hejsan jag vet att det finns en hel del trådar om svartsjuka pojkvänner / flickvänner men jag känner mig så ångest fylld och taskigt på något sätt fast jag har inte gjort något fel. Jag kan resumera lite kort om händelsen fast det blir lång.
Jag har varit i ett förhållande i snart 7år, vi blev tillsammans väldigt unga (18år)och han är min första pojkvän som jag älskar otroligt mycket. Vi är inte förlovade eller sambo utan bor enskilda och är pojkvän och flickvän.
Hur som helst min partner är världens underbaraste människa, omtänksam,familjekär, lokal och det är det som fick mig att bli kär i honom, och vårt förhållande går galant så länge allt är bra och jag gör inte honom arg. Det finns ett problem som är faktisk det enda problemet i förhållandet och det är hans svartsjuka.
Jag har alltid varit en social bestämd tjeje som har alltid varit självsäker och självständig men denna tjej har försvunnit med åren. Allt började med att han fick veta att han varit mitt allt och att han var min första på alla syn i ett förhållande. Då började han med min klädstil och att jag provocerade andra, jag stod ju emot flera gånger men sedan veck jag mig rätt så snabbt och försökte anpassa mig efter han då jag är döds förälskad i honom.
Den här svartsjukan började växa och han började fråga om jag flörtade med andra, vilka killkompisar jag hade och hur jag skulle bete mig framför manliga tillvaro ex, inte krama eller prata för intensivt osv. Det här är bara en del av hans svartsjuka och sedan kom kontroll behovet. Först tyckte jag att det var gulligt liksom att han ville veta hur allting var med mig osv men sedan blev det som en rutin som jag är tvungen att förklara i detaljer varje gång.
Jag har aldrig varit otrogen eller haft ens tankar på andra fast jag har haft många intresse gentemot mig från män har jag totalt ignorerat för lojalitet är livs viktigt för mig. Hur som helst varje gång nått skämt dyker upp i grupp om nån kille eller att jag kan bara sitta i tunnelbanan och inte göra något speciellt och nån kille råkar sitta bredvid mig då triggar hans svartsjuka upp. Där bland annat dyker ord som smuts,äcklig,besvikelse,falsk och några diverse liknelser. Trots jag har inte gjort nått fel så dyker det upp som en film i hans huvud om nått som inte har hänt. Jag blir anklagad och jag måste förklara att dessa tankar inte stämmer och till och med be om förlåtelse för dessa tankar. Och detta gör mig otroligt ledsen.
Nu är det så att han har tvångstankar som jag har hjälpt honom med och han är bättre idag, men hans svartsjuka är fortfarande så sårande och utmattande att jag har lust att springa bort. Men när jag väl ska göra det så tänker jag att jag kan inte lämna honom pga jag älskar honom så otroligt mycket att jag vill bilda familj osv med han. Hur kan jag hjälpa han ?liksom jag är inte direkt perfekt men jag är inte ens ett dugg av vad han är av svartsjuk. Samt att jag har faktiskt anpassat mig väldigt mycket för hans skull.
Här om dagen så diskuterade vi pga svartsjuka igen och jag orkade inte och lade på luren. Strax efter skrev jag ett sms där jag sa att om jag var så dålig och skadlig som han påstår att , så var det nog bättre att vi skiljer våra vägar här och nu. Och nu mår jag jätte dåligt för att jag känner mig inte stark för att skada honom och han har inte ens svarat mitt sms inte ens brytt sig.
Kan nån rådgiva mig är ni snälla.
Jag har varit i ett förhållande i snart 7år, vi blev tillsammans väldigt unga (18år)och han är min första pojkvän som jag älskar otroligt mycket. Vi är inte förlovade eller sambo utan bor enskilda och är pojkvän och flickvän.
Hur som helst min partner är världens underbaraste människa, omtänksam,familjekär, lokal och det är det som fick mig att bli kär i honom, och vårt förhållande går galant så länge allt är bra och jag gör inte honom arg. Det finns ett problem som är faktisk det enda problemet i förhållandet och det är hans svartsjuka.
Jag har alltid varit en social bestämd tjeje som har alltid varit självsäker och självständig men denna tjej har försvunnit med åren. Allt började med att han fick veta att han varit mitt allt och att han var min första på alla syn i ett förhållande. Då började han med min klädstil och att jag provocerade andra, jag stod ju emot flera gånger men sedan veck jag mig rätt så snabbt och försökte anpassa mig efter han då jag är döds förälskad i honom.
Den här svartsjukan började växa och han började fråga om jag flörtade med andra, vilka killkompisar jag hade och hur jag skulle bete mig framför manliga tillvaro ex, inte krama eller prata för intensivt osv. Det här är bara en del av hans svartsjuka och sedan kom kontroll behovet. Först tyckte jag att det var gulligt liksom att han ville veta hur allting var med mig osv men sedan blev det som en rutin som jag är tvungen att förklara i detaljer varje gång.
Jag har aldrig varit otrogen eller haft ens tankar på andra fast jag har haft många intresse gentemot mig från män har jag totalt ignorerat för lojalitet är livs viktigt för mig. Hur som helst varje gång nått skämt dyker upp i grupp om nån kille eller att jag kan bara sitta i tunnelbanan och inte göra något speciellt och nån kille råkar sitta bredvid mig då triggar hans svartsjuka upp. Där bland annat dyker ord som smuts,äcklig,besvikelse,falsk och några diverse liknelser. Trots jag har inte gjort nått fel så dyker det upp som en film i hans huvud om nått som inte har hänt. Jag blir anklagad och jag måste förklara att dessa tankar inte stämmer och till och med be om förlåtelse för dessa tankar. Och detta gör mig otroligt ledsen.
Nu är det så att han har tvångstankar som jag har hjälpt honom med och han är bättre idag, men hans svartsjuka är fortfarande så sårande och utmattande att jag har lust att springa bort. Men när jag väl ska göra det så tänker jag att jag kan inte lämna honom pga jag älskar honom så otroligt mycket att jag vill bilda familj osv med han. Hur kan jag hjälpa han ?liksom jag är inte direkt perfekt men jag är inte ens ett dugg av vad han är av svartsjuk. Samt att jag har faktiskt anpassat mig väldigt mycket för hans skull.
Här om dagen så diskuterade vi pga svartsjuka igen och jag orkade inte och lade på luren. Strax efter skrev jag ett sms där jag sa att om jag var så dålig och skadlig som han påstår att , så var det nog bättre att vi skiljer våra vägar här och nu. Och nu mår jag jätte dåligt för att jag känner mig inte stark för att skada honom och han har inte ens svarat mitt sms inte ens brytt sig.
Kan nån rådgiva mig är ni snälla.
Fortsätt tro på dig själv, håll huvudet högt och slösa inte mer energi på honom. Se framåt, det här klarar du! Vi finns med dig 
