Lillefrun
Trådstartare
När jag var liten var jag väldigt blyg (och hade odiagnostiserad autism) och pratade bara med familj och nära vänner. Jag hade svårt att prata om svåra saker så jag skrev små brev och lappar som jag la på mammas kudde. Jag klarade inte av dagis eller skola. Blev för mycket för mig,
Var i högstadiet mobbad för att jag antingen pratade väldigt tyst, så snabbt att det inte gick att förstå eller oftast inte pratade alls och när jag väl försökte prata blev jag mobbad för det. Jag kunde bara inte prata förutom med dom allra närmaste. Så det var sällan jag vågade prova och misslyckas.
Jobbade stenhårt med det och började när jag bytte skola att bestämma mig för att jag varje vecka skulle prata på en enda lektion eller ett större sammanhang när inte bara var med mina trygga människor i trygga situationer och gå utanför min comfortzon en gång i veckan. Och sen fortsatte jag jobba vidare.
Men dom senaste åren har det blivit jobbigare igen. Och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Jag får extrem ångest när jag pratar med större delen av all mänskligheten. En del personer fungerar men dom är få. Jag pratar för snabbt, stammar, sluddrar, får svårt rent fysiskt och munnen torkar ut och låser sig, jag skakar, säger konstiga saker och mår väldigt dåligt över att inte kunna prata normalt. Så pass att jag börjar fundera på om det är värt att prata alls.
Men det känns som att det är ett steg i fel riktning att sluta prata igen. Och att som vuxen bara sluta prata. Det måste väl finnas en väg ur det här? Jag har en så extrem och hemsk ångest att den förstör stora delar av mitt liv. Jag älskar att träna hund och gå kurser och tävla men jag har både på träning och tävling fått panikattacker så jag fått avbryta rallylydnadstävlingar och träningar och freestyleträning och tävlingar för att jag inte bara har svårt att prata utan också att någon enda person som även är trygg när personen ser på mig när jag gör något får mig att bryta ihop
Hur blir man trygg i att prata igen? Går det att träna på något vis? Att prata flytande och normalt utan att bryta ihop för att jag pratar med min bästa älskade bror?
Var i högstadiet mobbad för att jag antingen pratade väldigt tyst, så snabbt att det inte gick att förstå eller oftast inte pratade alls och när jag väl försökte prata blev jag mobbad för det. Jag kunde bara inte prata förutom med dom allra närmaste. Så det var sällan jag vågade prova och misslyckas.
Jobbade stenhårt med det och började när jag bytte skola att bestämma mig för att jag varje vecka skulle prata på en enda lektion eller ett större sammanhang när inte bara var med mina trygga människor i trygga situationer och gå utanför min comfortzon en gång i veckan. Och sen fortsatte jag jobba vidare.
Men dom senaste åren har det blivit jobbigare igen. Och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Jag får extrem ångest när jag pratar med större delen av all mänskligheten. En del personer fungerar men dom är få. Jag pratar för snabbt, stammar, sluddrar, får svårt rent fysiskt och munnen torkar ut och låser sig, jag skakar, säger konstiga saker och mår väldigt dåligt över att inte kunna prata normalt. Så pass att jag börjar fundera på om det är värt att prata alls.
Men det känns som att det är ett steg i fel riktning att sluta prata igen. Och att som vuxen bara sluta prata. Det måste väl finnas en väg ur det här? Jag har en så extrem och hemsk ångest att den förstör stora delar av mitt liv. Jag älskar att träna hund och gå kurser och tävla men jag har både på träning och tävling fått panikattacker så jag fått avbryta rallylydnadstävlingar och träningar och freestyleträning och tävlingar för att jag inte bara har svårt att prata utan också att någon enda person som även är trygg när personen ser på mig när jag gör något får mig att bryta ihop
Hur blir man trygg i att prata igen? Går det att träna på något vis? Att prata flytande och normalt utan att bryta ihop för att jag pratar med min bästa älskade bror?
Senast ändrad: