1:a försöket, men slutade i tidigt missfall), efter ytterligare två cykler var jag gravid igen och det slutade i en fin dotter.

Jag önskar dig all lycka till och kan bara säga att jag vet hur det är att gå och önska detta mest av allt i hela världen .

 

[misan]

Jag vet precis hur du känner, man känner sig helt ensam om att inte bli med barn, men faktum är att i efterhand har jag fått veta flera som inte alls blev gravid så lätt, så det är inte alltid som man tror
Vi påbörjade en utredning efter 1,5 års försök, sen var det semestrar osv på kliniken så resterande utredning fick vänta, och bara dagarna innan jag fick kallelse dit testade jag positivt. Barn nr 2 hann vi inte ens försöka men han var precis lika välkommen! Men ja, det Är jobbigt att försöka och inte hunna göra nåt annat är vänta, försöka, köpa fler test...
Lycka till!

 

[Sunshine]

Jag vet precis hur du känner, man känner sig helt ensam om att inte bli med barn, men faktum är att i efterhand har jag fått veta flera som inte alls blev gravid så lätt, så det är inte alltid som man tror
Vi påbörjade en utredning efter 1,5 års försök, sen var det semestrar osv på kliniken så resterande utredning fick vänta, och bara dagarna innan jag fick kallelse dit testade jag positivt. Barn nr 2 hann vi inte ens försöka men han var precis lika välkommen! Men ja, det Är jobbigt att försöka och inte hunna göra nåt annat är vänta, försöka, köpa fler test...
Lycka till!

Ja det ar otroligt hur manga som inte pratar om det, jag har t.o.m. en vaninna som fick tvillingar pa samma klinik som mig och som inte ens har berattat for sina foraldrar att hon gjort IVF! Men generellt, om man berattar for andra om sina fertilitetsproblem sa brukar folk oppna upp och dela med sig av sina erfarenheter. Det ar mycket prestige i det har med barnalstrandet, synd tycker jag...

 

[Ajda]

Jag har flera vänner och bekanta som haft svårt att få till barn nr 2. Så även om de haft samma partner och barn nr 1 gått snabbt att göra så är det inte helt säkert nästa gång gör det. Vad jag vill säga är att du inte ska ge upp (emetionellt, kanske felstavat?) än och se din framtid som barnlös. Keep it up! Även om det är tungt.

Vi på buke finns här.
Skickar över en kram.

 

[Ajda]

Ja det ar otroligt hur manga som inte pratar om det, jag har t.o.m. en vaninna som fick tvillingar pa samma klinik som mig och som inte ens har berattat for sina foraldrar att hon gjort IVF! Men generellt, om man berattar for andra om sina fertilitetsproblem sa brukar folk oppna upp och dela med sig av sina erfarenheter. Det ar mycket prestige i det har med barnalstrandet, synd tycker jag...

Håller med!
Många säger att dom blivit gravoda direkt men sen brukar sanningen krypa fram att dom försökt x antal månader.
Tycker bara det är larvigt att det ska vara prestige i att bli med barn.

 

[em-pirre]

Vi har försökt snart 11 månader och prickat varenda äl utan resultat. Jag har startat utredning via privat klinik, och har blivit spolad en gång och ska spolas igen och få labbsvar imorgon. Som sagt, välkommen in i vår tråd http://www.bukefalos.com/threads/en...i-gravida-del-3.1226743/page-67#post-16459558, där pratar vi ofta om just det här!

Vi var tre kompisar som började försöka bli med barn i samma veva. De två andra har fött redan, och det känns lite konstigt. Jag är jätteglad för deras skull, men jag hade ju också velat vara en av dem nu.

Och det där med att "ta det lugnt" är nog inte direkt något råd som spelar någon roll.

 

[Hiddeous]

Håller med!
Många säger att dom blivit gravoda direkt men sen brukar sanningen krypa fram att dom försökt x antal månader.
Tycker bara det är larvigt att det ska vara prestige i att bli med barn.

Urtramsigt, verkligen. Kroppen är biologi, vissa saker tar tid. Det är bara att acceptera att kroppar skiljer sig åt med fertilitet precis som allt annat, och att månader fram och tillbaka inte har någon som helst betydelse i långa loppet.

 

[Korven]

På tal om ta det lugnt. Min syster och hennes man försökte med 2an i 4 år med allt som tänkas kan. Då ledsnade de och sökte jobb i Afrika. När allt var klart för avfärd och swahilin satt som en smäck DÅ blir hon gravid (och får inte åka ner och föda utan får vänta här hemma inneboende hos gamla föräldrar med en femåring). Läkaren sa att det var inte ovanligt .

 

[lil-sis]

Ja set är lustigt hur ägg och spermier liksom väntar in sämsta tänkbara tillfälle att vara på topp tillsammans. Ungefär som om de har legat och planerat det.

 

[Nemo]

Vi fick också försöka länge med nr 1! Det tog nog närmare 2 år innan det blev ett plus! Precis när vi sa att nu får vi nog söka hjälp, så uteblev mensen och jag var gravid. Med nr 2 så luktade vi nog bara på varandra lite och så var hon tillverkad... Så ha tålamod. Och det är många det krånglar för, mycket vanligare än vad man kan tro, som många skrivit här tidigare.
Lycka till!