Svordomar och könsord, vad är det som driver vissa till att ständigt upprepa dessa i diskussioner?

[Sel]

Jag tror det hänger både på ort, klass och sammanhang, för det finns definitivt dom som använder svordomar i varannan mening. Det däremot är skillnad på svordomar på tv/radio där censuren förmodligen fortfarande är hårdare i England. BBC engelskan är ju långt ifrån hur folk talar rent generellt.

Fast brittisk TV och radio är väl snarare kända för att Inte censurera just svordomar? I alla fall jämfört med till exempel Amerikansk media.

 

[escodobe]

Fast brittisk TV och radio är väl snarare kända för att Inte censurera just svordomar? I alla fall jämfört med till exempel Amerikansk media.

Ja amerikanarna är ju helt galna på den punkten, så dom går det ju inte ens att jämföra med. Frank Zappa ska ju ha varit helt förundrad över att Bobby Brown över huvud taget spelades på svensk radio....

 

[Otherside]

Fast brittisk TV och radio är väl snarare kända för att Inte censurera just svordomar? I alla fall jämfört med till exempel Amerikansk media.

Verkligen?!? Vi lyssnar på BBC dagligen och de är väldigt noga med att hejda alla svordomar och liknande. Jämfört med svensk radio där f-ordet dyker upp titt som tätt, inte minst.
I USA-media används f-ordet hela tiden, upplever jag.
(Lever med brittisk make, bott x antal år i England och likaså i USA).

 

[Inte_Ung]

Jag har liksom haft svårt att förklara vad "fan" betyder när

Jag skulle nog översätta det med "damn", som i "damn it".

 

[Sel]

Verkligen?!? Vi lyssnar på BBC dagligen och de är väldigt noga med att hejda alla svordomar och liknande. Jämfört med svensk radio där f-ordet dyker upp titt som tätt, inte minst.
I USA-media används f-ordet hela tiden, upplever jag.
(Lever med brittisk make, bott x antal år i England och likaså i USA).

Jag får erkänna att jag inte lyssnar på BBC eller särskilt mycket radio överhuvudtaget nu när jag inte har bil, men i USA censureras till exempel till och med musik. Det har jag inte varit med om här. Talkshower och annat går också utan en massa pip och elände, tack och lov.
Jag tycker alltid att amerikanska kändisar hejdar sig och kollar av om det är okej att uttrycka sig när de är med i brittiska shower och kanaler eftersom de är vana vid censuren i US.

 

[Inte_Ung]

Ja amerikanarna är ju helt galna på den punkten, så dom går det ju inte ens att jämföra med. Frank Zappa ska ju ha varit helt förundrad över att Bobby Brown över huvud taget spelades på svensk radio....

Ingen i Sverige begrep texten.
Så illa var det.
Och sedan var det för sent.

 

[Enya]

Nej, det här att folk som kommer ur de högre samhällsklasserna tror att det är de som har den bästa uppfostran, är verkligen en klassmarkör. Tolkar man det istället som en personlig egenskap hos personerna, skulle jag kalla det stöddigt och ohyfsat.

Överhuvudtaget att kritisera folks språk, och därmed begränsa deras möjlighet att göra sig hörda, ser jag som ett av de värre maktspelen här i världen.

Och jag håller helt med dig vad gäller skillnaden mellan danska och svenska. Även utan kraftuttrycken, har danskan ett bredare spektrum för att uttrycka känslor och åsikter än svenskan. Med kraftuttrycken blir skillnaden ännu större. Svenskan är väldigt slätstruken jämförelsevis.

Ja, det är lite konstigt det här med danskan egentligen. När jag ser dansk serie eller film behöver jag inte texta, men så inkommer en svensk och jag förstår inte vad personen säger. Det blir svårt att höra en svensk i en dansk film, svårt att förstå, för svenskan är så väldigt annorlunda. Det blir en sådan enorm kontrast språken emellan, danskans stora variation och vidd och svenskan som klart faller platt sådär i direkt jämförelse som det ju blir i en dansk film eller serie. Jag hajar till ibland och tänker "är det verkligen det språket jag talar själv? Det låter så stelt och stolpigt!". @Inte_Ung använde beskrivningen "runda ord" om svordomar, om jag inte tolkade henne fel, och det är intressant att man ser svordomar som runda, speciellt när jag upplever svenska språket som stelt och stolpigt, strikt liksom. Danskan är rund och mjuk. Det går in i mina öron utan att processas, medan svenskan måste gå igenom ordboken i hjärnan först. Jag växte upp i ett tvåspråkigt hem, men med svenska som huvudspråk då jag bor i Sverige så jag tycker det är ytterst konstigt att det är så här. Kanske är det för att jag upplever att danskan är ett mer uttrycksfullt och, faktiskt, tillåtande, språk än svenskan, att det därmed passar min personlighet bättre.

Jag förstår att man tar illa vid sig och vill tysta någon om man beter sig som i TS första inlägg, men för bara vardagssvordomar har jag svårt att se att det är berättigat faktiskt.

 

[Inte_Ung]

Ja, det är lite konstigt det här med danskan egentligen. När jag ser dansk serie eller film behöver jag inte texta, men så inkommer en svensk och jag förstår inte vad personen säger. Det blir svårt att höra en svensk i en dansk film, svårt att förstå, för svenskan är så väldigt annorlunda. Det blir en sådan enorm kontrast språken emellan, danskans stora variation och vidd och svenskan som klart faller platt sådär i direkt jämförelse som det ju blir i en dansk film eller serie. Jag hajar till ibland och tänker "är det verkligen det språket jag talar själv? Det låter så stelt och stolpigt!". @Inte_Ung använde beskrivningen "runda ord" om svordomar, om jag inte tolkade henne fel, och det är intressant att man ser svordomar som runda, speciellt när jag upplever svenska språket som stelt och stolpigt, strikt liksom. Danskan är rund och mjuk. Det går in i mina öron utan att processas, medan svenskan måste gå igenom ordboken i hjärnan först. Jag växte upp i ett tvåspråkigt hem, men med svenska som huvudspråk då jag bor i Sverige så jag tycker det är ytterst konstigt att det är så här. Kanske är det för att jag upplever att danskan är ett mer uttrycksfullt och, faktiskt, tillåtande, språk än svenskan, att det därmed passar min personlighet bättre.

Jag förstår att man tar illa vid sig och vill tysta någon om man beter sig som i TS första inlägg, men för bara vardagssvordomar har jag svårt att se att det är berättigat faktiskt.

Nej det är könsord och andra dit tillhörande ord som är "runda ord".
Svordomar är just svordomar och det är andra ord.

 

[Enya]

Nej det är könsord och andra dit tillhörande ord som är "runda ord".
Svordomar är just svordomar och det är andra ord.

P.s, jag läste meningen som "det andra är ord" först!

 

[LenaH]

Jag får erkänna att jag inte lyssnar på BBC eller särskilt mycket radio överhuvudtaget nu när jag inte har bil, men i USA censureras till exempel till och med musik. Det har jag inte varit med om här. Talkshower och annat går också utan en massa pip och elände, tack och lov.

BBC har ju historiskt censurerat musik i rätt stor utsträckning, dels låtar med explicit text (I want your sex) och en drös låtar när the UK varit i väpnade konflikter (in the air tonight under Falklandskriget) men när jag googlade https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_songs_banned_by_the_BBC så såg jag att de verkade sluta med censur på sent 80-tal.

 

[Sel]

BBC har ju historiskt censurerat musik i rätt stor utsträckning, dels låtar med explicit text (I want your sex) och en drös låtar när the UK varit i väpnade konflikter (in the air tonight under Falklandskriget) men när jag googlade https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_songs_banned_by_the_BBC så såg jag att de verkade sluta med censur på sent 80-tal.

Inte så märkligt att jag missat det då.

 

[Palermo]

Ja, det är lite konstigt det här med danskan egentligen. När jag ser dansk serie eller film behöver jag inte texta, men så inkommer en svensk och jag förstår inte vad personen säger. Det blir svårt att höra en svensk i en dansk film, svårt att förstå, för svenskan är så väldigt annorlunda. Det blir en sådan enorm kontrast språken emellan, danskans stora variation och vidd och svenskan som klart faller platt sådär i direkt jämförelse som det ju blir i en dansk film eller serie. Jag hajar till ibland och tänker "är det verkligen det språket jag talar själv? Det låter så stelt och stolpigt!". @Inte_Ung använde beskrivningen "runda ord" om svordomar, om jag inte tolkade henne fel, och det är intressant att man ser svordomar som runda, speciellt när jag upplever svenska språket som stelt och stolpigt, strikt liksom. Danskan är rund och mjuk. Det går in i mina öron utan att processas, medan svenskan måste gå igenom ordboken i hjärnan först. Jag växte upp i ett tvåspråkigt hem, men med svenska som huvudspråk då jag bor i Sverige så jag tycker det är ytterst konstigt att det är så här. Kanske är det för att jag upplever att danskan är ett mer uttrycksfullt och, faktiskt, tillåtande, språk än svenskan, att det därmed passar min personlighet bättre.

Jag förstår att man tar illa vid sig och vill tysta någon om man beter sig som i TS första inlägg, men för bara vardagssvordomar har jag svårt att se att det är berättigat faktiskt.

Det du skriver om din tvåspråkighet är jätteintressant! Nu har jag något att tänka på.

 

[LenaH]

Inte så märkligt att jag missat det då.

Jag är ju så gammal att jag bodde i England just när George Michael censurerades.

 

[stjarnhimmel]

Det gör det säkert! Sedan har han inga problem med att svära överlag (hör honom just nu prata med en kollega på telefon har tappat räkningen på hur många gånger han svurit) utan det är just det här att svära framför sina föräldrar eller andra äldre släktingar som han har svårt för. Jag vågar också påstå att det svärs betydligt mer friskt i svenska poddar och tv-serier/filmer än i brittiska, och även det är ju något han reagerat på. Att svära hejvilt när man pratar med kompisar eller liknande är inga konstigheter för honom, det är en helt annan grej.

Jag tycker att det i Storbritannien är enormt klassbundet. Det är ett mycket tydligare klassamhälle än Sverige och där det så tydligt skiljer sig mellan olika grupper. Jag bodde ett halvår i Skottland och jobbade på hotell. Och där kan jag lova att det svärs betydligt mer än i Sverige
I England beror ju språket också på vilket område man är i. Jag blev chockad när jag reste runt england första gångerna. Liverpool/Manchester och norrut. Oj vilket språk! Speciellt männen. Så mkt piss off/fuck off i var och varannan mening.

Men det intressanta är att jag mött en hel del britter som också säger att "vi britter svär inte alls." Den kommentaren fick mig att gapskratta. Men det är som att britter från lite högre klasser inte pratar om arbetarklassen eller andra grupper? Jag har ofta hört britter prata om hur britter är och då så tydligt prata om högre grupper. Som att man inte ens vill notera arbetarklassen eller hur man ska kalla det.

 

[Mineur]

Jag tycker att det i Storbritannien är enormt klassbundet. Det är ett mycket tydligare klassamhälle än Sverige och där det så tydligt skiljer sig mellan olika grupper. Jag bodde ett halvår i Skottland och jobbade på hotell. Och där kan jag lova att det svärs betydligt mer än i Sverige
I England beror ju språket också på vilket område man är i. Jag blev chockad när jag reste runt england första gångerna. Liverpool/Manchester och norrut. Oj vilket språk! Speciellt männen. Så mkt piss off/fuck off i var och varannan mening.

Men det intressanta är att jag mött en hel del britter som också säger att "vi britter svär inte alls." Den kommentaren fick mig att gapskratta. Men det är som att britter från lite högre klasser inte pratar om arbetarklassen eller andra grupper? Jag har ofta hört britter prata om hur britter är och då så tydligt prata om högre grupper. Som att man inte ens vill notera arbetarklassen eller hur man ska kalla det.

Ja, jag håller med om att det är ett klassamhälle på ett helt annat sätt än i Sverige (och på ett sätt jag inte är bekväm med). I min mans fall förklarar det dock inte saken eftersom han kommer från en arbetarklassbakgrund, dock främst med vänner och familj från andra etniska bakgrunder vilket jag också funderar på om det påverkar hans bild av språket lite?

Han tycker rätt illa om britter överlag och är bara till hälften brittisk själv, så han är definitivt inte som de personer du beskriver i sista stycket (vilket jag inte tror att du menade heller, men jag kände bara att jag ville förtydliga det )

 

[Mineur]

Intressant! Min upplevelse här i Skottland är tvärtom - jäklar () vad det svärs i parti och minut. Betydligt mer än jag är van vid hemifrån.
Cunt används som endearment och fuck titt som tätt. Shit räknas knappt. Däremot har du rätt i att svordomarna är olika, här finns i princip inga religiösa svordomar medan nästan alla våra vanligaste svenska härrör från kristna rötter.
Fan är ju ett av våra kära namn för djävulen till exempel, så betydelse har det helt klart.

Oj, ja där skiljer sig våra upplevelser åt! Jag har absolut stött på det du beskriver också, men inte särskilt ofta och tänker jag igenom de personer jag brukar vistas kring under en genomsnittlig vecka är det betydligt ovanligare och en betydligt större grej att svära än jag upplever att det är bland mina svenska vänner och bekanta. Men det är ju bara min upplevelse, från min lilla hörna av världen med allt vad det innebär gällande klass, bakgrund, osv

 

[MJLee]

Nu blir det lite halvt ostrukturerade tankar här på fredagskvisten...

Min man (som alltså inte är svensk) reagerar ofta på att vi svär ganska mycket i Sverige, eller kanske snarare att det inte är en stor grej på samma sätt som det är att svära där han är uppväxt (Skottland). Han baserar detta främst på de svenska poddar jag lyssnar på ibland, där det absolut kan slinka in ett "fan" här och ett "jävlar" där, men även när vi tittar på svenska TV-serier/filmer och så som sagt detta att jag ibland svär när jag pratar med mina föräldrar utan att någon tycker att det är konstigt (jag svär dock inte särskilt ofta, men jag har inga problem med att göra det framför dem).

Nu funderar jag på om detta beror på att våra vanligaste svenska svordomar är hyfsat "snälla" och inte riktigt betyder något på samma sätt som engelskans vanligaste svordomar gör? Med undantag för helvete då, men där kanske det har att göra med att Sverige är så pass sekulärt? Jag har liksom haft svårt att förklara vad "fan" betyder när maken frågat, det har liksom ingen annan betydelse än just en svordom för de allra flesta, medan engelskans "fuck" och "shit" har helt andra konnotationer. På engelska känner jag mig aningens mindre bekväm med att svära av den anledningen, medan min man är lite chockad över hur lättvindigt vi i svenskan tar på ordet "shit" - det räknar jag inte ens som en svordom i svenskan, men på engelska är det som sagt en annan grej.

Lite mer osammanhängande tankar. Jag tror det ligger något i det att svenska svordomar är bibliska och därmed opersonliga. De är inte riktade till en person utan helvete, jävlar, fan osv är mer allmängiltiga. De förolämpar ju ingen eller ingenting personligt som fuck, cunt, sob osv. Yo mama verkar vara universellt. Se Stand By Me där huvudpersonerna förolämpar sina vänners mammor. Filmen utspelas i småstads USA 1959.

Suck my dick och en hel del andra svordomar, intressant nog relativt vanliga på spanska, är implicit eller explicit homofobiska. Som maricón. Vissa ord är ju svordomar i ett land och har en helt annan mening i ett annat, eg fag och faggot.

 

[Enya]

Lite mer osammanhängande tankar. Jag tror det ligger något i det att svenska svordomar är bibliska och därmed opersonliga. De är inte riktade till en person utan helvete, jävlar, fan osv är mer allmängiltiga. De förolämpar ju ingen eller ingenting personligt som fuck, cunt, sob osv. Yo mama verkar vara universellt. Se Stand By Me där huvudpersonerna förolämpar sina vänners mammor. Filmen utspelas i småstads USA 1959.

Suck my dick och en hel del andra svordomar, intressant nog relativt vanliga på spanska, är implicit eller explicit homofobiska. Som maricón. Vissa ord är ju svordomar i ett land och har en helt annan mening i ett annat, eg fag och faggot.

Det är därför jag har lite svårt att se att det är speciellt respektlöst, mot person, att någon svär vardagligt. Nu menar jag inte överdrivet utan, som många av oss gör vardagligt. Det används som kraftuttryck istället för "jätte" och "mycket" till exempel för att förstärka det man säger, mer än att just förolämpa någon specifik person.

Om man blir kränkt/förolämpad/tycker det är respektlöst/obehagligt med någon som svär tex säger "Jävlar vad gott" om maten man äter, vad tycker man om någon som säger
"jag ska bara gå och pissa först"
"Jag ska gå på dass"
"Jag är skitnödig"
"Vad skitig det är"
"skitsamma"
osv. Hur är språket annars och vad "kräver" man av andra för att inte bli förolämpad eller säga upp vänskapen? Min mamma var hårdare med sådana uttryck än med svordomar. Könsord säger jag inte inför henne-snippa och snopp blir det, hon blir skitarg när man säger de grövre orden. För det är enligt henne ett ovårdat språk, medan svordomar just inte ligger på samma plan. Det känns lite grann som att det är personliga åsikter som ligger till grund för mycket också.

 

[Mabuse]

Det är därför jag har lite svårt att se att det är speciellt respektlöst, mot person, att någon svär vardagligt. Nu menar jag inte överdrivet utan, som många av oss gör vardagligt. Det används som kraftuttryck istället för "jätte" och "mycket" till exempel för att förstärka det man säger, mer än att just förolämpa någon specifik person.

Om man blir kränkt/förolämpad/tycker det är respektlöst/obehagligt med någon som svär tex säger "Jävlar vad gott" om maten man äter, vad tycker man om någon som säger
"jag ska bara gå och pissa först"
"Jag ska gå på dass"
"Jag är skitnödig"
"Vad skitig det är"
"skitsamma"
osv. Hur är språket annars och vad "kräver" man av andra för att inte bli förolämpad eller säga upp vänskapen? Min mamma var hårdare med sådana uttryck än med svordomar. Könsord säger jag inte inför henne-snippa och snopp blir det, hon blir skitarg när man säger de grövre orden. För det är enligt henne ett ovårdat språk, medan svordomar just inte ligger på samma plan. Det känns lite grann som att det är personliga åsikter som ligger till grund för mycket också.

Jag tycker det låter onödigt grovt att svära hela tiden. Och definitivt att man behöver kunna vårda sitt språk, så att man kan låta bli att svära alls ibland.

Så nån som slänger in svordomar och grovt språk hela tiden skulle jag störa mig lite på. I mina öron låter det inte trevligt. Och jag har nog varit rätt på mina barn också att vårda språket så att de inte slentrianmässigt svär hela tiden. Dels för att jag tycker det låter illa, dels för att man behöver kunna låta bli helt i vissa situationer, och jag tänker mig att det blir svårare om man vanligtvis svär hela tiden.

 

[Spelberoende]

Det är därför jag har lite svårt att se att det är speciellt respektlöst, mot person, att någon svär vardagligt. Nu menar jag inte överdrivet utan, som många av oss gör vardagligt. Det används som kraftuttryck istället för "jätte" och "mycket" till exempel för att förstärka det man säger, mer än att just förolämpa någon specifik person.

Om man blir kränkt/förolämpad/tycker det är respektlöst/obehagligt med någon som svär tex säger "Jävlar vad gott" om maten man äter, vad tycker man om någon som säger
"jag ska bara gå och pissa först"
"Jag ska gå på dass"
"Jag är skitnödig"
"Vad skitig det är"
"skitsamma"
osv. Hur är språket annars och vad "kräver" man av andra för att inte bli förolämpad eller säga upp vänskapen? Min mamma var hårdare med sådana uttryck än med svordomar. Könsord säger jag inte inför henne-snippa och snopp blir det, hon blir skitarg när man säger de grövre orden. För det är enligt henne ett ovårdat språk, medan svordomar just inte ligger på samma plan. Det känns lite grann som att det är personliga åsikter som ligger till grund för mycket också.

Det där är ju varken svordomar eller könsord utan beskriver vad som ska hända och hur det är och sägs allmänt, pissa sa vi i kompisgänget aldrig utan fjöla.
Med könsord är det en helt annan sak, jag hade ju en bekant som bara måste lägga in såna precis överallt, han var militär och jag undrar fortfarande hur man gör när man "knullar med dom där förbannade tälten" för knulla fanns i var och varannan mening och när han skulle tala om nån kvinna hette det alltid "käringen gjorde, käringen sa" i nedvärderande mening och gällde det en bonde blev det "bonnjäveln".