Syskon eller ej

[frukanon]

Sv: Syskon eller ej

Sade efter första barnet att ALDRIG MER!! Men det blev både en och två till och det har gått bättre och lättare för varje gång

Nickar igenkännande
Jag skulle absolut inte ha någon mer än ettan. Men det bara rasslade till
Har ingen aaaaniiiing om hur det gått till

 

[Stollan]

Sv: Syskon eller ej

Skall ni skaffa fler barn skall ni göra det för ni vuxna vill ha fler familjemedlemar inte för att barnet skall ha ett syskon att leka med.
Man får istället se till att barnet får sysselsättning med andra barn och visa barnet hur man bygger upp ett socialt nätverk för det är ju vad man har behov av som vuxen först och främst.
Ett ensamt barn har sina fördelar och nackdelar precis som det har oavsätt om man är 2,3,4 eller ännu fler barn.
Vad som är för och/eller nackdel beror ju också på barnet i sig och inget barn dör eller för den delen mår dåligt av att vara ensambarn lika lite som barn dör eller mår dåligt av att ha 6 syskon för den delen.

Så om det skall vara mer barn eller inte bör bero på att ni vill utöka familjen med en till oavsätt hur många barn som finns i familjen redan.
Stollan med ett barn och här blir det inga fler då jag är för sjuk för att orka ta hand om en baby.

 

[Tokmaja]

Sv: Syskon eller ej

Det är klart att det kan vara helt underbart med syskon, men ett måste? Knappast!
Hör efter med läkare och barnmorskor hur stor risk ni har för att få ännu ett sjukt barn, troligtvis kommer det inte att hända igen!
Syskon kan vara mycket negativt också ju med svartsjuka osv.

Lyssna på vad ni VILL med era liv, kanske känner ni er helt nöjda med ert barn, men då är väl det underbart!

Syskon är som sagt trevligt ibland :smirk: men jag tror att man mår alldeles utmärkt även utan.
Annars, har ni funderat på att adoptera om ni inte vill gå igenom en graviditet igen? Är ju också en tanke ifall ni gärna vill ha ett syskon!

 

[Mysaan]

Sv: Syskon eller ej

*lånar knapp*

Jag har vänner som valt att bara skaffa 1 barn. deras barn är precis lika välmående och glada som mina barn. Nu är våra iofs ganska unga ännu äldsta snart 5 år. Men det är ingen rättighet att få syskon. Det är något de vuxna får bestämma. Har det dessutom tillstött komplikationer så kan jag förstå att ni tvekar.

Vad det gäller att kortvuxna aldrig går tiden ut så räknas jag nog inte till kortvuxna. Jag är 163 cm.

Ettan utsparkade 21 dagar efter bf. Tvåan utsparkad på bf pga blödningar och trean utsparkad 7 dagar över tiden för att jag grät mig till en utsparkning då.

Har en vän som är ganska kort tror hon är 145-150 någonstans. Hon har bara 1 barn men den förlossningen satte de igång på bf iom att mamman lider av diabetes.

Om du inte vill skaffa syskon enbart för att du oroar dig för en jobbig förlossning så kan man få hjälp med det. Men jag tycker inte det är konstigt om man inte skaffar fler än 1.

Själv är jag uppväxt med 1 bror bara och har alltid känt att jag saknar något.

Min sambo har 3 syskon och för oss var det självklart att skaffa många barn.

 

[Curly]

Sv: Syskon eller ej

Det finns för- och nackdelar med allt. En del känner sig som ensambarn även om de t ex har halvsyskon som är många år äldre. Jag tror absolut inte att ditt barn om flera år kommer ifrågasätta varför ni inte skaffade fler. Om hon frågar så har ni ju en bra anledning dessutom.

Växer ett barn upp som ensambarn känner barnet säkert inget konstigt över det. Ni kanske ser till att barnet kommer ut och träffar andra barn extra mycket t ex.

Jag är glad att jag har en syster, men ibland har man väl önskat att man hade fler eller inget syskon alls. Det är ju kul när man blir äldre att kanske bli moster t ex. Sen kanske hon har många nära kusiner som känns "likvärdiga". Gör det som känns bäst och känn ingen press. Man vet ju aldrig om det tar tid för er att få barn igen och då kommer du vara några år äldre och kanske inte känna det bra på det sättet istället..

 

[Sar]

Sv: Syskon eller ej

"frågan är om man gör barnet en otjänst att inte skaffa syskon"

Absolut inte, är själv ensambarn och tycker att det varit helt ultimat. Jag har aldrig någonsin saknat syskon utan njutit fullt ut av att ha mamma och pappa för mig själv . Det ger en enorm trygghetsplattform att vara så älskad.
Jag hade gärna valt att bara ha ett barn men nu kom det ut två på en gång så det sket sig
Som ensambarn blir man rätt bra på att skaffa kompisar (man har ju inga syskon att "gratisleka" med) och man blir oftast en mycket god vän (för at tbehålla vännerna). Jag tror också att man knyter släktingar lite närmare än de som har syskon.
Jag känner ingen rädsla för att bli "ensam" om mina föräldrar skulle bli dåliga eller dö (hemska tanke ).
Jag tror förskola är positivt för ensambarn så att man tränas i "rangspel", jag vet själv hur förskräckt jag blev när en dagiskamrat ljög och skyllde ifrån sig, själv var man ju van vid att ta ansvar för det man gjort och inte skjuta skulden på någon annan.
Ska man vara lite ego som förälder så är det ju också väldigt lättsamt att ha med sig ett barn och det finns faktiskt plats i bilen om barnet vill ha med en kompis.
Lycka till med ert beslut, valet att skaffa ett till barn ska vara för att man vill ha ett till barn - inte för att skaffa ett syskon (hemska tanke!)

 

[Gul13]

Sv: Syskon eller ej

Tack för alla intressanta åsikter.
I slutändan blir det ändå som vi känner blir bäst men det är ju just det: Vad är bäst?
Själv har jag två syskon. Min bror har sagt upp bekantskapen med hela sin släkt så honom träffar jag aldrig men min syster och jag har väldigt nära kontakt. Min man har tre bröder på mors sida som han har noll kontakt med trots det stora avståndet på 8 km-1 mil. Lika bra det om jag får säga min mening.
På fars sida har han en syster och bror som vi har väldigt god och nära kontakt med.

Min förlossning blev akutsnitt, jag skulle vara vaken och fick för mycket bedövning, andnöd, nära döden upplevelser, akut sövd och missade hela förlossningen. Vid en andra graviditet blir det snitt igen (för litet bäckenmått) och då kommer jag osannolikt att få någon narkosläkare att låta mig vara vaken igen. Det är nämligen det tråkigaste med min förlossning att jag missade alltihop och när jag vaknade ur narkosen ... hon är född 13.55 ... låg jag på intensiven och fick inte träffa henne förrän vid 18-tiden och var lätt förvirrad och minns inte mycket. Framförallt har jag ingen känsla av att vara mamma förrän 1 dygn-1,5 dygn senare. Att jag höll på att dö var liksom strunt samma; jag missade förlossningen och jag svek min dotter. Det är det som svider mest! Konstigt kan man tycka. Vi har fått prata med en kurator på neonatal men hon förstod inte heller. De var så fokuserade på min nära-döden-upplevelse när det inte var den som var problemet liksom.

Ja vi får väl grunna vidare. Vad det gäller hennes tillväxtproblem så är den under utredning, ingen som vet någonting då hon är alldeles normal på alla sätt och vis och helt proporionerligt byggd, alltså vet man inte om ett andra barn oxå blir litet. Men som någon skrev: Vi är ju inte pur unga heller så adoption känns inte heller som något alternativ då det inte är själva förlossningen i sig som är problemet utan oron. Och ett adopterat barn är man ju lika oroligt för som för ett biologiskt.
Ojojoj vad jag surrar. Hoppas någon orkade läsa.

 

[Inte_Ung]

Sv: Syskon eller ej

Jag är ett medelålders ensambarn.
Och jag önskar så att jag hade haft någon att dela bekymren runt mina föräldrar med.
Det blir värre med åren att vara ensammen.
För där finns ingen som man har delat upplevelserna från barndomen med.

Nu så är det annars bra av andra orsaker att mina föräldrar inte fick fler barn.

 

[Albatross]

Sv: Syskon eller ej

Jag är ett medelålders ensambarn.
Och jag önskar så att jag hade haft någon att dela bekymren runt mina föräldrar med.
Det blir värre med åren att vara ensammen.
För där finns ingen som man har delat upplevelserna från barndomen med.

Nu så är det annars bra av andra orsaker att mina föräldrar inte fick fler barn.

Men ett syskon (eller flera) innebär inte automatiskt att man får någon med vilken man kan dela sina bekymmer angående föräldrarna med. Antingen för att man endast har ringa kontakt med sina syskon, för att man inte har samma (eller tycker sig inte ha samma) upplevelser från barndom eller för att syskonet ifråga inte alls är intresserat av detta ämne.

 

[Inte_Ung]

Sv: Syskon eller ej

Jo, så kan det ju också vara.
Men utan ett syskon så vet man ju helt säkert att där finns ingen till detta.

 

[Mist]

Sv: Syskon eller ej

Är lite i samma sits som dig förutom att jag inte har nån "bra anledning" till att inte vilja ha fler barn.. Min unge är drygt 2 år och jag känner inget som helst sug efter fler barn. Min graviditet var urtrist men inga komplikationer förutom foglossningar och han föddes med planerat snitt pga sätesbjudning, så det var helt odramatiskt och gick så bra som ett snitt kan gå skulle jag tro. Jag känner en enorm press på att det är dags för nr 2. Jag är 35 och pappan 44 så det känns lite som om det är antingen nu eller inte alls eftersom jag inte vill att pappan ska vara över 50.
Problemet är att jag av ngn anledning känner mig deprimerad av bara tanken på fler barn, jag väntar på att jag ska känna "suget" som folk pratar om men det finns inte där....än, jag väntar och hoppas på att det ska infinna sig.

 

[Britta68]

Sv: Syskon eller ej

Jag kände som du och trodde länge att jag skulle vara ett-barnsmamma! Min man och son har länge velat ha ett barn till men jag har stretat emot - har ett aktivt liv annars med roligt heltidsjobb och hästar och gård och hela köret och har känt att jag inte orkar med ett litet barn till, och inte har jag känt nåt sug heller, när jag sett gravida magar har jag mest tänkt att skönt att det inte är jag.....
Men ser man på, nu när sonen redan är 8 år så kände jag att kanske skulle det finnas ork för en till, och en baby är på gång till augusti .

Trycket från omgivningen har ju legat på, frågor som "skall inte pojken få syskon" och bla bla.
Jag brukar inte vara alls på såna frågor för det angår verkligen ingen hur jag lever och planerar mitt liv.

 

[Petruska]

Sv: Syskon eller ej

Jag har ett syskon, och jag kan inte komma på någon enda fördel med det. Har inga positiva minnen av att ha syskon, även om det finns ett och annat gulligt fotografi från vår riktigt tidiga barndom.

Jag tycker närmast att det är lite obehagligt att vi har vuxit upp tillsammans, men inte känner varandra och inte tycker om varandra nämnvärt. Och det är inte mitt intryck att vi är unika på den punkten.

Min son har inga syskon och kommer inte att få några heller. Jag tror att han vet ungefär varför. Han har aldrig sagt sig sakna syskon, förutom en kort period häromåret när han verkade lite road av tanken på en bebis. Han är i mitten av tonåren.

OBS! Jag tycker givetvis inte att det är FEL med syskon generellt, men det här förklarar varför jag gjort som jag gjort.

 

[No1]

Sv: Syskon eller ej

Jag är ett medelålders ensambarn.
Och jag önskar så att jag hade haft någon att dela bekymren runt mina föräldrar med.
Det blir värre med åren att vara ensammen.
För där finns ingen som man har delat upplevelserna från barndomen med.
QUOTE]

Själv har jag två RIKTIGT underbara vänner som är mina soulmates och de står mig, sorgligt men sant, närmare än mitt syskon.

Blod är inte tjockare än vatten...

 

[grebbis]

Sv: Syskon eller ej

Efter att ha läst igenom inläggen tycker jag att"Stollan" inlägg #22 nog passar mina åsikter bäst. Det viktigaste är att ALLA mår bra före, under och efter graviditeten. Hur bra mår föräldrarna av att alltid känna sig oroliga? Hur lätt är det inte att föra över sin oro till barnen?
Strunta i allt "tyckande" runt omkring och ta ställning till hur ni ska fortsätta att vara bra föräldrar till ett underverk som redan finns Om ni ger lilltjejen grundtryggheten behöver hon aldrig känna sig ensam eller utanför. Hon hittar egna vägar om ni hjälper henne på vägen med kärlek, stöd och uppmuntran för att så småningom hitta "rätt".
Jag har två härliga tjejer med 8 års mellanrum, vilket bara "blev så". Vi har aldrig direkt planerat barnen, utan resonerat som så att "blir det så blir det". Vi har haft många "tyckare" vi med, men vi gjorde klart vår ställning om att planera barn. För det första kan det vara svårare att bli gravid om man "vill för mycket". För det andra ska man inte behöva ursäkta sig om man inte vill/kan få barn, för det man själv vet inom sig, har ingen annan med att göra. Det kan vara jobbigt nog att få klarhet i sina tankar utan att man ska behöva förklara för andra också. Lycka till!

 

[voltis]

Sv: Syskon eller ej

Jag har inga egna barn ännu, men är själv ett ensambarn. Och min uppväxt har varit så pass bra att jag själv funderar på att bara skaffa ett barn!
Men jag hade förmånen att ha otroligt många kusiner och mamma såg alltid till att vi träffades titt som tätt, så ensam behövde jag aldrig vara!
Fick ha mamma och pappa för mig själv (ego javisst hehe, men det är jag verkligen inte!), men ändå leka med en massa andra barn, perfekt tyckte jag!

 

[Sar]

Sv: Syskon eller ej

För där finns ingen som man har delat upplevelserna från barndomen med.

Men har du ingen nära släkt som du umgåtts mycket med eller dina bästa vänner (eller har du bytt ut dina gamla bästisar mot nya :smirk ?

Mina barndomsupplevelser är så inknytna med kusiner och bästa vänner att vi känner oss delaktiga i varandras familjer.
Du får se det positiva, ingen arvstvist !

 

[us_lover]

Sv: Syskon eller ej

Men har du ingen nära släkt som du umgåtts mycket med eller dina bästa vänner (eller har du bytt ut dina gamla bästisar mot nya :smirk ?

Mina barndomsupplevelser är så inknytna med kusiner och bästa vänner att vi känner oss delaktiga i varandras familjer.
Du får se det positiva, ingen arvstvist !

Ja, min dotter lär inte behöva slåss med några syskon om arvet Hon har jättebra och tät kontakt med sina kusiner på min mans sida. Hon har inte lika bra kontakt med sina kusiner på min sida, till viss del beroende på att tre av fem är betydligt äldre. Men hon har ju någon att dela barndomsminnen med som Inte_Ung saknat.

 

[Roheryn]

Sv: Syskon eller ej

Jag har ett barn, som blir sex år i år, och med allra största sannolikhet kommer hon inte att få några syskon. Den enkla anledningen till det är att jag inte vill. Jag är inte särskilt rädd för komplikationer eller förlossning eller något sånt, utan jag vill helt enkelt inte gå igenom alltihop en gång till. Är heller inte sådär våldsamt fascinerad av bäbisar, utan tycker det är fantastiskt roligt att ha ett barn som är så stort att jag kan PRATA med henne, och göra saker tillsammans med henne (var t.ex. på Gbg Horse Show i påskas och hade jättekul båda två!). Så det känns som om tröskeln är för hög för att jag skall kravla mig över den en gång till och försöka mig på ett barn till.... Och skall det bli ett barn till, då skall jag VILJA det, det skall inte vara av någon sorts tvång.

Jag har själv en bror som är 7 år yngre än jag, så jag minns ju både tiden som "ensambarn" och tiden med syskon. Jag har lyckliga minnen av båda perioderna, och hade det inte blivit en bror (mamma och pappa hade svårt att få barn och kämpade hårt för att få oss två) hade jag nog varken varit lyckligare eller olyckligare än jag är idag - det hade varit annorlunda, bara, inte nödvändigtvis sämre eller bättre.

Jag hade en period när jag mådde ganska dåligt över pressen att "skaffa" ett barn till, men då fräste jag ifrån riktigt ordentligt, och maken fick i uppdrag att meddela sina föräldrar att vi inte skulle ha några fler, och sedan dess är det faktiskt ingen som tjatar.

 

[ulda]

Sv: Syskon eller ej

Jag bestämde mig redan under förlossningen (och sade det högt!) att det inte blir några syskon. Trots att dottern bara är ett halvår har redan omgivningen börjat tjata på oss om "när blir det syskon?". Jag har högljutt protesterat och sagt att det inte kommer bli några, men ingen verkar tro på mig...

Jag tycker egentligen att det för dotterns skull skulle vara bra med syskon (jag har själv en bror och det är ju trevligt) men hon får helt enkelt finna sig i att inte få några. Så egoistisk är jag! Naturligtvis kommer det att gå bra! Det finns ju mängder av människor som växer upp utan syskon.

En kompis till mig vars föräldrar var skilda och vars pappa dog tidigt i en olycka konstaterade dock att hon var oerhört skönt att ha en syster. Hon konstaterade med sorg i hjärtat att hennes son aldrig kommer att få den förmånen (hon har själv skilt sig och tänker inte skaffa fler barn). Det tåls att tänka på.